Ulrika Hurtig

Jag vet exakt vad det var som gjorde att jag ville läsa Maria Hambergs lilla, stora, rosa bok Allt under himmelens fäste. Önskan att läsa om nån annan, visserligen fiktiv, person som enligt baksidestexten var en av de ensammaste i världen… Att uppleva att min känsla av att vara så ensam inte var… helt unik. Det finns andra som är ensamma, till och med mer ensamma än jag. En sån som Ingvar Gunnarsson, till exempel.

Ingvar Gunnarsson är en morfartyp, enligt flickan utan namn, hon som ropar på Ivan sent om kvällarna och som Ingvar ger namnet Ivana. Ivana bryter en kväll Ingvars ensamhet. Hon ropar och ropar och till slut öppnar han och släpper in henne, så småningom även i sitt hem. Hemmet, som är fullt av minnen Ingvars döda föräldrar. De som har lämnat honom ensam i lägenheten. Utanför den är det trista jobbet ”allt” han ”har”. Med Ivana kommer färgen. Och nåt mjukt. Ingvars liv får plötsligt… lite mening… Varvat med nutid får jag som läsare glimtar bakåt i tiden, från Ingvars barndom.

Den här boken kniper direkt tag om hjärtat. Trots att dess omfång inte ens är 200 sidor tar den tid att läsa. Men jag kan inte avfärda den hur som helst. Jag lägger den ifrån mig och ändå håller den fast mig. Tänker, blir ledsen, fundersam…

Mitt omdöme blir det högsta.

En av alla böcker jag har fyndat second hand var Marie Bengts deckare En sax i hjärtat. För ett par år sen, när boken skulle komma ut, anmälde jag mig som testläsare hos Akademibokhandeln för just En sax i hjärtat. Tyvärr blev jag inte vald då.

Året är 1957. Hannah Lönn är sömmerska med andra drömmar än att bli hemmafru. Hon bor i Stockholm, men far i den här boken ner till sin faster i Småland. Samma dag hon anländer ska det bli syjunta. Via de olika karaktärerna i boken inser jag som läsare att en person sticker ut, en person som vet lite för mycket om alla andra. Det kan aldrig sluta väl, utan det slutar med mord. Och Hannah Lönn blir så involverad i det hela att hon hjälper polisen i mördarjakten samtidigt som hon syr kläder åt byborna och äter vaniljhjärtan.

Jag är ett stort Maria Lang-fan. De tidiga böckerna gillade jag mest och tänk, den här boken skulle kunna vara en av dem. (Det är det bästa betyget, författaren!) Jag faller pladask för beskrivningarna av 1950-talets miljöer. Människosynen känns autentisk för tiden, liksom skildringen av mäns och kvinnors roller och positioner. Det vimlar av folk i den här boken. Detta till trots har jag inte svårt att hålla isär dem. De är nämligen alla udda på ett eller annat sätt och både vasst och lite ömsint skildrade. Kapitlen är aningen för långa för mig som ofta läser på raster på jobbet. (Men jag är ju inte den enda läsaren och boken är inte skriven för mig.) Jag gillar den här deckaren stenhårt, allra helst som jag först anar mördarens identitet först när endast cirka 30 sidor återstår.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det vore att ljuga att säga att jag aldrig köper böcker efter omslag eller titel. När det gäller Ransom Riggs ungdomsbok Miss Peregrines hem för besynnerliga barn gjorde jag det helt klart. Alltså såväl omslag som titel bet sig fast och boken skrek åt mig att jag skulle köpa den och ta med den hem. Detta är den första boken i en serie om fyra. Den senaste boken i serien kom ut i april 2019. På originalspråk (engelska) kom Miss Peregrines hem för besynnerliga barn ut första gången 2011 och i svensk översättning 2016.

Amerikanske tonåringen Jacob är uppfödd med farfars märkliga skrönor. Tillsammans med fotografierna av besynnerliga barn visste Jacob inte riktigt vad han skulle tro på. För farfar var ju jude och hade efter gissningsvis stora vedermödor överlevt kriget, men… vad var sant och vad var påhitt i hans berättelser? När farfar ganska snart i boken dör mår Jacob väldigt dåligt eftersom farfaderns död var underlig. Han sätts i terapi. (Är han ett besynnerligt barn, månntro?) Kanske låtsas han, kanske mår han så småningom bättre. När han fyller sexton får han många fina presenter, men den finaste av allt kommer från faster och är en bok som har varit farfaderns. I boken hittar Jacob ett brev som gör att han och pappan hamnar på en ödslig ö utanför Wales.

