Ulrika Hurtig

Våren 2019 var jag på författarträff på Akademibokhandeln och lyssnade bland annat till Karin Alfredsson. Jag hade innan dess ganska nyligen gjort hennes bekantskap som författare via boken 80 grader från Varmvattnet. Särskilt förtjust i den boken var jag inte, men vid författarträffen berättade hon om sin senaste roman Sista färjan från Ystad och jag blev nyfiken. Jag hittade boken på antikvariat lite senare och slog till på den.

Det här är en spänningsroman med många infallsvinklar och berättelser i en. I huvudrollerna finns Stefan och Therese, ett par som uppenbarligen tar sig fram i tillvaron genom att lura människor. När boken börjar är de på väg ner genom Europa. Redan på färjan i Ystad ändras registreringsskylten på deras Merca. Men nånting går inte riktigt som planerat och plötsligt finner sig Aina Berglund, snart pensionerad polis, indragen i en mycket speciell utredning.

Boken är väldigt snabbläst och riktigt underhållande. Stefan och Therese är ena fula fiskar, samtidigt visar sig människor vara så otroligt lättlurade. Jag tror att den här romanen mycket väl skulle kunna vara sann. Karaktärerna som skildras är väldigt realistiska och en och annan av dem är rätt skärpt. Jag skrattar till exempel när ena offret självklart hävdar att det måste vara en falsk doktor – ingen distriktsläkare ringer patienter han inte har träffat bara för att vara bussig! Nu är det emellertid en fiktiv historia om två bedragare och deras offer. Det är inte nån läskig och blodig bok, snarare är det en spännande roman om brott.

Mitt omdöme blir det högsta. Detta har varit riktigt intressant och underhållande läsning.

Innan sommarsemestern 2019 var slut köpte sambon och jag fyra pocketböcker – och betalade för tre – tillsammans. Nu har jag läst den andra boken jag valde, tillika den tredje av de fyra vi köpte. Att läsa den lilla boken på under 300 sidor tog sin tid. Jag var understundom tvungen att lägga ifrån mig Heather Morris bok Tatueraren i Auschwitz för att den var så… tung.

Bokens huvudperson är Lale Sokolov. Lale kommer till Auschwitz 1942. Ganska så genast – och tack vare sina språkkunskaper? – blir hans uppdrag att tatuera in nummer på nyanlända lägerfångar. Det är alltså de fångar som ska få leva, i princip arbeta ihjäl sig, det vill säga tills de dör av sina umbäranden eller mördas med vapen eller gas. En dag kommer en ung kvinna till Lale för att bli tatuerad. Det är början på en otrolig kärlekshistoria. Boken baseras på en verklig kärlekshistoria som kanske är orsaken till att Lale och Gita överlever koncentrationslägertiden. Det är för övrigt inte bara de tu som överlever – det gör även deras kärlek. (Detta är ingen spoiler, det framkommer av baksidestexten på boken.)

Vad jag har läst mig till träffas författaren och Lale Sokolov år 2003. Han blev presenterad för Heather Morris och sades ha en historia att berätta. Det uppstår en vänskap och med tiden berättar Lale mer och mer om sin tid i Auschwitz för Heather Morris. Slutligen skriver hon en bok om Lales liv.

Denna debutbok blev genast en bok som hamnade högt på olika topplistor. Jag kan förstå det, för det är en riktigt bra bok. Den är lågmäld i sin ton, nästan konstaterande. Läsaren får följa Lale och hans överlevnadsstrategier. Jag kan konstatera trots det uppdrag Lale fick är han helt igenom sympatisk. Mänsklig. Lale inser att han tack vare sin position i lägret kan hjälpa andra. Inte alla, men några – trots att dödshotet ständigt hänger över honom i form av dessa oberäkneliga nassar.

