Ulrika Hurtig

En antihjältinna med skarp hjärna och god iakttagelseförmåga. Så skulle jag etikettera Anna Bågstams huvudkaraktär Harriet Vesterberg, civilutredare i serien Morden i Lerviken. Den första delen, Ögonvittnet, fick jag för recension våren 2018, uppföljaren Skuggspelet, hittade hem till mig i juni 2019. Liksom Harriet goffar Dumlekolor eller letar nödproviant i sin handväska eller sitt skrivbord kastade jag mig över den nya boken. Det här är godis på riktigt för mig!

Harriet har blivit kvar i Lerviken hos sin lätt förvirrade (?) pappa och nya kärleken Rikard. När bästa vännen Lisa försvinner och lämnar efter sig ett desperat meddelande har Harriet inte rätt i sin roll som utredare men ickepolis att jobba med fallet. Men givetvis kan hon inte låta bli att rota i saken. Samtidigt försvinner även annat folk och i Lerviken flyter ett lik i land. Ovanpå det ska det bli EU-toppmöte med Europas högst uppsatta politiker samlade på ett enda ställe. Och Harriets chef Margareta tycks ha lovat en politiker lite för mycket. Plötsligt blir det en kamp mot klockan.

Uppföljaren till Ögonvittnet har behållit en alldeles lagom dos av humor i kombination med spänning. Jag, som läser många deckare, kan störa mig på att det ibland blir för tramsigt. Det blir det inte här, det blir sarkastiskt roligt. Harriet har till exempel många beröringspunkter med Ruth Galloway i Elly Griffiths böcker. Både Harriet och Ruth skildras utan förskönande drag, vilket gör dem mycket mänskliga och lätta att se framför sig. Harriet är dessutom väldigt lik mig själv. Jag ser mig som inte bara godisråtta utan också teknisk idiot och lyckades vid ett tillfälle låsa in mig i en kollegas bil. Harriet är på samma nivå:

”[…] ‘Du kan skjuta bak sätet så att du slipper sitta som ett dragspel.’
‘Perfekt.’ Harriet trevar efter sidospaken. När hon drar i den fälls ryggstödet bakåt.

Jag skrattar högt när Harriet får ett desperat godissug och vi tänker lika om felköp och näring:

”Harriet drar ut översta skrivbordslådan där gömman med nödproviant finns. Just nu innehåller lådan tre bars, en påse M&M och en halv påse Dumle med banansmak. Det sistnämnda var ett typiskt felköp men M&M:s innehåller i alla fall nötter, alltså bra näring, tänker Harriet […]

Men… för att återgå till den egentliga handlingen så är det här en spännande kriminalroman med aktuella teman som handel med anabola steroider (jag har alltid sagt att träning är farligt!) och rasism, för att nämna några. Jag tycker också att författaren lyckas gott med skildringen av övriga karaktärer. Chefen Margareta, Myggan, kallad av sina medarbetare, har en utsatt position samtidigt som hon är både vass och ganska hård – men även mänsklig med sitt ständiga letande efter lypsyl. (Harriet registrerar allt.) Pappa Eugen är varsamt skildrad i sin tidiga demens (?) och brorsonen Albin likaså i sin ADHD (?). Men vår receptionist på jobbet är tack och lov inte alls är skvallrig och jobbig som bokens! Nåt jag också gillar är den lagoma skildringen av Harriets kärleksliv. Den tar liksom inte över även om den har en väsentlig roll i bokens handling.

En bra deckare ska enligt mig vara spännande rakt igenom. Slutet i den här boken är extra spännande. Jag som läsare ska under läsningen få ledtrådar, men jag ska inte lyckas klura ut mördare, motiv etc utan bli överraskad. Anna Bågstam gör mig inte besviken den här gången heller. Jag fattar inget – förrän allt avslöjas i slutet. Och slutet gör mig hoppfull – det kommer en tredje del hösten 2020.

Mitt omdöme blir det högsta.

Cold cases är ofta fascinerande och intressanta tycker jag. Jag tycker också att alla brott bör klaras upp, att alla brottsoffer liksom förtjänar det. I maj 2019 fick jag flera pocketböcker, varav en var en roman baserad på verkliga händelser. Ola Lauritzsons bok Miljardären som försvann handlar om Carl-Eric Björkegren som försvann 1994. Boken, som gavs ut 2011, är dock fiktion, men skulle kunna skildra vad som egentligen – eller nästan egentligen – hände.