Det här är en härlig modern skräcksaga. Berättelsen flyter på bra och en skulle kunna tro att det är svårt att få ihop det verkliga med spökliga fantasier lyckas författaren. De fiktiva delarna är inte otäckast. Som vanligt är ju verkligheten det. Samtidigt tror jag inte att det här är alltför otäckt för tonåringar att läsa – om nu tonåringar av idag läste böcker. Det gör majoriteten av dem tyvärr inte. Det här är en fantasyroman för unga som jag önskar att de skulle läsa. De svartvita fotografierna som finns i boken bidrar mycket till att det kusliga förstärks. Ibland känns storyn lite tunn och lite för mycket upphängd på fotografierna.

Mitt omdöme blir högt.

Asså jag gillar Mons Kallentofts böcker! Och det handlar inte om att vi båda har våra rötter i Östergyllenmyllan utan att han skriver väldigt bra. Mons Kallentoft skriver poesi samtidigt som han skildrar mycket råa händelser. Ja, det låter motsägelsefullt, men jag upplever det så. Jag har följt såväl Malin Fors som Zack Herry. Nu har jag stiftat bekantskap med Tim Blanck i författarens alldeles nyutkomna bok Se mig falla.

I Se mig falla får läsaren följa med till Mallorca, där författaren själv numera bor. Men det är Tim Blanck jag följer, mannen vars sextonåriga dotter försvann spårlöst just på Mallis för tre år sen. Tims äktenskap med Emmes mamma Rebecka har spruckit. Medan hon vill glömma och gå vidare, kan han inte göra annat än att leta – det har han också lovat dottern. Men även Tims letande börjar avta. Det finns inga spår och han söker nästan som på autopilot. Under tiden jobbar han som privatdetektiv. I ett av uppdragen ser han plötsligt en rosa jacka som kan ha tillhört dottern…

Korta, snabba kapitel och meningar gör att handlingen fullkomligt rusar fram. Som vanligt är det brutala och råa saker som skildras. Våld och blod och samtidigt… en förälders desperation och sökande efter sanningen, visshet. Ska jag påpeka nån svaghet ligger den i karaktärsskildringarna som inte riktigt når upp till toppen. Men ändå. Mons Kallentoft har återigen skrivit en bok som tilltalar mig mycket. Jag vill inte sluta läsa, den är en sann bladvändare och många kapitel avslutas med cliffhangers.

Mitt omdöme blir det högsta.

Debutdeckare, det vill säga kriminalromaner av författare som debuterar, ligger mig av nån anledning varmt om hjärtat. Dessa författare är inte enbart nya, litterära bekantskaper. De visar också, svart på vitt, att deras manus är så bra att de blir utgivna i bokform. Samtidigt brukar jag vara ganska skoningslös när jag skriver om deras böcker.

Britt Peruzzi är, enligt den synnerligen kortfattade informationen om henne på förlagets webbplats, journalist på Aftonbladet. I och med utgivningen av Aldrig glömma, den första boken i serien om kriminalkommissarie Alda Luppi, kan Britt Peruzzi även skriva in författare på sitt CV. Nu har jag fått följa med till Franska rivieran och Nice via hennes debutdeckare.

Ganska så genast i boken sker ett mord uppe i en by norr om Nice. Det är en kvinna som hittas mördad och kriminalkommissarie Alda Luppi är först på plats. Alda Luppi har återvänt i tjänst efter en tids sjukdom. Läsaren förstår nästan omgående att hon inte är helt återställd. Fallet visar sig vara komplicerat, inte enbart för att en demenssjukdom finns i mordoffrets familj, utan för resultatet av obduktionen. Det tar ganska lång tid att fastställa dödsorsaken. Slutet är överraskande, men visar vilken stark kraft kärlek är. Ett litet och ändå viktigt för handlingen HBTQ-tema ingår också.

