Ulrika Hurtig

I bokhyllorna hemma har fem böcker i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman stått ett bra dag. Hösten 2018 kom den sjätte boken i serien ut och den hamnade förstås på min inköpslista. Till julklapp fick jag bland annat en peng och den pengen gick i sin tur bland annat till en bok, den sjätte delen i Hjort & Rosenfeldts kriminalromaner om Sebastian Bergman, En högre rättvisa.

Sebastian Bergman ligger fortfarande inte bra till bland gänget hos Riksmordkommissionen. Han har gjort sig omöjlig på flera olika sätt, bland annat för att han är sexmissbrukare. Dessutom visade det sig att han är far till en av poliserna i gruppen. Gruppen, vars personer också har sina privata problem, har splittrats, men inkallas till Uppsala för att jobba med en serie våldtäkter. Offren sövs, de får en säck över huvudet och därefter våldtas de. Så småningom inser utredarna att de utsatta kvinnorna inte är slumpvis utvalda.

Sebastian Bergman-serien är skriven av två författare och det tar en stund att komma in i sättet de skriver på. Men snart är jag uppe i full fart igen. De här böckerna har karaktärsteckningarna som främsta signum. De känns oerhört realistiska – samtidigt som jag tänker att alla människor, även de fiktiva, tycks ha rätt stora problem. Är det (inte) så i verkliga livet också?.. Oavsett detta skrider handlingen framåt snabbt som en biljakt. Det är inte bara Uppsala som är inblandat utan till och med Svenska kyrkan – och en annan kristen församling som påminner starkt om Livets Ord. Det är roligt när poliserna rör sig i kända trakter, men förstås mindre roligt trots allt eftersom det i skrivande stund smyger omkring än man som ofredar kvinnor på riktigt här. Vi får hoppas att detta klaras upp snabbt. Den fiktiva överfallsmannen i boken avslöjas så småningom och det känns i alla fall bra.

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är en trovärdig och spännande kriminalroman med ett aningen oväntat slut.

Krysten Ritters debutbok har titeln Rökridå. Krysten Ritter, som är skådespelare, fotomodell, musiker och nu alltså även författare. Jag känner inte alls till henne, men nya författarbekantskaper är alltid roligt att göra. Dessutom verkade den här boken vara… inte en deckare, men en spänningsroman och såna gillar jag ju. Utöver det var det annat i bokens handling som jag uppfattade igenkännande, småstadsmentaliteten, till exempel. Jorå, jag hade ganska höga förväntningar när jag öppnade boken.

Abby Williams kommer från en amerikansk småstad, Barrens, men bor sen tio år tillbaka i Chicago. Hon är miljörättsjurist och som sådan ganska framgångsrik. Genom ett rättsfall tvingas Abby återvända till Barrens. Fallet har kopplingar till hennes gamla skolkompis Kaycee Mitchells försvinnande. Abby får dessutom kännedom om nåt som kallas för Tävlingen och som visar sig handla om såväl sexuellt utnyttjande av minderåriga som mutor. Abby blir osäker på sina egna minnen. Utöver detta träffar Abby sin far igen, en person hon har lyckats undvika sen flytten. Nu är pappan en gammal man och Abby tvingas in i dotterrollen – och även så småningom rent fysiskt in i pappas kläder.

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag kommer inte in i den här boken. Jag dras inte in i handlingen och jag tycker att persongalleriet är orealistiskt och snudd på stereotypiskt. Den här berättelsen kunde vara så spännande och jag blir besviken för att jag inte tycker det. Boken är annars välskriven, det är inte det språkliga det kommer an på. Det är själva berättelsen som liksom inte… fastnar. Inte ens slutet är överraskande. Tyvärr.

Mitt omdöme blir lågt.

Livet kan vara nog så spännande och hemskt utan att en behöver läsa fiktiva kriminalromaner. Vi vet nämligen två saker: var och en av oss ska leva med oss själva hela vårt liv och… vi ska alla dö. Den självbiografiska Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall skildrar nåt jag önskar att vi alla skulle slippa uppleva. Redan på sidan 29 i pocketutgåvan gråter jag och tar boken till mitt hjärta.

