Ulrika Hurtig

Deckare hör sommaren till, men i ärlighetens namn fungerar det alltid för mig att läsa den genren. Mari Jungstedts femtonde bok om polisen Anders Knutas och hans kollegor vid Gotlandspolisen, Jag ser dig, passar att läsa när som helst.

Egentligen är det rätt sjukt att en kopplar av genom att läsa om hemska mord. Men morden i litteraturen är ju för det mesta fiktiva. I den här boken åker ett gäng studenter ut till Lilla Karlsö för att bo där i några dar. Där är ensligt och ganska öde, de får spara på elen och mobiltäckning finns just bara kring sovstugan. Efter sol och bad ska ungdomarna äta. Frida, tjejen som initierat resan, somnar på stranden. När hon vaknar är… de andra döda. Anders Knutas och hans Karin Jacobsson får fallet på sina bord. Journalisten Johan och fotografen Pia finns också med på ett hörn liksom ett HBTQ-tema.

Det här är snabbläst och lättsmält och inte särskilt djupt – precis som en sommardeckare ska vara. Boken är välskriven, det är korta kapitel och det är spännande. Jag har ett par tänkbara kandidater till mördarrollen, men jag gissar inte rätt. Anders och Karins relation skildras trovärdigt och varmt. Extra roligt är det att delar av berättelsen i form av tillbakablickar utspelar sig i Uppsala och att min arbetsgivare Uppsala universitet har en prominent roll i det hela.

Mitt omdöme blir högt.

Äntligen blev det ett kärt återseende! I maj 2019 kom Kjell Erikssons elfte bok om numera före detta Uppsalabon och polisen Ann Lindell, Den skrattande hazaren. Boken var en i högen deckare jag nätshoppade för att läsas i sommar. I morse läste jag ut boken.

Ann Lindell har flyttat från Uppsala norrut i länet för att jobba med att göra ost i en liten by. På nyårsnatten bränner nån ner byns skola, en byggnad som har varit boende för asylsökande. Tre människor dör i branden. Ann Lindell kan emellertid inte låta bli fallet tillsammans med sin före detta kollega Sammy Nilsson. Det visar sig inte bara handla om en brand och flyktingfientlighet på landet utan om nåt mycket större. Parallellt med fallet får läsaren följa såväl Anns som Sammys relationer – och problem, förstås. Den ena tar upp en gammal relation, den andra står inför en separation.

Jag gillar verkligen Kjell Erikssons böcker och hans sätt att skriva. Det är ett enormt flyt i hans språk och jag har svårt att lägga ifrån mig boken trots att jag måste göra det ibland eftersom det finns nåt som heter Verkliga Livet. Boken är lagom spännande. Den tar upp aktuella problem i såväl samhälle som människor emellan.

Mitt omdöme blir det högsta. Den som har missat Kjell Erikssons böcker om Ann Lindell har missat mycket! Reparera det misstaget.

Den sista dagen i juli 2019 levererade brevbäraren ett blått paket till mig. Inuti paketet låg debutboken Skuggvinter som dess författare Louise Baumgärtner vänligen skickat mig för recension. Nu är det ju ett tag sen boken kom ut (2017), men vad jag förstår finns den fortfarande att näthandla i danskt band, till exempel. Danskt band gillar jag mycket, för övrigt.

Bokens huvudperson Alice har kommit över sin relation med Sebastian genom Markus. Så ska Alice och Markus bli föräldrar och plötsligt dyker Sebastian upp igen som gubben i lådan. Alice lever ett tryggt, men lite trist liv med Markus och sina sjuksköterskestudier. Pizza- och filmkvällar samt plugg är hennes vardag. Inte kan Alice motstå frestelsen som Sebastian innebär.

Den här boken börjar som en ganska vanlig relationsroman om ett yngre par. Men ungefär 60 sidor in i handlingen händer nåt som inte har med varken sex eller kärlek att göra. Och så börjar Alice få obehagliga lappar med mera.

