Ulrika Hurtig

Av nån anledning kom jag på att jag inte hade läst en enda bok av Karin Alfredsson. Min sambo har ett gäng böcker av sagda författare dykt upp i våra bokhyllor. Jag plockade åt mig 80 grader från Varmvattnet för att läsa.

Det tog ganska lång tid innan jag insåg att Varmvattnet var en ort och skulle skrivas med stor bokstav. Det tog också ganska lång tid innan jag kom in i boken. Bokens huvudperson är läkaren Ellen Elg, men handlingen drivs framåt av flera olika biberättelser. En del av dem förstår jag inte vitsen med förrän en bra bit in i boken. Ellen Elg befinner sig i Zambia där hennes uppdrag är tämligen oklart. Läsaren förstår snart att det har med kvinnohälsa att göra och att det Ellen Elg gör inte är helt lagligt.

På bokens omslag står att det är en thriller. Den har även prisats som årets debut 2006 av Svenska deckarakademin. Jag tycker inte att det här är nån thriller. Boken är förvisso spännande, men miljön är så långt ifrån min vardag att jag har svårt att hitta rätt i den. Boken är visserligen välskriven rent tekniskt, det vill säga i bemärkelsen att den inte har nåt konstigt språk, en massa stavfel eller grammatiska fel etc. Men jag vet ärligt talat inte om jag ska fortsätta att läsa fler böcker i Ellen Elg-serien. Det här passade helt enkelt inte riktigt mig. Jag överraskas inte ens av slutet.

Mitt omdöme blir lågt.

Anna Jansson är en av mina klara favoriter bland deckarförfattare. Jag tycker att hon skriver spännande bladvändare, att hon skildrar sina karaktärer realistiskt och att hon har ett tilltalande skriftspråk. Det var ingen tvekan alls om att jag skulle köpa även Mitt hjärta är ditt om polisen Maria Wern på Gotland, den tjugonde boken i serien.

Ett medelålders par, främst mannen, spanar med kikare på en kille som tältar på stranden. Till det minimala tältet har killen med sig tjejer. Olika tjejer varje gång. Och det är uppenbart att det försiggår sexuella akter inne i tältet. Så försvinner en sjuk kvinna och Maria Wern och hennes kollegor får fallet på sina bord. Men så inträffar ett mord – och ännu ett. Kan fallen höra ihop på nåt sätt? Polisernas privatliv är samtidigt turbulenta. Bland annat har en kollega till Maria en svårt hjärtsjuk dotter. Hjärtsjuk, precis som den försvunna kvinnan…

I den här boken blir det åter tydligt att författaren har en bakgrund inom medicinen (läs: sjuksköterska). Det blir lite för tydligt. Det är nästan så att hjärtsjukdom och andra sjukdomar tar överhanden. Men å andra sidan, en lämpligare titel på den här boken finns inte! Polisernas privatliv får också lite för stor plats i handlingen, inte bara genom sjuka barn utan även genom bonusbarn. Igenkänningsfaktorn är hög. Ett HBTQ-tema finns också invävt. Utöver det levererar författaren som vanligt en spännande bok. De delar av handlingen som cirkulerar om behovet av organtransplantation vävs in i berättelsen och snabbar upp tempot. Och som vanligt är det välskrivet och välformulerat, inte ett stavfel eller nåt grammatiskt fel så långt ögat kan se – fast ett par korrekturfel hittar jag dock. Det är först i de sista scenerna, strax innan avslöjandet, som jag kommer på vem mördaren är. Innan dess har jag, liksom kanske andra läsare, bollat med möjliga skyldiga i tanken.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det var slumpen som gjorde att jag hittade Emelie Schepps böcker. Sen har jag varit fast. Jag har läst alla hennes böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, från den allra första boken som författaren gav ut själv, till de senare, som numera ges ut i ett trettiotal länder, via förlag. Vilken resa den här Motalatjejen har gjort!