Det här känns inte alls som nån debut! Liksom när jag läste Emelie Schepps första bok trodde jag att det var en etablerad författare som skrivit boken. Här finns inte alls de klassiska debutantmisstagen. Författaren är en driven skribent. Såväl miljöskildringarna som personskildringarna känns trovärdiga och realistiska. Mina tankar fladdrar till Louise Penny, men faktum är att jag sätter mig vid datorn och googlar på Nice – för jag vill veta mer! Och Alda Luppi är nån sorts blandning av Anna Bågstams Harriet Vesterberg i Ögonvittnet och Elly Griffiths Ruth Galloway. Dessutom blir jag hungrig flera gånger under läsningen. Bara det, liksom…

Mitt omdöme blir det högsta. Jag väntar ivrigt på uppföljaren

Sofie Sarenbrants bok Skamvrån är del sju i serien om kriminalinspektör Emma Sköld.

I Skamvrån jobbar Emma Sköld med ett fall där en TV-personlighet hittas död på ett sätt att det först misstänks vara självmord. Men så inser hon att ytterligare ett fall har vissa likheter. Plötsligt blir de två självmorden mord. Närmare Emma, i Bromma, lägger sig tonårstjejen Julia, Emmas systerdotter, på spårvagnsrälsen. Hon klarar livet med en hårsmån där, men frågan är om omgivningen förstår vilken katastrof som närmar sig. Samtidigt får läsaren följa en man med skuldkänslor som hamnat i en grav i skogen. Kan hans liv räddas också eller är det försent? Ovanpå detta är Emma nyseparerad från Nyllet, en kollega som hon har ett litet barn med. Nyllet får dessutom veta att han har ytterligare en dotter. Om hon nu är hans.

Ja, lite rörigt och mycket är det, men jag kommer snabbt in i handlingen och inser att saker och ting hänger ihop. Spänningen hålls uppe och jag har svårt att släppa boken och sluta läsa. Det är så många obehagliga saker som skildras – allt från självmord och mord till stalkande kvinnor. Tyngdpunkterna i den här boken ligger inte på några miljöskildringar. Persongalleriet däremot… Även om vissa personer i boken bara skildras helt kort, känns de realistiska. Tonåringen Julias förtvivlan och ilska, framför allt gentemot sin mamma Josefin, är mycket trovärdigt beskrivet. Emmas mammaroll känns väldigt kluven. I ena stunden längtar hon efter sin bebis, i den andra stunden deklarerar hon för sig själv att spädbarnsåldern inte är nåt för henne. Men vad vet jag. Jag är inte mamma. Inte heller förstår jag banden mellan syskon, nåt som har en betydande roll i den här boken.

Sofie Sarenbrants böcker har jag upplevt som lite ojämna i kvaliteten. I den här boken gissar jag ganska tidigt delvis vem som är den skyldige. Samtidigt är boken så mycket mer än bara en kriminalroman att mitt omdöme blir det högsta. Och den som nånsin låter tanken ens snudda vid självmord – läs den här boken först och förstå vilken gåva livet är. Det är inte bara ditt liv som påverkas av din död utan troligen även andras.

Romanen Till Sara, sedan bränns allt! av Håkan Östlundh har en spännande titel. Jag har tidigare läst hans sju deckare från Gotland med stor behållning. Ytterligare en roman av honom har jag läst och gillade väl hyfsat. Den här boken om Sara förstod jag så snart jag såg den skulle få ett nytt hem hos mig, men också att den skulle bli jobbig att läsa.

Sara Kvist har begravt sin mamma hemma i Sverige. Med sig hem till Los Angeles efter begravningen har hon ett paket som det står ”Till Sara, sedan bränns allt!” på. I paketet finns mammans anteckningsböcker. Genom dem får läsaren – och Sara! – veta hur det kommer sig att Sara inte har träffat sin mamma på 25 år. Det handlar om 1970-talet och skilsmässor, om att må dåligt psykiskt och om uppbrott. Som Sara ser det är det julafton 1973 som allt går sönder. Trots separationen har Saras föräldrar bestämt sig för att fira jul ihop – för barnens skull. Sen händer nåt och Saras mamma försöker begå självmord. Sara och hennes bror Erik skickas bort till släktingar, för pappa har jobb och nya flickvännen, horan Monika (Saras mammas ord), att tänka på. Det måste vara svårt det där, när en förälder säger sånt om den andra förälderns nya partner. Nånting gör att Sara berättar, men hon spottar inte som mamman har sagt åt henne att göra. Trots sin ringa ålder kan Sara tänka en liten aning själv. Hur Erik påverkas är mer oklart – fram till bokens slut.

