Det var faktiskt inte så länge sen som jag började läsa Tove Alsterdals böcker. Ibland har jag gillat dem jättemycket, ibland lite mindre. Det handlar inte om att de är dåligt skrivna utan mer om rent tycke och smak. När jag nätshoppade böcker i november 2019 var en av böckerna jag beställde Blindtunnel, nyutkommen i pocket. Pocketutgåvor känns mer och mer för mig eftersom jag nästan alltid har en bok med mig, till exempel i jobbryggsäcken. Nu har jag läst ut Blindtunnel – och det var en läsupplevelse i positiv bemärkelse, säger jag direkt.
Bokens huvudpersoner är Daniel och Sonja. Så småningom får läsaren veta att Daniel har förlorat sitt jobb och delvis fotfästet i tillvaron. En aning på vinst och förlust säljer han och frun sitt radhus i Sverige och köper en gammal vingård i Sudetenland. Gården har stått tom väldigt länge, men Daniel griper sig an renoveringen. Lite mer oklart är det vad Sonja gör om dagarna, hon besöker byn och försöker socialisera med folket som bor där. Daniel hittar en märklig vägg nere i källaren. Han slår ut den och hittar en vinkällare – men också nåt mindre trevligt. Förutom detta kommer det fram att såväl Sonja som Daniel har hemligheter.
Alltså det här är så ruggigt redan från början. Författaren lyckas få mig intresserad direkt, för ruggigheter älskar jag. Att bygga upp såna stämningar litterärt klarar emellertid inte alla. Det gör Tove Alsterdal. En känner liksom genast att nånting… är fel… Det är nåt som inte stämmer. Jag får också associationer till Maria Ernestams bok Innanför murarna, dels vad gäller temat, dels också det där lite övernaturliga inslaget – om det nu är nåt sånt… Det kanske ”bara” är verkligt…
Mitt omdöme blir det högsta.
Jag säger bara… grannar, alltså… Dem ska en passa sig för. I slutet av november 2019 nätshoppade jag tre böcker. Nu har jag läst den tredje och sista av dem. Och den handlar om just grannar. Sally Hepworths böcker har jag varit nyfiken på ett tag. Familjen i huset bredvid blev den första litterära kontakten med författaren.
Det här är en sorts australiensisk Desperate Housewives. Till Pleasant Court flyttar en dag Isabelle. Och plötsligt är det som om den trevliga ytan krackelerar. Fran, Essie och Anges hemligheter blir en efter en synliga. Inget och ingen är som det/den ser ut att vara. Inte ens… Nej, här avslöjas inget!
Detta att ingen är som den ser ut att vara gäller emellertid också Isabelle. Jag försöker hela tiden lista ut vad hon döljer. Det lyckas jag inte med utan författarens hjälp. Och barn och äkta män… Men vad och vilka är egentligen äkta..?
Nån kriminalroman är detta inte, utan snarare en psykologisk relationsthriller. Det är nåt väldigt obehagligt i den här romanen redan från början. Varken miljöer eller karaktärer skildras så vansinnigt djupt. Det är som om författaren lämnar mycket av detta till läsarens fantasi. Läsaren får vissa fakta – eller intryck – via karaktärerna. Slutsatserna, däremot…
Det här var intressant och spännande läsning. Kanske är själva storyn som inramar det hela vare sig ny eller annorlunda, men huvudtemat är riktigt bra. Det är sammantaget en välskriven och spännande bok. Mot slutet av den kommer en riktigt intressant vändning. Den vändningen lyfter storyn avsevärt och gör att jag definitivt vill läsa mer av författaren.
Mitt omdöme blir högt.
Till min elvaåriga förlovningsdag i november 2019 fick jag att paket av sambon som inte hade glömt bort att jag ville läsa Anna-Lena Branders bok Franska kort. Det är en bok där handlingen utspelar sig i Tunakolonin här i Uppsala.