En vanlig kväll säger Carolina Setterwall god natt till sin sambo Aksel för att sova med deras ammande och rätt skrikiga son Ivan i pojkens rum. Nästa morgon är Aksel inne i sovrummet död. Carolina hittar honom i sängen och han har antagligen dött i sömnen framåt morgonen. Nu blir hon ensam med ett spädbarn. I den här boken berättar Carolina omväxlande två historier som så småningom möts. Det här är ett vanligt grepp i deckare, men jag måste säga att i den här boken fungerar det ännu bättre. Författaren skildrar sitt första möte med Aksel, förälskelsen, förhållandet, samboskapet, kärleken, föräldraskapet. I vartannat kapitel skildrar hon nutiden, det vill säga från det att hon har sin sista dialog med mannen i oktober 2014 och tiden framåt.

Ingen kan nånsin förstå en annan människas känslor. Än mindre går det att sätta sig in i hur det känns när nån får uppleva nåt ofattbart fruktansvärt. Ändå känner jag igen flera saker i Carolina Setterwalls berättelse, detta trots att jag själv inte har varit med om just hennes upplevelse. Men sorgereaktioner är sorgereaktioner. Mycket är likt, annat inte. Carolina Setterwall hade ett i mina ögon enormt socialt nätverk omkring sig av familj, släkt och vänner.

Den här boken är skriven rakt och naket och väldigt utlämnande. Författaren ryggar inte för att berätta det hemskaste hemska, skildra det svagaste svaga. Utbrott, nattsvart sorg, vanmakt, den svajiga linan mellan gråt och skratt, oförmågan att klara det vardagliga. Reaktioner på andra människors sorg och tröst. Det sköra. Och sen… gå vidare. Inte heller här ryggar hon för det raka och ärliga. Somliga tycker säkert att författaren lämnar ut människor. Det en ska komma ihåg när det gäller det skrivna ordet av den här typen är att det är den som skrivers känslor, uppfattningar och sanningar. Det har var och en rätt att ha.

Carolina Setterwall började blogga ett par veckor efter Aksels död. Kanske började hon skriva av samma skäl som jag själv, för att minnas. Jag hittade bloggen, men jag har inte orkat läsa mer än lite. Det är som med boken. Jag orkar inte läsa för långa stycken i taget – samtidigt som jag inte vill sluta läsa.

Det går inte att sätta betyg på andras liv – och död. Men mitt omdöme för den här boken kan inte bli annat än det högsta.

Nya författarbekanskaper gillar jag att göra. Står de hemma i bokhyllorna desto bättre. En av dessa var Carl-Johan Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann, en märklig tegelsten som jag inte riktigt vet i vilken genre jag ska placera.

Joakim Kunzelman är en underlig ung man som lever betydligt över sina tillgångar. Så nås han av beskedet att hans far Viktor är död. Viktor har blivit förgiftad. Låter som en spänningsroman, eller hur? Vidare: Viktor visar sig ha levt lite av ett dubbelliv. Utåt sett är han en duktig tavelkonservator, han är änkling och har förutom sonen Joakim även dottern Jeanette. I verkligheten är han en bedragare.

Enligt baksidestexten är boken en skälmroman och jag är delvis benägen att hålla med. Boken utspelar sig både i nutid i Sverige och i Tyskland mellan och under krigen, vilket ju inte är nåt direkt skälmskt med, men… Beskrivningen av det riktigt låga och vidriga hos människor, som snorkråketuggande och mumsande på sårskorpor ger en lustig touch åt romanen. Äckelförtjust läste jag just om snorkråkor och sårskorpor vid en frukost. Förutom äckliga ting finns ett antal HBTQ-teman i boken.

Detta är inte alls författarens debutroman. Den här boken kom ut 2009, men Carl-Johan Vallgren debuterade som författare redan 1987. Och förutom författare är han även artist och låtskrivare. Han är född i Linköping, uppväxt i Falkenberg, har bott i Berlin och bor nu i Stockholm.

Jag tycker ändå att detta känns lite som en debutroman. Det är lite för många teman och trådar för att passa mig och hoppen i tiden gör det också svårt för mig att hänga med i svängarna. Trots det tänker jag inte ge upp om författaren utan plockar ner en ny bok av honom ur våra hyllor efter att jag läst lånade böcker av andra först.