Jag hade nog inte köpt den här romanen vid första påseende, men när jag kommer in i den utvecklar den sig till att bli en psykologisk thriller. Debutböcker har ofta för många teman. Den fällan går Louise Baumgärtner inte i. Här handlar det strikt om relationer mellan människor – och att alla sådana inte alltid är sunda. Även om jag tycker att huvudpersonen känns lite irriterande ung och naiv anser jag att författaren lyckas bygga upp en bra spänning. Den finns en svärta i berättelsen som jag inte blir klok på och som jag vill få förklarad. I slutet får jag mina aningar bekräftade delvis. Sen finns där vissa ”hål” i berättelsen, trådar som inte riktigt följs upp samt en del i mina ögon onödiga detaljer som inte tillför något. Det hade en duktig redaktör/lektör gjort författaren uppmärksam på. Ta bort – eller utveckla, alltså, är mitt oombedda råd.

Språkligt sett flyter det hela på i ganska bra tempo och utan några missar. Ibland tycker jag att vissa meningar är något för långa. Kanske är syftet att läsaren ska lugna ner sin lästakt och bli lite eftertänksam. Det är nämligen svårt att förstå Alice fullt ut. Vad hon vill är inte helt tydligt. Jag lyckas inte klura ut det helt i förväg, inte heller vad det är som egentligen händer runt Alice, vem som vill henne illa. Och det är bra. Annars känner jag mig nog liiite för gammal för den här typen av bok. Däremot tror jag att genren har en stor publik. Vidare ser jag en potential hos författaren som med övning, övning, övning med all säkerhet blommar till fullo.

Mitt omdöme blir medel.

Mitt under sommaren 2019 blev jag kontaktad via e-post av författaren Helena Sigander. Hon skrev mycket vänligt om min blogg – hon kallade bloggen ”spännande, snygg […] ett Mecka för bokslukare”. Helena Sigander och Exilium förlag skickade mig boken Sigillet för recension. Helena Sigander är förlagschef på Exilium.

Det här är andra boken i en serie om prästfrun Helga Gregorius (ja visst anspelar namnet på Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius i boken Doktor Glas). Hade jag vetat det skulle jag nog ha valt att läsa del ett först, för det känns som om jag inte riktigt har alla (fiktiva) fakta. Nåväl, Helga Gregorius make är nästan 40 år äldre än hon själv. Givetvis faller hon för en yngre man, Fritz. Hon blir gravid med Fritz barn och lämnar maken och Stockholm för Karlstad eftersom Fritz inte vill ta sitt ansvar. Där finns ett hem för ogifta mödrar, Solöga, och där tar Helga in. På Solöga adopteras barnen bort efter födseln. Hon tvingas till oavlönat arbete och osynlighet, hon som har varit prästfru, minsann! I samband med förhandlingar om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge kallas hon in som extra skrivbiträde, men även där ska hon verka utan att synas. Tiden i romanen är alltså 1905. En som trots allt så småningom ser henne i detta sammanhang är ungdomskärleken Carl-Evert.

Ja, detta är en ganska kompakt liten bok om cirka 350 sidor. Den innehåller mycket, framför allt om kvinnokamp och i senare delen även en del om politiska frågor i samband med unionsupplösningen. Ändå är detta ingen actionbok. Det som tilltalar mig mest, förutom anspelningarna på Doktor Glas, är skildringarna av de ogifta mödrarna. De har alla olika bakgrund och är olika gamla – eller unga. Men ett har de gemensamt: barnens fäder har dissat dem på ett eller annat sätt och de tvingas lämna bort sina nyfödda barn. Nu är jag inte mamma själv och kan inte förstå hur det känns fullt ut. År 1905 kunde en inte välja att skaffa barn eller, som en kan idag, välja preventivmedel eller abort.