Tja boken handlar alltså om vad som kan ha hänt Carl-Eric Björkegren. Här lanseras en teori om att hans nyaste butler på nåt sätt var inblandad när indrivare försökte roffa åt sig Björkegrens gömda pengar. I boken lyckas Carl-Eric Björkegren smita och ta sig långt bort från sommarstugan som blev hans hem efter konkursen. Det här fallet är fortfarande inte löst och även om Björkegren är dödförklarad sen 2005 är utredningen fortfarande öppen. Det är många som vill veta vad som hände och det är många frågor som saknar svar. Den här boken bygger på intervjuer med Björkegrens familj och affärsbekanta. Och även om det är en roman känns den väldigt realistisk.

Jag är fascinerad av den här typen av historier, som sagt. Det är riktiga gåtor och svaren på gåtan Björkegren kan delvis finnas i den här boken. Men vart tog han vägen och om han är död, vilket han åtminstone på grund av ålder troligen är nu, var är hans kvarlevor?

Mitt omdöme blir det högsta. Jag är ännu mer nyfiken på vad som egentligen hände nu!

Min allra äldsta vän kom på besök och hade med sig en kvartett pocketböcker till mig. Nu har jag läst Matthew Pearls bok Danteklubben.

Det här är en historisk kriminalroman som utspelar sig i Boston i USA år 1865. Boken inleds med att en högt uppsatt domare hittas mördad. Kanske inte så konstigt i sig, en domare kan vara en person med många fiender. Men sättet han är mördad på är väldigt annorlunda. Kroppen har legat i fyra dagar och blivit svårt angripen av insekter. Det här mordet följs sen av andra, även dessa utförda på makabra sätt. Samtidigt har Danteklubben bildats vid Harvarduniversitetet av fyra litterära storheter. En av dem, poeten H W Longfellow, har just översatt Dante Alighieris verk Den gudomliga komedin till engelska. Longfellow har regelbundet träffat sina tre kollegor för att diskutera detta arbete. Plötsligt inser de fyra att morden verkar ha förebilder i Den gudomliga komedin och de blir delaktiga i jakten på mördaren.

På Goodreads har jag sneglat på antalet stjärnor som folk som har läst boken har gett den. Jag har inte läst några recensioner. Sneglingen på stjärnorna var mest för att se om jag skulle känna mig korkad eller inte. Antalet utdelade stjärnor av läsarna varierar stort. Det vill säga, många har gett lågt betyg, många har gett högt betyg. Själv sällar jag mig till dem som ger boken ett lågt omdöme. Jag har jättesvårt att komma in i handlingen. De mest spännande delarna är när mordoffren och mördarens tillvägagångssätt beskrivs. Referenserna till Dantes verk skulle ha kunnat vara en perfekt inramning för en bok om seriemord, men tyvärr lyckas inte författaren alls här.

Mitt omdöme blir lågt.

Är det nånting som fascinerar mig så är det olösta kriminalfall och gåtor. Ett av skälen till att jag inte tvekade en sekund att ta emot en bok på 424 sidor på engelska var att den handlade om både ett olöst fall och en gåta. Florence Wetzel lyckas i sin bok The Grand man: a Scandinavian thriller i fiktiv form presentera både en lösning på Palmemordet och mysteriet med Stieg Larssons försvunna, fjärde manus. Den som är lika nördig som jag förstår precis.

Egentligen innehåller den här boken tre brott, för ett av brotten sker i nutid och innebär att de andra två mysterierna blir lösta. Amerikanska journalisten och skandinavtokan Juliet Brown kommer till Sverige och Stockholm för att intervjua en jazzsångare. Hon återser en gammal bekant, men gör också nya bekantskaper. Dessvärre blir en av dem brutalt mördad i en gränd i Gamla stan under en promenad med sin hund. Juliet blir indragen i det hela via såväl bekantskapen med mordoffret som hunden. En annan ny bekantskap, Magnus Lindblom, också han journalist, blir lite av ett bollplank för Juliet kring mordet. Magnus har bland annat skrivit mycket om Palmemordet. Utöver detta har han vissa bekymmer som rör Stieg Larssons fjärde manus.