Mitt omdöme blir medel.

Inte visste jag att Quincy Jones hade en svensk fru, Ulla Jones. För några år sen skrev denna fotograf, modell med mera en bok om sitt liv före, under och efter äktenskapet med Qunicy. Boken kom ut 2001. I min värld var hon okänd, men som så många andra kändisar (för det får en väl ändå lov att säga att hon är?!) tog hon hjälp av en medförfattare, Katta Nordenfalk, när hon skrev boken Red Carpet Blues: Insidan av en Outsider.

Det här är en ganska typisk självbiografisk bok av och om en person som levt med en kändis. Ulla Jones verkar ha varit – och är kanske fortfarande? – en stark personlighet. I den här boken skildrar hon sin korta karriär som modell först, ett antal kärleksförhållanden, äktenskapet med Quincy Jones och tiden efteråt. Hon vågar skriva om alkohol- och framför allt drogproblemen hon och andra i hennes närhet har. Hon skriver också ganska öppet och utan att hyckla vad hon tycker om folk i omgivningen, hur de har bemött henne etc. Nog är det spännande att leva i kändisvärlden, fast det kostar förstås också på.

Nåt litterärt storverk är emellertid inte detta, medförfattare till trots. Det blir mest nedslag genom åren som gått och väldigt mycket åsikter. Det är alltid intressant att läsa självbiografiska böcker. Några griper riktigt tag i en, andra inte. Red Carpet Blues tillhör tyvärr den senare gruppen.

Mitt omdöme blir lågt.

Jag förstod direkt när jag såg Sofia Lundbergs bok Den röda adressboken att jag ville både läsa och äga den.

Inköpet var inte bara föranlett av att jag behöver läsa annat än deckare. Det var bokens titel som sög sig fast i mina ögon. Min mamma hade nämligen en röd adressbok. Den var trasig och sidor föll ut, men se använda den nya jag hade köpt till henne ville hon inte. Min mammas röda adressbok ligger nu i ett fint skrin tillsammans med bland annat hennes kärleksbrev till min pappa.

Bokens huvudperson heter Doris och är 96 år. Precis som jag har hon inga nära släktingar, men hon har haft en syster. Nu har hon Skypekontakt med systerdotterdottern Jenny i New York. I Doris röda adressbok, som hon har haft sen 1928, möter vi läsare alla spännande människor som Doris har tillhört Doris bekantskapskrets. För Doris har inte alltid varit en gammal tant som bor i Stockholm, en tant som ramlar och hamnar i en sjukhussäng. Hon har varit i såväl Paris som i New York och även i England. Om sitt liv skriver hon till Jenny för att Jenny blir den enda som ska minnas Doris och för att Jenny ska få dela Doris alla minnen. Ungefär så som jag skriver mina bloggar. Men ett av skälen till att jag skriver mina minnen i mina bloggar är att vem som helst kan läsa, för jag inte har nån nära släkting att lämna över mitt liv till. När jag dör, dör min släkt ut.

Ja, det finns mycket i den här boken som jag drar paralleller till. Men jag tycker också om boken för att den är välskriven. Trots att den tillhör genren feelgood har den ett visst spänningsmoment i sig. Slutet blir rafflande, om än på lite annat vis än en deckare. Doris är underbart skildrad liksom Jenny, medan övriga karaktärer är lättare tecknade och inte får så stora djup. Det är inget jag invänder emot, det passar utmärkt i den här boken. En liten invändning har jag och det är hur man gör hjärt-lungräddning – det har jag nämligen nyss lärt mig och det går inte till som i boken. Men… strunt i det. Jag grät när jag läste de sista kapitlen och det är ett gott betyg från en kall sten täckt av teflon.

Mitt omdöme blir det högsta.

Tro det eller ej, men jag lyckades i vart fall hitta ett par böcker, som jag inte hade läst tidigare, på bokrean 2019. En av dem var nya författarbekantskapen Daniel Coles bok Trasdockan. Huruvida boken är välskriven eller inte på originalspråket engelska kan jag inte avgöra, men jag tror nog att den svenska översättaren har gjort ett bra jobb. Förlaget har för övrigt bara missat ett fåtal korrekturfel.