1970-tal och 1990-tal varvas. Ibland är det lite svårt att ha koll på var i tiden berättelsen är. Men ganska snart klarnar det. Fram växer en historia där, som jag ser det, den kvinnliga huvudpersonen har värjt sig mot sanningen för att den har varit för svår genom att ta bort mamman ur sitt liv. Kanske är det skälet till att hennes eget äktenskap havererar efter sju år. Sara verkar velig, har svårt att bestämma sig för om hon ska berätta sanningen för maken Johan. När hennes otrohet uppdagas berättar hon delvis sanningen, konflikträdd som hon är. Men Sara har tur i livet, trots allt, för hon tycks alltid ha nånstans att ta vägen – även om hon själv inte ser det så.

Jag tycker att Sara är otroligt väl skildrad och förvånas rätt mycket över detta eftersom författaren ju är man. Men jag får en tydlig bild av Sara och hennes ”flykt” undan sanningen, ett sätt att överleva. Intressant är också kopplingen till Socialdemokratin och ”Folkhemmet”, nåt som ju sannerligen har sina sprickor. Övriga personer känns mer som glimtar. Fadern är mer ingående beskriven än modern, anteckningsböckerna till trots. Ändå får jag inget riktigt grepp om dem. Och det tror jag är medvetet gjort av författaren.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag är helt tagen.

Mitt emellan två ganska nyutkomna böcker hamnade en bok från 2017 i kassen från bokhandeln sist. Sigrid Combüchens bok Sidonie & Nathalie: från Limhamn till Lofoten fyndade jag inbunden för 69 kronor. Jag har tidigare läst romanerna Spill och Den umbärliga av samma författare. Den ena gav jag högsta Toffelomdöme, den andra medel. Men lite nyfiken var jag på den författaren och gav mig i kast med denna för mig tredje boken i ordningen. Vissa biografiska inslag fanns i de två första böckerna. Hur det är med den jag nyss slagit ihop pärmarna på vet jag inte, men i boken figurerar faktiskt en Sigrid…

Händelserna våren 1944 vävs samman med nutid – eller i vart fall 2005. I mars 1944 flyr två kvinnor, Sidonie och Nathalie, genom krigets Tyskland. De två kvinnorna är mycket olika sinsemellan och de känner inte varandra. Nathalie är välutbildad och har haft familj, men Sidonies bakgrund är mer oklar. Läsaren får veta att det som står i hennes papper, att hon är kallskänka och har suttit i fängelse för misshandel, inte är sant. Genom att sälja det sista de har lyckas de fly till Sverige. Där får de arbeta för mat och husrum – och de får också nya namn, Siv och Nanna. Sen måste de fly igen… År 2005 fyller Nathalie 90 år. Hon fick ett nytt liv i Norge, men hon kan inte glömma.

Jag hade en känsla att det här skulle vara en roman liknande Jag heter inte Miriam. Och på sätt och vis är det det. Men… jag kommer inte in i boken. Jag får ingen kläm på vare sig handling eller karaktärer. Det är som om romanfigurerna undslipper mig, de kommer inte nära. Trots det relativt ringa omfånget, strax över 300 sidor, tar det mig evigheter (med mina mått mätt) att komma igenom boken. Jag tragglar. Understundom tycker jag att berättelsen hoppar för mycket mellan karaktärerna och jag blir osäker på vem som tänker, säger och gör vad.

Mitt omdöme blir lågt.

För ett tag sen blev jag nyfiken på en nyutkommen bok som jag såg att nån av mina tre (3) friends (vänner) på Goodreads var intresserad av. Så jag kontaktade Bokförlaget Polaris och bad att få Ida Andersens roman I oxögat för recension.

Detta är en historisk roman som utspelar sig i Småland runt mitten av 1700-talet. I händelsernas centrum står den gudfruktige och hårt arbetande drängen Eskil och hans Sissel. Under midsommar blir Sissel med Eskils barn, nåt de straffas för båda två eftersom de inte är lagligen vigda. Men Eskil vill göra rätt och Sissel är mycket förtjust i honom, så de blir ett par, gifter sig och flyttar in i stugan Eskil har byggt. När det strax därpå ska byggas ett glasbruk i trakten öppnar det nya möjligheter för den som är fattig.

