Ulrika Hurtig

Jonas Moströms böcker om psykiatrikern Nathalie Svensson och polisen Johan Axberg fångade mig redan när den första delen i serien, Himlen är alltid högre, kom. Böckerna utspelar sig ju i Uppsala där den fiktiva Nathalie - och jag själv - bor och arbetar. Den sjätte och senaste delen i Nathalie Svensson-serien, Skytten, köpte jag i september 2019.

Redan i starten faller jag för boken, trots att det är en mördare som kör en Toyota Yaris efter begånget dåd. Kan han ha snott min bil? Nej, bilen är norpad av en stackars brevbärare i Gottsunda. Den som blir skjuten utanför Sjukstugan i Backen/sjukhuset i stan är kirurgen Isabella Falk. Sagda kirurg är för övrigt Nathalie Svenssons mammas läkare. Mamman är nämligen inlagd och förväntar sig få en del av dotterns lever transplanterad. Nathalie och Johan råkar bevittna skjutningen. Medan Nathalie tar hand om offret tar Johan upp jakten på mördaren. Johan skottskadas själv och mördaren kommer undan. När polisen inser att en av Nathalies patienter har hotat den skjutna kirurgen blir både Nathalie och Johan engagerade i fallet av Uppsalapolisen.

Här är det sannerligen mycket Uppsala – precis som i de tidigare delarna i serien. Nästan lite för mycket. Och biljakterna inne i centrum fortsätter, nåt som i mina ögon är rätt orealistiskt. Eller… genomförbart, men svårt. Persongalleriet är lagom stort och alla porträtteras inte lika ingående, förstås. Ofta är det rätt mycket yta som beskrivs.

Men är boken spännande då? Ja, jag tycker det. Mördarjakten går i en rasande takt (biljaktshastighet?) och historien springer framåt. Det är lättläst/snabbläst, det är inte särskilt djupt, det blir mer djupt när det gäller det medicinska… Det här är kort sagt en underhållande deckare utan alltför stort bråddjup. Jag gillar! Slutet känns lite väl utdraget dock. Det blir ett avdrag för att mördarens bil är silverfärgad på en sida men röd några sidor längre fram. Sånt borde en redaktör/lektör inte missa.

Mitt omdöme blir högt.

Författaren Mikaela Bley debuterade 2015 som deckarförfattare. Tidigare har hon jobbat på TV4, fast inte som reporter utan som inköpare. Jag upptäckte henne först 2017. Nu har det gått ett par år och ganska nyligen (augusti 2019) kom den fjärde boken i Ellen Tamm-serien, Flickorna utan namn. De tidigare böckerna i serien har haft flicknamn som titlar, så jag gissar att denna den fjärde, fristående boken är en sorts avrundning. Jag köpte boken i slutet av september och nu har jag läst ut den i ett rasande tempo.

Författaren har som sagt inte varit reporter, men det är Ellen Tamm i hennes böcker. Även denna gång får Ellen ett tips som leder till hennes hemtrakter. Liket av en huvudlös ung tjej har hittats där. Parallellt med detta får läsaren följa bloggaren Linn som lämpas av på flickskolan Täcktaholm av sin mamma. Där dras hon omgående in i rådande konflikter. När en av tjejerna på skolan försvinner inser Linn att hon kanske själv är i fara. Och så dyker tjej nummer två upp död. Allt blir än mer mystiskt: ingen saknar nämligen de mördade tjejerna.

Rafflande och spännande är detta så det förslår! Jag fattar givetvis genast att Täcktaholm och de mördade tjejerna hänger ihop på nåt sätt, men jag vet inte på slutet riktigt varför och vem den skyldige är. Berättelsen löper snabbt framåt och med sina ganska korta kapitel och spännande handling läser jag den så hastigt att jag blir förvånad. Tjejerna som porträtteras är inga direkt trevliga typer, men generellt är samtliga personporträtt ganska ytliga. Det gäller även miljöskildringarna. Här ligger i stället fokus på det snabba – precis så som media och journalister jobbar. Detta och den utsatthet hos tjejerna som boken beskriver gör att den känns obehagligt realistisk.