Det här är en bok som jag måste lägga ifrån mig då och då under läsningen för att kunna ta in och palla att läsa vidare. Samtidigt är det en bok som jag tycker att fler än jag borde läsa och lära av. Vissa saker/företeelser får vi liksom aldrig glömma. Den enda kritik jag har är att fångarna med den rosa triangeln inte nämns i boken. Det var nämligen ett okänt antal av dessa fångar som också utrotades i nassarnas koncentrationsläger.

Mitt omdöme blir det högsta.

Så har jag slagit ihop pärmarna för sista gången till den fjärde och sista pocketboken som sambon och jag köpte tillsammans i augusti 2019. Boken En apa i Rågsved av Anna Suvanna Davidsson var ett av sambons val. Det är alltid spännande att börja läsa en bok som jag kanske själv inte hade valt. Och relationsromaner är ju, som bekant, inte riktigt min grej. Men… jag försöker ha ett öppet sinne.

I bokens centrum står trebarnsmamman Tess som till att börja med lever i en märklig relation med Rikard. Utåt sett verkar allt bra, men läsaren får små glimtar av familjelivet, ett liv som inte alltid är så trevligt. Rikard har ett sätt att mästra Tess, gärna förminska henne inför barn och släkt. Till sist gör Tess det som hon känner är oundvikligt: lämnar Rikard. Det är inte helt enkelt, förstås. Många saker spelar in – logistiken hemma, ekonomin, boendet – och så Rikards beteende och fula knep när han inte vill släppa Tess. Rikard gör allt för att fortsätta leka familj trots att Tess har lämnat honom. Han kan verkligen konsten att spela på Tess dåliga samvete gentemot barnen, till exempel.

Det här är en ganska hemsk bok. Hemsk för att de människor den skildrar känns så verkliga. Fokus ligger inte på miljöer utan på personer. Jag kan förstås inte låta bli att undra hur mycket av karaktärerna som har verkliga förebilder. Det är mänskliga karaktärer, trovärdiga, men inte särskilt sympatiska. Rikard gör och säger saker som får mig själv att tänka över mitt eget beteende, tyvärr – fast samtidigt… jag kanske lär mig nåt..? Tess skildras som en mer konstaterande person, inte så tillkrånglad. Hon gör saker för att Rikard ska bli nöjd – och för att hon ska slippa en konflikt. Ett sånt beteende är förstås ohållbart i längden. Men nåt händer med Tess. Hon är inte bara knepigt konflikträdd, hon är utvecklingsbar. Frågan är bara om hon hade orkat lämna mannen utan sitt nätverk av främst vänner – och framför allt den egna kraften som hon trots allt har inom sig.

Det är en hel del sex i boken – naturligtvis läser jag dessa kapitel när jag sitter i lunchrummet på jobbet. Jag hade nog föredragit att läsa vissa delar privat. Fast jag vet att jag är pryd och att kvinnor självklart har en sexualitet.

”Apan” är lätt att ha med sig i väskan – pocketutgåvan är på mindre än 300 sidor. Kapitlen är korta, vissa nästan som krönikor. Det är bra, för den här boken ger mig nåt mer än jag hade vågat hoppas på. Samtidigt var det kanske inte rätt tidpunkt i livet och tillvaron för mig att läsa den just nu. Men det är en annan historia!

Mitt omdöme blir högt.

Ibland lönar det sig att gå på secondhandaffärer och botanisera bland böcker. Sambon fyndade för ett tag sen M.J. Arlidges första bok i serien om Helen Grace , Ole dole. Jag blev nyfiken och bad att få låna den. Det har jag inte ångrat.

Boken börjar med att ett ungt par vaknar upp i en tom bassäng. Det är mörkt och kallt och de får inte mat eller vatten. Det enda som finns i bassängen är en pistol och en mobiltelefon. När mobilen ringer får de veta att pistolen har en kula och den av dem som vill överleva ska skjuta ihjäl den andra. Då får skytten även sin frihet tillbaka… Flera liknande saker sker och Helen Grace är den polis som får i uppdrag att lösa fallen. Helen Grace, som själv tycks bära på många hemligheter.