Det tar inte alls lång stund innan jag inser att den här boken tilltalar mig enormt! Jag gillar spänningen i den, förstås och att den tar upp olösta mysterier. Men jag känner mig genast hemma på nåt vis bland karaktärerna. De är oerhört skickligt och så levande skildrade att jag undrar om de möjligen inte har stora likheter med faktiska personer. Att karaktärerna rör sig i Stockholm och Gamla stan är också tilltalande. Gamla stan, med dess smala gränder och prång, är ju en utmärkt miljö för en kriminalhistoria med flera bottnar inklusive några få och små, men ändå i sammanhanget viktiga övernaturliga inslag. (Nej, det tar inte över, det blir en extra krydda!) Att en av poliserna som utreder mordet i Gamla stan heter Ulrika är förstås också ett plus liksom att det i slutet av boken görs ett besök på Ofvandahls i Uppsala, sommaren 2019 tyvärr semesterstängt.

Ja… jag hoppas att jag inte har avslöjat för mycket nu. Men… den som är intresserad av Palmemordet och/eller Stieg Larssons försvunna manus samt deckare generellt sätt gillar med all säkerhet den här boken. Jag gör det i alla fall. Och nej. Den är inte skriven på nån komplicerad engelska.

Mitt omdöme blir det högsta.

För några år sen recenserade jag boken Kärleken kommer och kärleken går. Författaren Stefan Åberg är uppenbarligen en modig man, för han kontaktade mig igen och undrade om jag ville recensera uppföljaren Det man inte anar. Självklart ville jag det! Jag tycker att det är intressant att se om författare utvecklas eller inte. Nu är relationsromaner inte min favoritgenre, men som jag minns från den förra boken innehöll den även lite annat. Och för att ingen ska undra är böckerna ganska fristående och ingår inte direkt i någon serie. S

Den här boken handlar om Victor och Erika som tillsammans har tonårsdottern Camilla. Boken hoppar lite i tiden – från 1999 när paret träffas, till 2013 när Erika utsätts för ett våldtäktsförsök och 2016, nutid. Förövaren dömdes för brottet då, men är det inte nån som förföljer Erika nu? Victor spelar lite för gärna på hästar, vilket utsätter makarnas relation för påfrestningar när han lånar pengar från deras konto för utgifter. Utöver detta är Erika bekymrad över sin mamma Agnes demens och har dåligt samvete gentemot sin syster som sett till att mamman kommit på äldreboende. Parallellt med berättelsen om Victor och Erika skildras den mobbade pojken Pawel, som hålls i strama tyglar av sin pappa, änklingen Marek. Pawel hamnar i dåligt sällskap, nåt som ska visa sig påverka… Erika.

Det är riktigt roligt att läsa den här boken, för redan från början blir det uppenbart för mig att författaren verkligen har utvecklat sitt skrivande. Jag tycker att storyn håller och att han även får ihop de parallella berättelserna utan misstag. Relationsbitarna är förstås i centrum, men boken tar också upp andra viktiga och ständigt aktuella ämnen som spelmissbruk, mobbning, kriminalitet med mera. Liksom i den förra boken skildras karaktärerna trovärdigt. Det är lite förvånande hur en man 60+ så realistiskt kan skildra kvinnors och barns känslor, men det känns väldigt äkta. Bra!

Den här gången blir jag inte alls störd av tempusvalet och det är för att det görs korrekt och passande. Däremot skulle jag önska något kortare meningar ibland samt hjälp med korrekturläsning. Att läppja på en drink stavas till exempel inte ”att ta en zip” utan man tar en sip – zip betyder dragkedja/gylf på engelska. Vidare undrar jag om det inte är nåt typsnittsfel i trycket, för på vissa texter, ofta citat eller liknande, är bokstaven d ersatt med ♦. Ett stort plus blir det för slutet som är mycket spännande!

Mitt omdöme blir högt.

Jag tyckte att Frances Galleymores titel En änkas list lät spännande och valde den lite grann därför. Nu har jag läst ut den här boken som har ett antal år på nacken, skulle det visa sig. (Boken kom ut 1999.) För vem vet till exempel vad disketter är idag..?