Trasdockan inleds med att ett märkligt lik hittas i en lägenhet i London. Kroppen består av ihopsydda delar från sex olika personer. Polisen William Fawkes, Wolf, får hand om fallet tillsammans med Emily Baxter. Mördaren är en riktigt obehaglig typ och det verkar som om h*n pekar på Wolf på olika sätt och vis. Dessutom uppdagas en lista med namn på ytterligare sex offer och datum när de ska dö. En ganska hånande mördare, med andra ord.

Det här är en debutdeckare av en författare som tidigare har jobbat inom vården. Boken kom ut 2017. Uppföljaren Hangman kom ut i somras och gavs ut med titeln Marionetten i slutet av mars 2019. Del tre, Endgame, kom ut på engelska i september 2019. Debutböcker brukar innehålla lite för många teman och trådar. När det gäller Trasdockan blir jag förvånad när jag läser att det är just en författares första utgivna bok. Den har en bra story och ett persongalleri som känns realistiskt. Berättelsen är obehaglig och spännande. Ju närmare slutet en kommer desto mer förvirrad blir en kring vem som är mördaren, vem som är den skyldige/a. Författaren känns förunderligt driven i sitt skrivande, som om han inte gjort annat än skrivit deckare i hela sitt liv. Att hans böcker ges ut i flera länder och även ska bli TV-serie(r) är ett kvitto på att författaren skriver mycket bra. Det här är en typisk bladvändare i mitt tycke. Jag ska helt klart även läsa uppföljarna.

Mitt omdöme blir högt.

Varje månad finns ett antal böcker till vänpris om en är medlem i Akademibokhandelns Vänner. Jag har flera gånger gjort fynd bland de två pocketromaner som säljs till rabatterat pris. Våren 2019 köpte jag Mattias Edvardssons bok En helt vanlig familj. Det är en bok jag hade varit nyfiken på länge. Jag har noterat många som mer eller mindre har skrikit att det är en bra bok. När det gäller böcker är tycke och smak olika och det enda jag kan vara säker på för egen del är vad jag själv tycker. Men visst hade jag vissa förväntningar…

Den här boken är en typ av spänningsroman med dragning åt psykologisk thriller. Huvudpersonerna är prästen Adam, hans hustru advokaten Ulrika (snyggt namn!) och dottern Stella. De tre tycks utgöra en helt vanlig familj – tills nånting ofattbart händer: Stella grips och anhålls – hon är anklagad för mord. Föräldrarna slits mellan att vilja hjälpa sin dotter på alla sätt och vis, men kämpar också med tankar kring skuld. Genom de tre huvudpersonerna får läsaren den sanna historien.

Romanen är fylld av symboler – titta bara på huvudpersonernas namn och vad dessa namn står för! (Du behöver bara känna till lite från Bibeln och lite latin.) Det märks tydligt att författaren inte bara är författare utan har en stark dragning åt psykologi. Vad jag förstår är han gymnasielärare och undervisar i det ämnet. Jag kan tycka att det ibland blir lite för mycket av det goda – eller det psykologiserande. Samtidigt är det ju själva vitsen med boken. Ett starkt skäl till att jag läser så många böcker om brott och framför allt mord är att jag vill förstå hur människor kan bli mördare, hur de saknar vissa spärrar som jag själv anser mig ha. På så vis är den här boken nästan som en lärobok.

Boken är spännande, kapitlen är lagom långa och språket varierar i de olika delarna beroende på vem som kommer till tals. Allt är välskrivet och en fröjd att läsa så tillvida att jag snabbt kommer in i ett läsflyt. Detta är helt klart en bladvändare. Jag har läst boken främst till frukost och lunch. Det har varit oerhört svårt att slita sig från läsningen… Tyvärr överraskar slutet mig inte och faktum är att det drar ner omdömet en stjärna.

Mitt omdöme blir ändå högt.