Mitt omdöme blir högt.

Böcker som handlar om bokmalar känns som säkra feelgoodromaner, tycker jag. Och eftersom jag hade läst Frida Skybäcks förra roman, Bokhandeln på Riverside Drive, och gillat den ville jag förstås läsa uppföljaren, Bokcirkeln vid världens ände. Nu hänger böckerna inte alls ihop som i nån serie, men båda har ju litteraturen som gemensamt ämne. Dessutom handlar båda om mystiska kvinnor som på olika sätt försvunnit.

Madeleine Grey i USA har svenskt påbrå via sin mamma, men hon bor tillsammans med sin syster Patricia på föräldragården. Som ung söker Madeleine praktik vid Frihetskyrkan i Ljusskär i Skåne, får en plats där och åker dit. Men en kväll tycks hon ha packat sin väska och bara försvunnit. Ungefär 30 år senare får Patricia ett anonymt brev som innehåller ett smycke som hon har gett till Madeleine. Hon får för sig att resa till Ljusskär och försöka ta reda på vad som hände systern. Patricia bor på byns enda hotell, Monas Bed, Breakfast & Books. Där lär hon känna kvinnorna som deltar i en bokcirkel. Under sommaren är även Monas dotter Erika där med sin ena dotter.

Tro det eller ej, men den här boken handlar faktiskt inte så mycket om böcker. Det känns nästan lite som om det temat glöms bort, men poppar upp väldigt sporadiskt i Doris. Men nåja. Även om titeln är missvisande gillar jag de olika karaktärerna och ser framför mig hur de kanske kan se ut. Vidare är jag förstås hela tiden spänt nyfiken på om Patricia ska hitta sin syster eller åtminstone få veta vad som har hänt. Det är spännande utan att vara läskigt. Den underliga, sektliknande församlingen blir jag också nyfiken på. Kort sagt: jag gillar det här trots att boktokerier är lite i skymyundan.

Mitt omdöme blir högt.

Det var sambon som introducerade mig för en ny, läskig serie böcker, den om polisen Helen Grace. M.J. Arlidge, som ursprungligen jobbade med att skriva TV-manus, debuterade 2014 med Eeny meeny – 2015 på svenska med Ole dole. Bro bro breja är uppföljaren och den andra boken i serien. Och på tal om serier… Även ”tvåan” handlar om en seriemördare som påminner mig om Jigsaw i Saw…

Bro bro breja inleds med några olika ingångar, vilket förvirrar mig först. Sen inser jag vad boken handlar om: nån mördar män och skär ut deras hjärtan. Männen som mördas lever till synes stabila familjeliv, men besöker prostituerade. Helen Grace leder utredningen och detta samtidigt som hon återhämtar sig från den förra som krävde hennes systers liv.

Precis som i den första delen i serien är kapitlen korta. Många är till och med jättekorta. Det gör även den här boken till en bra följeslagare – det är alltid lätt att hinna läsa en stund. Även här handlar det om seriemord, väldigt blodiga såna. Det är otroligt obehagligt. Samtidigt skildrar boken dubbelmoralen hos torskarna och den förtvivlan – eller förnekelse – som deras familjer visar.

Det här är en serie skrämmande böcker som går snabbt att läsa. Som läsare vill en verkligen få veta mördarens identitet, men också motiv.

Mitt omdöme blir det högsta.

Här ångar jag på med seriemördare. Så länge fiktionen är läskigare än min verklighet är den senare uthärdlig. M. J. Arlidges tredje del i Helen Grace-serien heter på svenska Dansa min docka. De svenska titlarna får en att tänka på barnvisor eller -rim. Men innehållet är allt annat än barnvänligt…

Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.

Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.

Mitt omdöme blir det högsta.