Jag grep mig an de franska korten och drömde mig bort till en varm pensionärstillvaro med konstnärligt skapande, odlingar och en och annan charmör med skumma avsikter.
Gustav är en charmig konstnär med stuga i Tunakolonin. Många är kvinnorna som dras till honom. Gustav har en dröm att väcka sitt lite slumrande konstnärskap. När boken börjar består hans konstnärskap mest i att hålla olika konstkurser för intresserade på "Kollan". Men så får han en idé om att återskapa erotiska franska kort av den typen som florerade vid 1800-talets slut. Det visar sig emellertid att det är svårt att hitta modeller. Därför tar Gustav till ganska uppseendeväckande och i mina ögon tämligen förskräckliga metoder. Så småningom sprider sig en viss misstro på "Kollan" gentemot Gustav. Och vad hände egentligen med Olga..? När Pionens vänner börjar luska i saken ligger Gustav riktigt illa till. Men dessvärre är det inte ”pionerna” som hotar honom mest.
Ja nån läskig deckare är inte detta direkt från början även om såväl dödsfall som droger finns med i berättelsen. Boken blir emellertid mer obehaglig mot slutet. Men mest är detta just en sån somrig, mysig läsning jag hade hoppats på. Det är också en smått rolig bok, lite pikareskroman så där. Gustav är, trots sitt beräknande och utnyttjande sinne, ändå svår att tycka illa om. Persongalleriet består främst av personer 70+, men inte tycks de leva några händelselösa pensionärsliv för det. Det är så jag rodnar. Roliga och realistiska personteckningar finns det i boken. Det jag emellertid uppskattar mest är miljöskildringarna. Det är som om jag tankar sommarenergi på dem.
Mitt omdöme blir det högsta.
Det var inte särskilt länge sen som jag botaniserade i våra bokhyllor och hittade deckare/kriminalromaner av Carl-Johan Vallgren. I våras läste jag både Kunzelmann & Kunzelmann och Havsmannen och var väl inte så imponerad av den förra. Men nånting i den andra slog an gillandets sträng i mig. Nu har jag läst en tredje bok av författaren, Skuggpojken, som han har skrivit under pseudonymen Lucifer. Det är den första boken av hittills två i Danny Katz-serien.
Danny Katz är en sorts antihjälte med ett brokigt förflutet inom såväl underrättelsetjänsten som livet som hemlös och drogberonde. En dag kontaktar en kvinna vars man har försvunnit Danny och ber honom söka rätt på maken. Danny var Joel Klingbergs enda vän och den ende han litade på, enligt frun. Märkligt nog är Joel inte den enda i familjen som har försvunnit. Under sommaren 1970 försvann hans äldre bror vid en tunnelbanestation där pojkarna var med sin pappa. En främmande kvinna tog den äldre pojken i handen och skulle möta pappan och brodern en trappa upp efter att de senare tagit hissen med barnvagnen. Men väl uppe fanns ingen där. Danny Katz blir motvilligt intresserad av försvinnandena och upptäcker många hemligheter i familjen Klingberg. Dessutom försöker nån sätta dit honom. För mord.
Det här är riktigt spännande och förbryllande redan från början. Hur kan ett barn som är en sex, sju år bara försvinna spårlöst? Och hur kan hans bror göra det, många år senare? Trots att boken är en riktigt hårdkokt deckare där författaren inte går ner på djupet varken i teckningen av personer eller miljöer är det nåt i boken som fångar mig genast. Berättelsen är spännande och mystisk och jag vill verkligen veta vad som har hänt bröderna – och deras föräldrar.
Mitt omdöme blir det högsta.
Vid en nätverksträff hösten 2019 bland universitetets kommunikatörer ryckte en av dem tag i mig och påstod att hon hade en bok jag borde läsa. Hösten har jobbmässigt inneburit en stor omorganisation på min arbetsplats. Kommunikationen kring detta har, enligt min mening, inte skötts allt igenom bra.