Jag vet att jag inte ska läsa böcker som framkallar ångest, men… ibland vet en ju inte det i förväg. Sambon har ett antal böcker av Carl-Johan Vallgren som jag har bestämt mig för att läsa. Havsmannen stod på tur. Det var en bok av lagom längd och lätt att ha med i jobbväskan, tänkte jag. Sen var den ändå så… tung

Huvudperson i den här boken är tjejen Nella. Hon lever ett tufft liv med en alkoholmissbrukande mamma och en pappa som sitter inne. Nella försöker dessutom skydda sin lillebror Robert från mobbarna i skolan, men det är inte det lättaste. Mobbarna får för sig att Nella har tjallat om en mycket obehaglig händelse. För att försöka klara sig och brodern ur mobbarnas våld erbjuder hon mobbarna pengar. Hon får en vecka på sig Nella försöker hitta stöd hos såväl kompisen Tommy som Professorn. Båda vill nog gärna hjälpa henne, men har ingen möjlighet. Tommy har för övrigt egna hemligheter. När Nella av en händelse upptäcker vad det handlar om blir hon både förfärad och fascinerad.

Det här är en sån jobbig bok. Det sker så många obehagliga saker i den att hälften hade räckt. Nej, det var inte rätt läge för mig att läsa den. Eller kanske var det just det? Nella tvingas bli vuxen alltför tidigt. Ingen i hennes närhet tycks vilja eller kunna hjälpa henne på nåt sätt. De verkliga vuxna blundar eller är som barn som själva behöver tas om hand. Ett fruktansvärt liv, helt enkelt. Att skydda Robert ger Nella en viss mening med livet dock. Det gör mig väldigt ont om Nella. Karaktärerna är så realistiskt skildrade att jag nästan vill gå in i handlingen och erbjuda mitt stöd. Ibland är fiktionen alltför nära verkligheten.

Den här boken har ingredienser som djurplågeri, människoplågeri, mobbning, barn som far illa, vuxna som inte tar ansvar, missbruk… Kort sagt, det är en rätt svart bok. Men jag tog mig igenom den och känner att jag har lärt mig nåt på kuppen: det är många av oss som är starkare och mer lösningsfokuserade än vi tror. Kanske med hjälp av lite fantasi och övernaturliga krafter.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det sägs att en inte ska döma en bok efter dess omslag, men jag blev faktiskt nyfiken på Pontus Ljunghills historiska deckare En osynlig på grund av hur boken såg ut på utsidan. En svart silhuett av en man i hatt mot en mörkblå bakgrund gjorde att jag plockade upp boken på en second handaffär.

Boken utspelar sig i två olika tider, men båda är historiska. Dels är det år 1928 och en liten flicka, Ingrid Bengtsson, hittas mördad i Stockholm. Den unge kommissarien John Stierna jagar mördaren. Dels är det år 1953. Den numera pensionerade John Stierna har rest till Visby. Mordet på flickan Ingrid blev aldrig uppklarat och när en journalist söker upp den gamle polisen för att skriva om fallet rullas allt upp igen. Mot slutet av boken hoppar tiden till några år mellan händelserna och bokens nutid 1953. På bara några har mycket hänt, men mördaren går fortfarande fri. Upplösningen är annorlunda, men den enda den kan bli i min mening. Ja, tyvärr gissade jag rätt.

Det är svårt att tro att det här är en debutdeckare, men författaren är såväl kriminolog som journalist och torde med andra ord både kunna ämnet och att skriva. Pontus Ljunghill bygger upp en kuslig stämning samtidigt som han tar läsaren runt Stockholm, framför allt i Vasastan. Jag får en del associationer till Per Anders Fogelström, faktiskt. Men än mer går mina tankar till Anna Lihammers böcker, som också är historiska deckare. En osynlig kom ut redan 2011 och uppföljaren, Lykttändaren, kom fem år senare. Författaren kan därmed inte alls vara inspirerad av Anna Lihammer som debuterade skönlitterärt 2014. Kanske är det tvärtom?

Oavsett vem som inspirerat vem gillar jag den här boken. Den är spännande och utredningen är knepig. Karaktärerna är ganska lätt skildrade och ändå känns de trovärdiga. Min enda invändning är att jag tycker att handlingen går lite för långsamt framåt. Men kanske är detta mera med verkligheten överensstämmande när det gäller vissa kriminalfall.

Mitt omdöme blir högt.