Det här är inte bara första delen i en serie utan även författarens debutroman. M.J. Arlidge har dessutom jobbat med TV-produktioner, till exempel Eastenders och Tyst vittne. I Helen Grace-serien finns nu sex böcker utgivna på svenska. Och jag fattar inte att jag har lyckats missa den här serien!

Kapitlen är ganska korta, vilket gör att det känns som om handlingen springer framåt. Det är inte bara ett bra litterärt grepp i deckare, det är också väldigt praktiskt eftersom en ofta hinner läsa lite då och då och även korta stunder.

Ole dole är en bok som jag ogärna lägger ifrån mig. Jag slukar den och vill läsa närhelst tillfälle ges. Det är en riktigt ruggig bok om en seriemördare som inte tycks ha några som helst känslor. Inte heller ser en som läsare några mönster och motiv eller kopplingar mellan offren. Först. Sen kommer det. Och det blir boken inte sämre av. Nu ska vi jaga de övriga fem böckerna i serien.

Mitt omdöme blir det högsta.

En kväll när jag var i Pride Park sommaren 2019 fick jag välja en bok hos en organisation som hade ett tält i parken. Jag valde då Maria Hambergs bok Greklandssommaren. Ganska nyligen hade jag läst en annan bok av författaren, Allt under himmelens fäste, och blivit mycket glad åt såväl bok som den nya författarbekantskapen. Det skiljer för övrigt tio år i utgivningen mellan de två Maria Hamberg-böckerna. Nu har jag även läst boken från 2008.

Betty kröker järnrör sen många år tillbaka. Bland jobbarkompisarna finns sen lika länge Junsele. Eller Axel, som han heter i förnamn. Under många år har Betty slitit för att få det att gå ihop. Som ensamstående mamma till tre barn har tillvaron varit tung. Exmannen har gått från att vara väldigt kontrollerande gentemot Betty till att strunta helt i sina barn. Nu har barnen sina egna familjer och Betty har flyttat till en mindre lägenhet. Plötsligt tillåter hon sig att drabbas av förälskelse den där heta sommaren. Men hennes nya självständighet hotas av både dåligt samvete och barn som inte vill bli vuxna. Resan till Grekland blir en sanndröm. Verkligheten, däremot, är en oberäknelig jävel.

Det här känns som en ärlig och realistisk berättelse och den här typen av relationsroman gillar jag mycket. Äkta och utan att försköna tecknar författaren porträtten av sina karaktärer så att de blir otroligt levande. Miljöerna skildras inte särskilt ingående. Här är det helt klart personer och relationer som det är fokus på. Visst hade jag önskat ett annat slut, men samtidigt är slutet så rätt för den här boken och dess persongalleri.

Mitt omdöme blir det högsta.

För ungefär fem och ett halvt år sen bekantade jag mig med Alex Marwood, journalisten som egentligen heter Serena Mackesy och som blev Alex M 2012. Ja, det kan ju vara skönt att ha en pseudonym ibland, även om den så att säga avslöjas. Min första dejt med Alex Marwood bestod av Onda flickor, en bok som jag hade fått av en vän. För ett tag sen hittade jag Den mörkaste hemligheten på antikvariat, en utgåva i inbundet och gott skick. Även denna bok är en psykologisk thriller.

Liksom i Onda flickor, där en liten flicka blev mördad har tjejer framträdande roller. I den här boken försvinner en liten flicka. Coco och Ruby är tvillingar och tre år gamla när Coco försvinner efter en fest som hennes föräldrar har haft. På festen, som är flickornas pappas 50-årsfest, har det förekommit såväl alkohol som droger. Pappan har det gott ställt, men han har också barn från ett tidigare äktenskap. Berättelsen vid tiden kring försvinnandet varvas med en berättelse cirka tolv år senare. Då har flickornas pappa dött och Ruby vill veta vad som hände med Coco.