Broder Jakob börjar i Norrköping en vårdag där en kvinna hittas mördad. Benen är ihopsydda och kroppen hittas i Motala ström. Det är inte det första offret, dessvärre. En tredje kvinna försvinner också. Ska hon hittas levande? Jana Berzelius leder förundersökningen och poliserna Henrik och Mia jobbar med fallet. Mia är fortfarande avogt inställd till Jana. Och Jana själv är… minst sagt knepig. Danilo Peña, som var en del av Janas liv som barn, sitter numera på rättspsyk i Vadstena. Janas pappa har lovat se till att Danilo aldrig kommer därifrån. Polisen behöver emellertid hans hjälp. Jana ser en möjlighet att få Danilo fri så att hon kan… bli kvitt honom för alltid.

Den här berättelsen går lite som Motala ström – i virrvarr. Nästan alla verkar ha privata problem av olika storlek. Insprängt i boken finns dessutom inte bara ett HBTQ-tema utan två, det vill säga H och T. Teman som spelar en viss roll för handlingen. Men slutet… Slutet är briljant – som alltid!

Karaktärerna är som vanligt mycket realistiskt skildrade. Polisen Mia, som lever singelliv, är en person som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets, medan Henrik verkar sympatisk och kärleksfull. Har han månntro lånat drag av sin namne i verkliga livet, författarens make? Han är så otroligt varmt skildrad! Jana är en komplex personlighet, givetvis på grund av det förflutna. Ett förflutet som hon inte kommer ifrån.

En gång bad jag författaren att ta livet av nån i Motala. Nu när jag inser att hon faktiskt bor där igen, förstår jag varför hon inte gör det. Miljöskildringarna är för övrigt inte författarens styrka. Såväl Norrköping som Vadstena nämns ungefär bara vid namn. Det tycker jag är lite synd. Samtidigt är det inte miljöerna som är viktigast i de här böckerna utan den brokiga samlingen karaktärer.

Mitt omdöme blir det enda det kan bli: det högsta.

En del böcker har mer tilltalande titlar och/eller kanske omslag än andra. Louise Pennys bok Det vackra mysteriet, har både och. Utöver det har jag förstås läst och uppskattat de sju tidigare böckerna i serien om kommissarie Gamache och Three Pines. Därmed var mina förväntningar höga på att den här boken skulle vara tilltalande även inuti. Författaren är en av mina icke svenska favoritförfattare, för övrigt. I Kanada där hon verkar har ytterligare minst sex böcker i serien kommit ut. Louise Penny har vidare vunnit flera priser – även samma pris flera gånger! – för sina böcker.

I den här åttonde boken i serien har kommissarie Gamache och hans medarbetare Jean-Guy Beauvoir från Québec-polisen kallats till ett väldigt avskilt och ensligt kloster, Saint-Gilbert-entre-les-loups. Dit har ingen utomstående bjudits in och de tjugotalet munkar som bor där möter poliserna med en stor skopa misstänksamhet. Men deras körledare är mördad och polisen har fått tillträde till deras avskilda lilla värld. Det är en värld där munkarna ägnar sig åt trädgårdsskötsel, att göra blåbärschoklad och sjunga. Trots att munkarna har avgett ett tysthetslöfte är det just de fantastiska rösterna de har blivit kända för i uråldriga mässor. De har blivit kända som bokens titel, det vill säga ”det vackra mysteriet”. Men uppenbarligen är emellertid inte allt vackert under ytan. Utöver detta har Jean-Guy ett förhållande med sin chefs nyseparerade dotter, nåt de håller hemligt.