Språkligt sett har jag inget att klaga på när det gäller den här romanen. Meningarna är föredömligt korta, vilket gör att det känns som om det händer saker snabbt. Det gör det inte riktigt. Däremot hittar jag några förargliga korrekturfel som skulle ha kunnat undvikas med ordentlig genomläsning. Att Gunborg på ett ställe blir Gudrun är inte bra. Karaktärsskildringarna är annars realistiska och känns trovärdiga. Symbolen – och tillika bokens titel – sigillet bär en dubbel betydelse. Det blir dels en sorts dom över kvinnor, dels en symbol för att … kvinnor kan.

Överlag är boken intressant och ger en glimt av nåt som skulle ha kunnat vara en sann historia. Författaren har dock inledningsvis i boken angett att personerna är uppdiktade och att det de säger är uppdiktat utifrån författarens fantasi men utifrån faktiska händelser.

Mitt omdöme blir högt.

Det händer att jag ber om att få läsa och recensera vissa böcker. Det gjorde jag med Lina Hagelbäcks senaste diktbok Akut viol. Det var länge sen jag läste lyrik. Länge sen var det också som jag verkligen ville läsa lyrik. Innerligt varmt tack, Lina Hagelbäck, för att jag fick läsa din bok!

Den här boken speglar en kärlek som inte är enkel – precis så som kärlek är. Det djupt, passionerat – och både sällsamt och sårbart. Det är inte helt enkelt att läsa lyrik, det är inte helt enkelt att skriva lyrik heller. Genom att dikter ofta är sparsamma på ord är det av yttersta vikt att poeten väljer de rätta. Och med de rätta menar jag både de ord som avses och de ord som berör.

Boken är på cirka 100 sidor. En dag tog det mig att läsa den. Jag behövde pausa då och då och läste i tre olika delar. Mellan delarna fick jag en hel del att tänka på. Skörheten i orden, kärleken och livet, men också kraften i allt detta.

Lina Hagelbäck skriver dikter som är som målningar. Omslaget till den lilla boken tycker jag mycket om. Och det är så rätt till Akut viol. Nu vill jag läsa mer av författaren! Jag är helt… medtagen – i positiv bemärkelse.

Mit omdöme blir det högsta.

En vän hade läst en bok som jag tyckte verkade intressant och hon ville ge sin utlästa pocketbok till mig. Boken utspelar sig i Uppland och böcker med lokal anknytning är av särskilt intresse för mig. Jag tog tacksamt emot Aline Lilja Gladhs bok Tändstickan.

Huvudperson i boken är konstnären och allt-i-allon Lo. Lo bor i Örbyhus. En dag hittas kvarlevor från ett barn i byns stenbrott. Det visar sig inte vara nåt nytt lik. Gamla mysterier och försvinnanden blir aktuella för Los bror Linus, som jobbar som polis. Samtidigt finns ett kriminellt gäng i Örbyhus som rustar för krig – mot ”maffian” från Stockholm. Lo har en anknytning till gänget och hon har en hemlighet som avslöjas för läsaren så småningom. Parallellt får läsaren glimtar av nån hämnare som tar livet av folk – i Uppsala, bland annat. Utöver detta finns några små, men tydliga övernaturliga inslag.

Ja det är en debutbok, men nej, den innehåller inte för mycket. Jag tycker att författaren, som växte upp i Örbyhus, får till det riktigt bra. Det här är en spännande bok som innehåller flera aktuella problem såsom pedofili, droger och kriminella gäng. Den visar också nästan övertydligt på småstadsmentaliteten, den vissa av oss känner av alltför väl. Förutom detta tycker jag att storyn håller och är spännande rakt igenom. Det tar ett tag innan bokens titel får sin förklaring.

Mitt omdöme blir högt.

Jag och sambon köpte några pocketböcker tillsammans, bland annat första och andra delen i en serie av en för mig ny författarbekantskap, Maria Adolfsson.Felsteg är första delen i Doggerlandserien och kom ut i mars 2018. Doggerland i sig är en påhittad ögrupp nånstans mellan Storbritannien och Skandinavien. Uppföljaren och del två har titeln Stormvarning och kom ut i januari i år.