Böcker om boktokar läser jag gärna och ofta med stor behållning. Har de dessutom en viss glimt i ögat samt brittisk anknytning står de ännu högre i kurs hos mig. I september 2019 köpte jag den lilla boken Drottningen vänder blad, skriven av Alan Bennett och utgiven 2007 med originaltiteln The Uncommon Reader. Pocketbokens 124 sidor läste jag snabbt – och under både hummanden och skratt.

Allt skylls på drottning Elizabeths hundar, för det var genom deras olydnad som Hennes Majestät hittade bokbussen. Hon stiger ombord på bussen för att be om ursäkt för de olydiga hundarna och i förbifarten lånar hon en bok. När hon nästa gång bussen kommer lämnar tillbaka låneboken lånar hon en ny och mycket mer givande bok. Detta får stora konsekvenser: drottningen blir en boktok och som den riktigt passionerade bokläsare hon blir för det med sig att hennes plikter hamnar i bakgrunden. Medan drottningen njuter planerar emellertid undersåtarna hur de ska stoppa drottningens läsning.

Det här är lustfylld läsning från pärm till pärm. Och även om det i princip är feelgood och humor anar läsaren både ironi och allvar i denna fiktiva berättelse om en person som faktiskt existerar. Det går inte att låta bli att undra lite hur Hennes Majestät… står ut…

Mitt omdöme blir det högsta. Läs den här boken om du gillar brittisk humor – och böcker!

Ju läskigare, desto bättre, eller hur var det nu jag såg på fiktionen? I oktober förra året sände mig en vänlig bloggvän pocketutgåvan av Alex Marwoods bok Granne med döden. Detta är författarens andra bok under pseudonymen Alex Marwood. I verkliga livet heter författaren Serena Mackesy och är inte bara författare utan även journalist.

De andra psykologiska thrillrarna av författaren som jag har läst har handlat om barn. Den här gången är det vuxna som utgör persongalleriet. De sex hyresgästerna i ett rätt sunkigt hus finns har alla nåt att dölja. Läsaren får främst följa Collette. Så sker ”en olycka” och de sex tvingas att ingå en sorts allians. En av dem är… en seriemördare, nåt som de andra förstås inte vet. Läsaren får följa mördarens hantering av sina offer.

Det här är riktigt bra, spännande och läskigt. Mest vidrigt är det att läsa om balsameringsförfarande medan jag äter. För det händer ju att jag äter i sällskap av en bok. Personerna skildras realistiskt och jag skapar mig bilder av hur de ser ut och är. Det är bara seriemördaren som jag inte har total kläm på. Slutet är annorlunda och även om det är tungt på flera sätt lockar det ändå fram ett skratt hos mig.

Författarens uppföljare till sin pseudonymdebut är nog den bästa av de tre böcker jag hittills har läst av henne. Jag hoppas att jag snart får slå upp pärmarna i den fjärde boken, som ännu inte har kommit ut på svenska, tror jag.

Mitt omdöme blir det högsta.

I maj 2019 kom min äldsta vän och hälsade på. Med sig till mig hade hon en hel hög med pocketböcker som nån på hennes jobb hade rensat ur. I den högen fanns boken 7 dagar av sydafrikanske författaren Deon Meyer. Det här är för övrigt den tredje delen i serien om polisen Bennie Griessel. (Det finns fem utgivna på svenska i serien samt nio böcker totalt sett av författaren.) Trots det gick det alldeles utmärkt att läsa boken, men jag inser förstås att jag har missat en del som gäller Bennies privatliv. Som så många andra litterära snutar är han (nykter) alkoholist. Frågan är om boken i övrigt skilde sig från andra kriminalromaner – på positivt sätt eller negativt.

Det går en polisskjutare lös. Denne skjuter inte poliser för att döda dem, men givetvis stryker en och annan med. Skytten skickar däremot underliga mejl med referenser till Bibeln och svammel om kommunister. Mejlen handlar om ett ouppklarat mord, det på en snygg, kvinnlig och framgångsrik advokat. Det som finns i fallet är bland annat en serie nakenbilder på advokaten, men mycket mer har Bennie Griessel inte att gå på. Vid sidan av polisjobbet och fallet har han en exfru och två halvvuxna barn samt sin flickvän Alexa, känd sångerska men också hon alkoholist som Bennie.