Tänk att den här boken kommer jag in i bums, trots att tiden är en annan än min – och även språket. Boken är nämligen skriven på dialekt i dialogerna. Som barn bodde jag i Småland, så på sätt och vis väcks min slumrande småländska en aning. (Det går faktiskt så långt att jag kallar katten Citrus för däka…) Jag blir mycket förtjust i både Eskil och Sissel, som jag uppfattar som rättskaffens och hårt arbetande. Eskil präglas av den nya tidens religiositet, medan Sissel hänger kvar lite i gamla tiders folktro. Kvinno- och mansrollerna är präglade av mansdominansen, men för den skull skildras inte Sissel som nån svag person – tvärt om.

Jag blir snabbt fascinerad av hur väl Eskil bygger – och hur väl författaren bygger upp sin historiska roman genom paret. Jag får aningen Fogelström-vibbar, även Fridegårds-dito, men tycker ändå att Ida Andersen är sin egen. Miljöskildringarna är lika levande som personskildringarna. En dos glasbrukshistoria blandas med fiktion, vilket bara förhöjer läsupplevelsen.

Det här är inget debutverk. Ida Andersen har tidigare gett ut såväl lyrik som en roman. Och i vår ungdom var vi studiekamrater på Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö. Jag har inte träffat Ida sen vi var 21 respektive 23 och nån kontakt har vi inte haft genom åren. Vi touchade varandra en period när vi båda jobbade med lättläst. Men nej nej. Jag är inte påverkad av detta i mitt omdöme av boken, men det hade nog inte känts så bra (litotes) om jag hade behövt dissa boken. Nu är jag så… stolt att ha två klasskompisar som kan titulera sig inte bara författare utan god författare.

Det är ingen tvekan om att mitt omdöme blir det högsta. Jag vill läsa fler romaner av Ida Andersen.

Fem spänn… Det är vad jag betalade second hand för Lisa Bjurwalds kriminalroman Tills bara aska återstår i pocketutgåva. Uppenbarligen har jag missat författaren. Glad blev jag då för att jag hittade den första boken i serien om Rebecka Born – för en sån ringa penning dessutom. Deckarläsning ägnar jag mig gärna åt även om jag tycker att det än mer hör till sommaren.

Början av boken har lite olika ingångar, från olika karaktärers perspektiv, men det som rullar igång berättelsen som sådan är när två stympade och brända kvinnokroppar hittas utanför Karlstad. Uppenbarligen handlar det om mord. Märkligt nog har ingen anmält nån kvinna som saknad… Rebecka Born är polis i Stockholm i en specialstyrka och kommer ursprungligen från Karlstad. Hon får i uppdrag att ta itu med fallet. Rebeckas gamla släktgård är numera flyktingboende och gården väcker obehagliga minnen till liv. Utöver det motarbetas hon av lokalpolisen – och hotas anonymt. Och vad har den skräckslagna unga kvinnan på psyket för roll i det hela?

Författaren är journalist och har skrivit flera reportageböcker. Det här är emellertid hennes skönlitterära debut och den gjorde hon 2016. Efter det har ytterligare en del i serien kommit ut. Ganska snart inser jag att det här är en deckare med väldigt realistiska och högaktuella inslag. Liksom i författarens reportageböcker är huvudtemat högerextremism. Det torde göra att boken nått en viss framgång, så det är märkligt att jag har missat den. Det kan ha att göra med att den mest lyfts fram som ljudbok – såna läser inte jag. Bland annat var boken nominerad till Stora Ljudbokspriset 2016.

Men vad tycker jag då? Inledningen är minst sagt rörig med de olika ingångarna. När Rebecka Born kommer i fokus får jag mer ordning på berättelsen. Huvudpersonen är emellertid lite av en stereotyp i nutida deckare: kvinnlig polis, psykiska problem, obehagliga händelser bakåt i tiden, missbruk (här ett uns sexmissbruk) och så vidare. Nä, Rebecka Born sticker inte precis ut. Inte heller gör huvudtemat det idag: främlingsfientlighet och högerextremism. Men det är en obehaglig och spännande historia som rullas upp. Det som är mest obehagligt är att det skulle kunna ha hänt – det händer! – i verkligheten. Den biten lyckas författaren mycket bra med. Men… jag tror att den här boken faktiskt är bäst som just ljudbok.

Boken har sannerligen fått varierande recensioner. Jag har som vanligt inte läst sånt innan jag har läst boken, men jag har sett omdömen i form av stjärnor. En del har gett boken en enda stjärna, medan andra har gett den fyra av fem.

Mitt omdöme blir medel och tre stjärnor. Ett hett och engagerande ämne, ändå saknar jag deckarrafflandet.