Jag tycker att boken börjar lite trevande och ganska omständigt, som så ofta böckerna i den här serien gör. Men när väl Gamache och Beuavoir har kommit in i klostret och slagit sig ner kommer också jag in i boken och författarens sätt att skriva. Karaktärsdragen är gott skildrade – det kan inte vara lätt att beskriva munkar som döljer sig i kåpor hela tiden. Författaren lyckas förmedla vars och ens särdrag till läsarna via framför allt Gamaches iakttagelser. Miljöskildringarna är häftiga. Att ett kloster kan vara ett rätt kusligt ställe bekräftade till exempel Maria Ernestam ganska nyligen i sin bok Innanför murarna. När den här boken väl sätter fart är den riktigt spännande.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det var nånting som lockade mig att köpa Mary Adkins bok När du läser det här. Jag tror att det var kombinationen kort liv och bloggare som gjorde mig intresserad. Inte är jag nån jättestor fan av feelgoodromaner, men ibland, särskilt när de lutar åt feelbad, kan de göra mig mycket nyfiken. Detta blev den fjärde och sista boken i månadens Bokus-paket. Nu ska jag ligga lågt med bokinköp ett tag – en vecka, eller så.

Jade har förlorat sin syster och Smith sin bästa kollega när Iris Massey dör bara 33 år ung. Bland hennes efterlämnade saker på PR-byrån hittar praktikanten Carl en önskan från Iris om att Smith ska ge ut hennes blogg i bokform. Bloggen, som hon började skriva när hon fick veta att hon var sjuk och skulle dö. För att få ge ut bloggen i tryckt form måste Smith få Iris systers godkännande. Och Jade vill inte detta. Romanen består till stor del av mejlkonversationer mellan Smith och Jade, framför allt samt Iris blogginlägg.

Jag trodde nog att den här boken skulle vara mer… sorglig. Visst inser jag att både Jade och Smith hanterar sin sorg genom sina mejlerier till varandra. Men det är ändå på nåt vis som att sorgen inte riktigt släpps fram. Jag saknar, blogginläggen till trots, Iris närvaro boken. Det är ett intressant grepp att låta storyn växa fram genom främst mejl, men… Tyvärr var mina förväntningar lite för höga – eller för annorlunda, kanske. Jag blir inte riktigt fångad av boken och det tog tid för mig att läsa den trots att den borde vara snabbläst på grund av sitt omfång och hur den är upplagd.

Mitt omdöme blir medel.

Jag ger ofta bort böcker som jag själv vill läsa. En sån bok är Cilla och Rolf Börjlinds Kallbrand, en bok i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning, Mette Olsäter med flera.

Det här är en serie kriminalromaner som jag har gillat från början. Det har även gjorts TV-serier på dem och de är väl rätt OK. Tyvärr stör filmatiseringarna mina läsupplevelser eftersom de tar ifrån mig mina föreställningar om karaktärer och miljöer. Men, som alltid, böckerna är bäst. Att sluta ögonen helt för de visuella intrycken går dessvärre inte. Nu har jag i alla fall plöjt boken och verkligen försökt blunda med själen.

Tom Stilton befinner sig i Thailand med Luna hos sin halvsyster Aditi för att återhämta sig. En svårt skadad kvinna ber honom leta upp en person och Tom bestämmer sig för att ta sig an detta. Hemma i Sverige har det sprängts en bilbomb och en hel familj stryker med. Olivia Rönning jobbar med fallet. Polisen tror att det är ett terrordåd. En misstänkt person grips, men är han verkligen skyldig? Olivia hamnar plötsligt i ett sammanhang där sexuella övergrepp förekommer. En kollega avslöjar dessutom att hon har blivit utsatt – av en högre chef. Och nån av dem snubblar över en pedofil. Mette Olsäter planerar sin pension, men innan dess tänker hon se till att de verkligt skyldiga får sitt straff.

Ja, det låter väldigt rörigt – och ändå blir det inte det! Vissa kapitel är väldigt korta och jag tycker att det är mycket tydligt att den här boken är skriven av två personer. Men inte heller det känns rörigt eller stör. Det här är en riktigt spännande kriminalroman av typisk bladvändarsort. Lite många teman har den, men för den som inte har listat ut det kan jag avslöja att allt hänger ihop och klarnar i slutet. Karaktärerna är mänskliga och har realistiska fel och brister – och plusförtecken. Nej, det enda som stör är att karaktärerna i boken antar utseende och kroppsspråk av de skådespelare som gestaltar dem. Tyvärr. Nu är det emellertid inte TV-serien som ska få mitt omdöme utan boken. Den som innehåller lite för många korrekturfel. Det kan jag inte blunda för och det är störande, för boken kostade ändå en del.