Det var jätteintressant att läsa en deckare som inte är skriven av nån amerikan eller europé. Skillnaderna som märks är förstås dem som rör samhället historien utspelar sig i. Utöver det sker sedvanligt polisarbete. Ganska spännande är det och ganska irriterad blir jag på alla i Bennies närhet som utsätter honom för sina problem när han faktiskt själv har ganska stora egna.

Jag tycker att det här var en ganska underhållande deckare. Även om den inte direkt överraskade läser jag gärna fler böcker i Bennie Griessel-serien.

Mitt omdöme blir högt.

I slutet av februari 2019 besökte jag Myrorna. Med mig hem följde en pocketbok av Lena Einhorn, denna författare som jag har blivit mer och mer intresserad av. Lena Einhorn, som inte bara är författare utan även filmare, regissör och forskare. Boken jag köpte för nån tia var Madeleine F., en av författarens mindre kända verk, tror jag. I inbunden form kom boken ut 2016, i pocket ett par år senare.

Vem är den mystiska Madeleine F.? Tja, Hanna har börjat en skrivarutbildning efter att i all hast ha avbrutit sina konststudier. Hennes första uppgift blir ett projekt som alla på skrivarkursen ska delta i. Läraren tar fram sju lappar som visar sig vara åtta år gamla annonser från Gula tidningen. Det är annonser som Madeleine F. har satt in. Och hon erbjuder lektioner i naturvetenskap, balett, konst, musik och översättning från flera språk. Dessutom erbjuder hon sig att städa människors lägenheter. I en annons vill hon hyra en stuga på landet till sig och sin dotter. Tanken är att eleverna i skrivarkursen ska skriva Madeleine F:s liv. Hanna blir närmast besatt av kvinnan. Vem 17 är denna människa som kan så mycket, men som uppenbarligen inte finns nånstans?!

Det här är en riktigt underlig bok. En kan tro att fokus skulle ligga på personbeskrivningar, framför allt av den mystiska Madeleine F. I själva verket tycker jag att det är i miljöskildringarna författaren briljerar den här gången. Personerna blir ganska intetsägande, faktiskt. Jag tycker att det här är en konstig historia och den faller mig inte riktigt på läppen – även om jag förstås vill veta hur det går. Hittar Hanna Madeleine F. och vem är Madeleine F.?

Mitt omdöme blir medel.

Det är inte så ofta numera jag hittar relativt nyutkomna böcker med HBTQ-tema. Därför blev jag glatt överraskad när jag upptäckte Sanna Mac Donalds debutroman Om allt vore annorlunda. Boken kom ut i december 2018 och släpptes i pocket 2019. Den lilla boken har inte mindre än tre olika HBTQ-teman. Är inte det lite typiskt för en debuterande författare, att författaren vill berätta lite för mycket? Ja, men… ibland finns det författare som faktiskt lyckas med detta.

Rune och Evert träffas på ett barnhem där de bor. Ungefär 70 år senare träffas Anna och Tove. Douglas sitter i nutid på ålderdomshemmet och tänker på det liv han har haft.

De tre huvudpersonerna Douglas, Anna och Rune varierar i åldrar liksom i tidsepoker. Författaren lyckas mycket bra med skildringen av homosexualitet mellan män och dessutom i äldre tider. Men när det gäller skildringen av den gifta mamman Annas hemliga förhållande med Tove känns det som att författaren verkligen har erfarenhet av det hon skriver om. För än idag är det inte helt okomplicerat att bryta upp och lämna ett heterosexuellt liv för att följa kärleken. Företeelser, åldrar och tidsepoker till trots… Mycket är förvånansvärt lika. Inte ens tiden har förändrat vissa saker.

Det var synd att jag inte fick recensera den här boken på uppdrag av förlag eller författare för då hade jag skrivit lite mer utförligt. Men jag ångrar inte att jag läste den! Jag gråter faktiskt i slutet.

Mitt omdöme blir det högsta.