I den här boken finner sig Zoe Maker plötsligt vara änka. Detta har föregåtts av ett kryptiskt, nattligt telefonsamtal från maken Charlie. Framåt morgonen hittas Charlies kropp under en bro. Allt tyder på att det är självmord, men Zoe uppfattade vid det sista telefonsamtalet Charlies varning: lita inte på nån! Polisen gör inga större framsteg i utredningen, så Zoe bestämmer sig för att göra det själv, särskilt när det enda vittnet plötsligt försvinner. Under resans gång finner Zoe såväl oklarheter som svek, men driven av sorgen vill hon få veta sanningen. Och den visar sig handla om seriemord.

Det är ganska drygt att komma in i handlingen i den här boken. Jag tycker att den är lite för svart. Karaktärerna vill inte riktigt fastna. Alla sörjer vi en död på olika sätt, men den här änkans sorg ger inte läsaren nån direkt lust för empati. En deckare ska vara snabb och spännande. Den här boken är seg och inte alls särskilt spännande förrän möjligen i slutet. Fast då har jag listat ut vem mördaren är, bland annat eftersom motivet avslöjas för tidigt. (Det finns liksom bara en möjlig skyldig.) Historien i sig är alltför osannolik för att vara bra.

Mitt omdöme blir lågt.

Våren 2019 gjorde jag en ny författarebekantskap, Marie Bengts. I maj månad fyndade jag second hand den första boken om Hannah Lönn, sömmerska med ambitioner – och ett sinne för kriminalgåtor (att lösa dem, alltså). Jag slukade En sax i hjärtat – ja inte en saxsax utan boken, vill säga – och längtade genast efter uppföljaren. Jag hade tur för i juni 2019 kom Döden klär i domino.

Det är november 1957. Christian Dior har nyligen avlidit och Hannah Lönn har svårt att se nån karriär som klädskapare. Men hon blir i alla fall engagerad för att sy ett trettiotal dominoslängkappor som ska användas på en stor modevisning. Besviken, visst, samtidigt som det ger inkomst. Uppdraget visar sig bli betydligt mer spännande än vad Hannah har trott, för under modevisningen sker ett mord. Hannah kan förstås inte låta bli att nysta i det hela – och både roa och oroa polisen Johan Holm som rest till Stockholm från Småland som utlånad till riksmordkommissionen ett kortare tag.

Ja det är är så mycket Maria Lang som det kan bli, nästan. Mänskan är ju död sen många år tillbaka. Miljöerna i Marie Bengts böcker finns i 1950-talets Stockholm. Dagmar Lange bodde och arbetade där då och skrev deckare under pseudonymen Maria Lang. Kläder och mode var ofta viktiga i hennes böcker. Det finns mängder av paralleller att dra. Samtidigt är Marie Bengts sin egen. Jag kan bara säga, utan att göra nån recension eftersom jag ”bara” har läst boken, att boken tilltalar mig enormt. Det är med stor behållning jag har läst den, till och med. Fast nu är jag ledsen igen eftersom jag inser att jag kanske får vänta ett år eller två på uppföljaren.

Mitt omdöme blir det högsta.

Som jag hade väntat! Ja, på översättningen av Elly Griffiths bok om rättsarkeologen Ruth Galloway som på svenska fick titeln En cirkel av sten.

Den här boken i Ruth Galloway-serien knyter an till det allra första fallet som Ruth var inblandad i. Kommissarie Harry Nelson, som Ruth har dottern Kate med, får hotbrev som påminner honom om ett fall med en försvunnen flicka, en flicka som han inte kunde rädda och som hittades mördad. Ruth jobbar med en utgrävning och hittar ben som inte är uråldriga. Benen visar sig härröra från en flicka som försvann 1981. Allt påminner om det gamla fallet, men den som skrev breven till Nelson då är ju död… I samma veva får Nelson barn med sin fru Michelle och hans förhållande, om nåt sånt nu existerar, med Ruth blir inte mindre komplicerat av detta och att han berättar för sina döttrar om Kates ursprung. Sen försvinner ett litet barn till…

Rörigt värre låter det som, men jag är med på tåget hela vägen. Det här är spännande om än inte så arkeologiskt längre utan mer fokus på relationer. Jag tycker att Ruth har tappat lite av sin tysta sarkasm, den jag verkligen älskar. Kanske blir det så när så många känslor är i farten. Ruth har en hel del att fundera över och i den här boken anar jag både sorg och vemod bland tankarna om framtid. Jag blir emellertid inte klok på vem mördaren är och varför det lilla barnet kidnappas förrän allt får sin förklaring i slutet. Det gillar jag, jag ska som läsare inte kunna lista ut saker och ting i förväg.