Boken börjar abrupt med en baksmälla morgonen efter den årliga ostronfesten i Doggerland. Polisen Karen Eiken Hornby vaknar på ett hotellrum där hon i fyllan och villan har legat med sin chef. Hon smyger därifrån och åker hem. Senare samma dag kallas hon tillbaka till verkligheten där en kvinna brutalt har bragts om livet i sitt hem. Kvinnan är inte vem som helst utan Karens chefs före detta fru. Och Karen blir utsedd att leda utredningen. Helt lätt är det inte att ta sin chefs plats plötsligt. Faktum är att Karen har det ganska motigt, nästan genom hela boken. När läsaren så småningom även får veta Karens egen hemlighet blir boken inte sämre.

Omfånget på pocketboken är i största laget, ungefär 440 sidor. Men se det sinkar inte mig! När jag väl börjat läsa den här boken har jag svårt att släppa den ifrån mig för att arbeta och sånt. Även om boken börjar rätt klyschigt med vidlyftig kvinnlig polis med alkoholproblem fångas mitt intresse. Till att börja med förstår jag inte passagerna från 1970-talet om ett kollektiv som sprängs in i berättelsen, men det ska klarna.

Jag tycker att det här är en riktigt stark debut och ångrar inte att vi har köpt även del två i serien. Boken är spännande och välskriven och slutet är bara… Tja, läs den så får du se!

Det samlade omdömet från mig blir det högsta.

Jag betade av Doggerlandserien fort som attan. Stormvarning av Maria Adolfssonär den andra delen omden kriminalinspektör Karen Eiken Hornby.

Det är juletid. Karen är sjukskriven men blir inte direkt olycklig när hon kallas in för att jobba. Det är manfall bland polisen på grund av influensa. På Doggerlands nordligaste ö Noorö hittas en man som har blivit mördad. Karen får resa dit. Sen sker ytterligare ett mord. Vissa kopplingar till både ett lokalt företag och gängverksamhet finns. Det är inte helt lätt för Karen som inser att de egna släktingarna är inblandade. På hemmafronten är det en märklig konstellation Karen plötsligt finner sig leva i. Samtidigt tycks hon inse att det inte är så dumt. När en vän råkar riktigt illa ut är det gott att omge sig med goda människor.

Åter igen har Maria Adolfsson skrivit en riktigt spännande deckare. Varken handling eller karaktärer är förskönade, vilket ger boken en stark realism – trots att Doggerland ju är påhittat. Många kapitel slutar med cliffhangers och det är extremt svårt att lägga boken ifrån sig. Slutet är fruktansvärt jäkla spännande! Men boken är inte bara spännande, den tar också upp våld inom familjen. Jag läser och blir skitförbannad.

Mitt omdöme blir det högsta,

Mari Åbergs bok Kärleken väntar längst ut på grenen ner genom brevinkastet 2019 i form av ett recensionsexemplar.

Den här romanen utspelar sig på 1970-talet. Huvudperson är Annika som lämnar föräldrahemmet, där hon är hårt hållen, för att studera i Malmö till flygledare. Annika är i sena tonåren, tämligen naiv och lite bortkommen, men hon är duktig på det hon vill utbilda sig till. Första dagen möter hon Eva, som ska plugga samma som Annika, men som Annika uppfattar som världsvan och frigjord. De två tjejerna finner varandra och blir bästa kompisar. De går på fester och träffar killar och… tja… Efter en tid blir lycka till sorg och till sist är det reseledare Annika blir.