Även Den mörkaste hemligheten är en ruggig historia precis som författarens debut Onda flickor. Berättelsen visar hur såväl små barn som lite större är väldigt utsatta när föräldrarna inte riktigt har koll på tillvaron. De vuxna skildras ojämnt. Männen är ganska lika varandra, medan kvinnorna har mer karaktärer och är olika sinsemellan. Det tar ett tag den här gången för författaren att bygga upp stämningen, tycker jag. Det blir till och med en liten aning omständigt. Men självklart vill även jag veta vad som hände Coco.

Boken är ganska snabbläst och även om den till en början är lite omständig, som sagt, har jag svårt att släppa den. Jag börjar ana hur det ligger till, men… det som gör boken så bra är att till sist är det bara läsaren som vet sanningen, nästan.

Mitt omdöme blir det högsta.

För ett tag sen nätshoppade jag ett gäng böcker. Bland dem fanns den lilla psykologiska thrillern En främling i mitt hus av kanadensiska Shari Lapena. Jag hade läst om boken nånstans och blivit nyfiken. Nya författarbekantskaper är dessutom ofta väldigt intressanta. I och med att boken inte är så omfångsrik – 264 sidor i pocketutgåvan – har den varit lätt att ha med sig överallt. Men nu har jag läst ut den.

Boken handlar om det rätt vanliga paret Tom och Karen som bor i ett villaområde utanför New York. En kväll när Tom kommer hem ser han att Karen har lämnat stället i all hast, med en halvfärdig middag på gång. Karen vaknar senare upp på sjukhus och har varit med om en trafikolycka. Hon har minnesförlust, vilket gör alla ställda. För vad är det som har hänt egentligen? Varför har Karen besökt ett skumt område? Nej, Karen kan inte svara på några frågor. Tom, bästa vännen Brigid och polisen vet inte vad de ska tro.

Det här är en mycket obehaglig historia, för det visar sig att ingen av karaktärerna i den är såsom läsaren tror till att börja med. Alla har de nåt att dölja. Nån gör det av rädsla, nån av skam och nån har skumma motiv.

Det går ganska snabbt att läsa den här boken. Den är spännande, men jag känner att jag hyfsat snart fattar galoppen och lyckas faktiskt räkna ut hur det går, delvis motivet och vems skulden är. Det är inte så jättebra. Detta uppvägs dock av spänningen och att berättelsen rusar framåt lika snabbt som… en skenande bil…

Mitt omdöme blir högt.

Jag hade ett längre tag varit sugen på Tina Frennstedts bok Försvunnen, den första delen i en planerad serie med titeln Cold case. Dagen efter jag hade köpt boken fick författaren, som i vanliga fall är kriminalreporter, Crimetime Award 2019 som Årets deckardebut.

Böckerna i Cold case-serien är inspirerade av verkliga fall. Den här boken har hämtat en del från Helena-fallet i Mariestad. I boken är det emellertid den 19-åriga Annika Johansson från Simrishamn som försvinner en sommarnatt. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Det finns vissa spår som länkar samman fallen. Tess Hjalmarsson är chef för Skånes cold case-grupp. Hon och gruppen tar sig an fallet. Men poliser i kriminalromaner och deckare har som bekant ofta ett struligt privatliv. Tess Hjalmarsson är inget undantag, men för ovanlighetens skull är hon lesbisk. Tess har förlorat sitt livs kärlek (?) och lever nu med en kvinna som är mycket kontrollerande. Gissa hur det går?!

Det här är en spännande och fartfylld deckare som jag har svårt att lägga ifrån mig. Jag gillar att huvudpersonen är lesbisk, det ger extra plus, för annars hade det varit lite alltför mycket enligt standardmall. Personerna i boken tecknas levande och realistiskt, främst kvinnorna. Miljöskildringarna, däremot, är nästan obefintliga. Jag blir förvånad, men jag gillar det faktiskt. När slutet närmar sig och mördaren ska avslöjas finns det till sist bara en tänkbar kandidat kvar, listar jag ut. Men det är OK, det är ändå så pass sent i boken.

Försvunnen är en stark debut och väl värd det pris den fick. Givetvis väntar jag på uppföljaren.