Mitt omdöme blir det högsta.

Våren 2019 nätshoppade jag en hög med böcker. Under sommarsemestern plockade jag fram den sista av dem. Jag hade medvetet dragit mig för att läsa Olivia Laings bok Den ensamma staden: om konst, ensamhet och överlevnad eftersom den handlar om ensamhet. För även om det på baksidan av boken står att det är en ljus bok, står det också att den är skriven nära ett mörker.

Ensamhet kan vara mycket, mycket svårt. Det finns olika sorters ensamhet och självvald ensamhet är kanske inte svår. Men ändå. Varför väljer man ensamhet? För Olivia Laings del handlade det om att finna sig vara ensam, dumpad, i princip, i New York. Hon hade kommit dit i tron och förhoppningen om att bli sambo. I stället blev hon lämnad ensam, i en storstad, i ett främmande land. Den här boken handlar om konsten som verktyg att överleva, men även om konsten som andningshål. Läsaren får följa några olika sorters konstnärer och jag ska väl erkänna att jag känner till en eller två.

Men ändå. Jag läser den här boken med blyertspenna. Särskilt i början av boken får jag så många både aha-upplevelser och jaha-upplevelser. Det boken främst ger mig är att den får mig att känna mig mindre konstig. För om det var några som var konstiga, märkliga och udda var det konstnärerna som Olivia Laing skriver om. Notera dock att jag skriver detta utan att vara sarkastisk eller raljerande. Som så ofta är jag konstaterande.

Jag får ut mycket av den här boken, men hade kanske önskat att jag känt till mer om de omskrivna. Visserligen googlade jag en hel del under läsningen, fast det är ju inte samma som att redan veta. Nåja, jag har strukit under många passager och det är svårt att välja bara en att citera här. Här kommer den det blev, slumpmässigt utvald, ska tilläggas:

”[…] När människor är på väg in i ett tillstånd av ensamhet triggas vad psykologer kallar en överdriven vaksamhet för sociala hot. […] I detta tillstånd […] tenderar personen att uppleva världen som alltmer negativ och både förväntar sig och kommer ihåg oförskämdheter, avvisningar och aggressiva utspel och tillskriver dem större vikt och betydelse än trevligare och vänligare interaktioner. Detta skapar förstås en ond cirkel, där den ensamma personen blir alltmer isolerad, misstänksam och tillbakadragen. […]
Det betyder att ju ensammare en person blir, desto sämre blir den på att navigera i sociala sammanhang. […]

Mitt omdöme blir högt.

När det blev aktuellt att sambon och jag skulle hjälpa till med en kolonistuga och dito trädgård var vi villiga, men kanske inte så kunniga. I ett annat, tidigare liv hade jag en odlingslott. När den skulle börja brukas inhandlades en trädgårdsbok. Jag använde den boken som uppslagsverk och samlade tips och tricks på lappar i den. Så gick det livet om intet och boken fick en annan ägare. Men i februari i år hittade jag en annan och nyare trädgårdsbok på bokrean. André Strömqvists bok Trädgårdsmästarens anteckningar: en odlares framgångar och misslyckanden fick följa med hem. Under våren och sommaren 2019 läste jag kapitel efter kapitel i den och tittat på de vackra illustrationerna.

Boken beskriver arbetet i en trädgård under ett år, med början i mars. Månad för månad får läsaren följa trädgårdsmästarens förehavanden med sina odlingar. Insprängda är inte bara teckningar och foton utan även just anteckningar – och små anekdoter och krönikor om högt och lågt som rör en trädgård.

Det här är en förtjusande och tilltalande bok som jag definitivt lär plocka upp då och då för att bläddra i. Jag hittar emellertid inte särskilt många råd i den och hade kanske snarare behövt en bok mera som en manual. Förklarande bildtexter hade också varit önskvärt. Men inspiration får jag och många stunders förströelse.

Mitt omdöme blir högt.