Jag har lite svårt att komma i sjuttiotalsstämning när jag läser den här boken. Troligen har det att göra med att jag själv var tonåring då. Visserligen kom även jag från ett hem där jag var ganska hårt hållen, men i Metropolen Byhålan gjorde jag på sätt och vis mitt eget lilla uppror – till dess att jag blivit myndig och kunde lämna stan. Bokens Annika och jag torde ha en del gemensamt, med andra ord. Trots det känner jag att karaktären inte är riktigt realistisk – och detta ändå sen jag förstått att Annika ”lånat” en hel del från författaren själv. Nu känner jag inte författaren, men Annika är en inte helt sympatisk person som ofta har nedssättande omdömen om företeelser och människor, framför allt andra kvinnor. De är tjocka, ruggugglor, för snygga, en jäkla subba med mera. Annika själv är bäst i klassen, vill vara klipsk, har lätt för att lära, men är samtidigt i vissa lägen en flickstackare och i mina ögon otroligt uppmärksamhetssökande. Generellt tycker jag att karaktärsskildringarna i boken är något som jag tycker att författaren bör jobba mer med, likaså miljöskildringarna och dialogerna. Dialogerna känns stundtals väldigt styltiga och jag undrar om man verkligen pratade så där när man var tonåring på 1970-talet. Kapitlen där flygledarutbildningen beskrivs känns däremot mycket trovärdiga och rentav spännande. Vilket häftigt jobb!

Boken är full av sexskildringar som jag inte heller riktigt berörs av. Det blir faktiskt alldeles för många underliv för att passa mig.

Det hade nog varit bra med en ordentlig lektörsgenomläsning av manus före tryck. Jag hittar korrekturfel och rena stavfel – vissa ord stavas olika, till och med. När sådant som att inte ens en känd låttitel återges korrekt blir jag lite irriterad. Jag tror att författaren har en del att utveckla och arbeta vidare med, även om jag inser att här finns en intressant historia.

Mitt omdöme blir lågt.

I slutet av augusti 2019 började jag läsa den sista födelsedagsboken jag fick. En vän har genom åren har berikat min litteratursamling med böcker av Carlos Ruiz Zafón. Till årets födelsedag fick jag den fjärde delen i De bortglömda böckernas gravkammare, Andarnas labyrint, en tegelsten på 789 sidor! Min plan var förstås att läsa boken under semestern eftersom den är både omfångsrik och tung. Men se det gick alldeles utmärkt att frakta den till och från jobbet i jobbryggsäcken. Jag blev också förvånad över hur snabbt det faktiskt gick att läsa boken. Det är väl så med en riktigt god roman…

Platsen är Spanien och tiden Francoregimens år. Efter en kort introduktion tidigare i historien förflyttas läsaren till slutet av 1950-talet. Alicia Gris är en underlig kvinna med en svår höftskada. Alicia har tidigare varit tjuv, men genom mer eller mindre utpressning tvingats över på polisens sida. Nu får hon ett uppdrag som för henne tillbaka till sin barndomsstad Barcelona från Madrid. Uppdraget går ut på att tillsammans med en polis hitta en försvunnen minister, Mauricio Valls, tidigare fängelsechef. Ministern äger en bok, Andarnas labyrint, en bok som påminner Alicia om hennes barndom och tuffa händelser där. Detta leder även Alicia tillbaka till en förtrollad bokhandel. Boken knyter ihop de tidigare böckerna i serien, Vindens skugga, Ängelns lek och Himlens fånge.

Å vad jag önskar att jag hade läst böckerna direkt efter varandra! När jag nu har läst den fjärde boken i serien är det fyra år sen jag läste del tre. Jag inser att jag har tappat en del av historien. Icke desto mindre är det här helt klart ett riktigt mästerverk. Den som älskar böcker och att läsa tjocka böcker, den som älskar kärleken och samtidigt räds den, den som hatar förtryck och krig, den tycker nog som jag om den här serien: mycket! Karaktärer och miljöer är otroligt skickligt beskrivna, så skickligt att en ser allt från elände till det vackra – och då också känner lukter och dofter. Bäst av allt: alla frågor får svar. Ungefär…

Mitt omdöme blir det högsta.