Mitt omdöme blir det högsta. Och jag strösslar inte med högsta omdöme för debuter, bara så du vet.

Det var min mamma som introducerade mig för Linda Olssons böcker. Mamma och jag hade sällan samma litterära smak, men här var vi eniga: Linda Olsson skrev underbara böcker! (Eller skriver, för det gör hon fortfarande, trots att mamma inte längre läser. Hon är ju död.) Linda Olsson debuterade som författare sent i livet – hon var ett år äldre än jag. Sedan debuten 2006, samma år min pappa dog, vilket kan ha påverkat min mamma i val av läsning, har hon gett ut ytterligare sex böcker. Nu har jag läst alla.

Helga stänger dörren till ett hus där hon bott och upplevt kärlek. Under sju års tid har hon dagligen gått till Hamilton Beach. Nu gör hon det för sista gången. Helga ska göra en resa, en resa bakåt, för att återuppleva minnen och överleva, en resa genom sorgen. Men först överlämnar hon sitt hus till Wills. Det här är inte bara historien om Helgas kärlek utan även berättelsen om Wills. De båda är nämligen överlevare, trots allt de har gått igenom.

Ibland hoppar handlingen lite för mycket i boken. Berättarperspektiven byts mellan Helgas brev till Peter och Wills pappa Josephs tankar eller dagboksanteckningar. Det är ett grepp som så småningom får sin förklaring, sitt syfte. Miljöer och personer är inte så ingående skildrade. Det behövs inte. Huset Helga lämnar har en själ och i den (och därmed också i huset) har det rymts passionerad kärlek.

Det här är en mycket sorglig bok, men liksom författarens tidigare romaner även en bok som ger en kraft. Kraft att orka fortsätta igenom det svåra. Att överleva när en först inte har en aning om hur det ska gå till.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nya författarbekantskaper och läsning på engelska vill jag göra mer av. Och nånstans på nätet fångades mitt intresse av bokenThe Nowhere Child. Detta är australienske manusförfattaren Christian Whites debutroman, en psykologisk thriller helt klart inspirerad av Gillian Flynn. Jag får också associationer till Alex Marwood och hennes bok Den mörkaste hemligheten som jag nyligen läste, för The Nowhere Child är ytterligare en försvunnet barn-bok. Men ändå är den här boken jag just har läst och slagit ihop pärmarna på Whites alldeles egna roman.

Bokens huvudperson är fotoläraren Kimberly Leamy i Melbourne. En dag blir hon kontaktad av en man. Han visar henne bland annat ett foto på en liten amerikansk flicka, Sammy Went, som försvann som tvååring. Mannen är övertygad om att Kim är Sammy. När den första chocken har lagt sig, och efter att ha konfronterat den syster hon har vuxit upp med och sin styvfar (mamman är död), reser Kim till USA för att återförenas med sin okända familj, men också för att ta reda på vad som egentligen hände och varför hon fördes bort.

Det här är en obehaglig historia. Jag menar, föreställ dig själv om det skulle komma en karl och visa upp en bild och påstå att du var det försvunna barnet på fotot?! Vilken mardröm! Och att sen dessutom upptäcka att ditt liv har varit byggt på lögner.

Jag tycker att detta är en riktigt stark debutroman. Författaren är helt klart en driven skribent. Boken är snabbläst trots att den är på engelska. Som läsare kastas jag rakt in i den centrala händelsen och följer med Kim på hennes resa efter sanningen. Jag vill ju också veta! Några djupare personporträtt visas inte upp, men jag tycker inte riktigt att det behövs. Det gör det hela mycket mer spännande att Kim liksom bara är en vanlig ung kvinna – och ändå inte. För ett centralt tema är också en religiös sekt. Sen kanske jag dras till den här typen av böcker eftersom jag hoppas (felaktigt, förstås!) att jag själv har nån okänd familj eller familjemedlem nånstans där ute.

Mitt omdöme blir det högsta.