Mitt omdöme blir högt.

Liza Marklunds bok Pärlfarmen är en roman som helt skiljer sig totalt från Annika Bengtzon-serien.

I Pärlfarmen tar författaren med oss till en söderhavsö under tidigt 1990-tal. Här lever Kiona med sin familj. Hon arbetar på familjens pärlfarm och dyker efter ostron – och pärlor. Det är en delvis hård, delvis idyllisk tillvaro där pengar ursprungligen inte spelar nån större roll. Men så en morgon förändras allt när en svårt skadad svensk man, Erik, hittas på en båt. Kiona och mamma Evelyn tar hand om Erik och så småningom blir Erik och Kiona ett par. Men allt är förstås inte enkelt eller så som det vid första anblicken ser ut att vara. Idyllen slås i spillror. Slås i spillror gör emellertid inte Kiona. I stället ger hon sig ut på sitt livs resa genom flera världsdelar för att söka efter sanningen och försöka ställa saker och ting till rätta. Att det är just Unicef som vinner i slutet är kanske inte så konstigt med tanke på författarens engagemang där.

Detta är inte en deckare och det är inte nån samhällsroman eller en roman baserad på verkliga händelser. Eller..? Baserad eller inte, boken är en fiktiv och ganska otrolig historia. Den ger inte sken av att vara verklighetstrogen därför att den helt enkelt inte är det. För det är ju smått overkligt att en ung dykarflicka plötsligt far runt i världen – och överlever alla umbäranden sin naivitet till trots. Kiona, som aldrig tidigare ens åkt bil, hamnar på flygplan och i andra världsdelar.

Jag har sett i ögonvrån att kritiken mot den här boken har varit ganska negativ. Det tycker jag är lite synd, för den har sina kvaliteter. Boken är välskriven och spännande, även om den inte är nån kriminalroman. Jag väljer att läsa den som en… saga. Eller en allegori, rentav. Framför allt tycker jag att det är kul att författaren väljer en helt ny genre. Om jag ska vara något negativ också i min kritik tycker jag att berättelsen är ganska hoppig. Att den är otrolig passar inte helt min smak, men sagor är ju ofta fantasifullt skrivna.

Mitt omdöme blir högt.

Camilla Läckbergs bok En bur av guld är den första boken i en serie som benämns Fayes hämnd. Fjällbacka-serien är ställd åt sidan, men oroa dig inte, du Fjällbacka fan: Faye i den nya serien kommer från Fjällbacka!

Faye, ursprungligen Matilda, kommer till Stockholm från Fjällbacka för att studera på Handels. Några korta glimtar från studietiden varvas med nutid. När boken börjar är Faye gift med den stenrike företagaren Jack Adelheim. Tillsammans har de dottern Julienne. Paret har fått ett liv där ytan är viktigast. Och givetvis krackelerar den och spricker rejält. För sin make gav Faye upp studierna, men när han sviker henne och hon inte har nånting alls bestämmer hon sig för… hämnd. Till stor nytta är hennes ypperliga känsla för affärer samt hennes driftighet, men också människor som Chris och Kerstin. Vem skulle inte vilja ha dessa två i sitt liv?!

Det här är en ganska annorlunda bok jämfört med Fjällbacka-serien. Författaren har ofta kritiserats för att det fikas så mycket i Fjällbacka. I Fayes miljöer dricker man skumpa – och äter väldigt lite. Karaktärerna känns så på pricken att en inte kan låta bli att undra över verkliga förebilder. För det är ganska klart att mycket är lånat – inte bara persongalleriet – från verkligheten. Annars kör Camilla Läckberg delvis sitt beprövade grepp att varva dåtid och nutid. Det funkar även här. Dessutom är även detta en spänningsroman trots att den egentligen inte riktigt blir det förrän en tredjedel in i berättelsen. Men nu ska jag inte avslöja mer ifall nån läser det här inlägget. Jag gillade boken, trots att jag rodnade över alla erotiska avsnitt. Camilla Läckberg är en fena på att skriva bladvändare och den första boken i nya serien är inget undantag.

Mitt omdöme blir det högsta.

För att vara säker på att få ett paket att öppna på min födelsedag 2019 köpte jag en bok till mig själv. Shaun Bythells bok En bokhandlares dagbok slogs in i ett fint paket som fick följa med hem och ligga i garderoben till födelsedagen i april. Och nu har jag läst ut den – inte kunde jag spara den nån längre tid. Nästa mål blir att åka till Skottland och besöka The Bookshop, ett antikvariat som drivs av författaren.

Den här boken är upplagd som en dagbok. Vid varje dag anges också antal kunder, dagskassa, onlinebeställningar och hittade böcker. Det tar ett tag men sen fattar jag hur himla knivskarp bokhandlaren är. Han beskriver utan pardon sina anställda, sina nära och kära och framför allt kunderna. För kunder i ett antikvariat är inte alltid… trevliga typer. Antipatin mot Amazon är inget han döljer heller. Jag får ett antal korta skratt, samtidigt som jag faktiskt ser allvaret i den här boken. Boken beskriver hur bokmarknaden förändras och det är inte alltid roligt – eller till det bättre. För en fysisk bokhandel är ju så mycket mer än bara… en affär. Och självklart tänker jag på ovan nämnda Drottninggatans bokhandel, men även på Alfa Antikvariat i Stockholm, ett antikvariat som stänger nästa månad.

Jag är verkligen en bokmal, en boktok och precis lika knäpp och underlig som många av de kunder som beskrivs i boken. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Det här är till viss del en mysig bok, men den har också djupare budskap kring en bokhandels förändrade roll och förutsättningar. Samtidigt… boken är väldigt, väldigt rolig och bitsk. Passar mig perfekt.

Mitt omdöme blir utan tvekan det högsta.

Jag läste nånstans om Michelle McNamaras besatthet av the Golden State Killer och att hon skrivit en bok om denne seriemördare. Men boken kom ut posthumt 2018. Michelle McNamara avled hastigt 2016. Hon var då nästan färdig med sitt manus, men det har skrivits ihop till slutversionen av Jag försvinner i mörkret. Dessutom greps mördaren 2018, samma år boken kom ut, nåt som hon inte fick uppleva, men som det sägs att hon bidrog till med sin jakt på honom.

The Golden State Killer fick faktiskt sitt öknamn av Michelle McNamara. Mördaren, som egentligen heter Joseph James DeAngelo, härjade från mitten av 1970-talet. Under cirka tio år begick han över 50 våldtäkter och mördade minst tolv personer. Den här boken handlar emellertid inte bara om mördaren utan även om författaren själv som blir så besatt av att komma på hans identitet att det mycket troligt driver henne in i en för tidig död. Metodiskt går hon igenom alla utredningar. Hon är honom på spåren och det är det enda hon ägnar sig åt. Make och barn skildras i den här boken mest som störningsmoment i hennes arbete.

Det här är en fascinerande historia. Tyvärr hoppar den väldigt mycket och den är ju sammanställd av någon annan/några andra än författaren eftersom hon avled. True crime-historier fascinerar mig eftersom jag vill förstå vad som ligger bakom att vissa människor kan göra så hemska saker, att de inte har några spärrar. Deckare ger fiktiva berättelser, men true crime är sanna historier. Jag var faktiskt ensam när jag läste den här boken och det var läskigt…

Mitt omdöme blir högt.