Av ovan nämnda kommunikatörskollega i nätverket fick jag ett antal exemplar av boken Kommunikation i förändringsprocesser som Catrin Johansson och Mats Heide har varit redaktörer för. Boken är ett resultat av ett tvåårigt forskningsprojekt och den har använts i undervisningen i medie- och kommunikationsvetenskap vid bland annat Uppsala universitet.
Inom forskningsprojektet med samma titel som den här boken har de inblandade tittat på förändringar i organisationerna hos tre företag och hur dessa företag har arbetat med kommunikation i och med förändringarna. Resultatet har blivit den här boken. Jag har läst den från pärm till pärm med blyertspenna i handen. Boken ger både igenkännande exempel och aha-upplevelser på främst god kommunikation, men visar också hur delvis olika de tre företagen har valt att kommunicera under processen. I samtliga fall har det handlat om planerade organisationsförändringar.
Även om boken har ett antal år på nacken är dess innehåll synnerligen aktuellt. Jag läser och suckar och stönar, jublar, stryker under, nickar etc.
Den här boken får högsta omdöme av mig, ingen tvekan alls.
Lucifers a k a Carl-Johan Vallgrens böcker i Danny Katz-serien omfattar tyvärr bara två böcker. Svinen är den andra och senast utkomna. Men jag hoppas förstås på flera böcker, för det här är i klass med Mons Kallentoft, liksom Vallgren för övrigt med rötter i Linköpings-trakten.
Den här gången söker sig såväl Danny Katz som hans vän Jorma bakåt. Jorma gör det genom att återvända till brottets bana. Ett värdetransportrån, där han har onda aningar, går fel och Jorma inser att han är jagad. Danny Katz är nära ett återfall i drogträsket när hans knarklangare Ramón hittas död. Danny vill veta vad som har hänt och jagar Ramóns flickvän Jenny för att få svar. Paret visade sig nämligen vara ganska täta. När Danny börjar nysta leder spåren ner i Stockholms porrbransch, nåt som nån förstås gärna vill stoppa.
Precis som i första delen i serien sker många oförklarliga saker. Även den här boken är spännande redan från början – och väldigt blodig. Det är detta blodiga och brutala som får mig att tänka på Kallentofts Herkules-serie. Men där stannar likheterna. Kallentoft kan vara nästan poetisk i sina beskrivningar av skeenden, medan Vallgren är tämligen hårdkokt och ganska kall. Han väjer inte för det riktigt vidriga såsom kroppsvätskor av varierande slag. Hans skildringar är liksom konstaterande snarare än vällustiga yttringar i äckel. Den här gången är det lite för mycket för min del.
Mitt omdöme blir högt, slutet till trots.
Sommaren 2017 lånade jag ett antal böcker i Per Anders Fogelströms Kamrater-serie av en kollega. Tyvärr hittade hon inte den fjärde och sista delen i serien. Nu har över två år gått sen jag läste böckerna – och gissa vad jag fick i julklapp? Den fjärde och sista delen i serien, Besittarna. Det blev den första julklappsboken från 2019 som jag läste ut. Tack snälla vännen!
Den här sista delen i serien utspelar sig i mitten av 1970-talet. Första skådeplatsen är en safari i Östafrika. Läsaren får då följa Rickard och Folke. Tillbaka i Sverige återknyts bekantskaperna med Lisbet, Rickards fru, och Alice med flera. Samtliga är barndomskamrater som växte upp tillsammans på Söder i Stockholm. Genom de olika människornas liv får läsaren som vanligt en intressant historielektion.
Per Anders Fogelström lyckas knyta ihop säcken finfint. Författaren är mest känd som Stockholmsskildrare. I den här boken är också hans skildringar av de olika karaktärerna mycket goda, även de kvinnliga. Det förvånar mig något med tanke på att han själv var man och av en helt annan generation. Hur kunde han ha en sån insikt i människors – och framför allt kvinnors – känsloliv?
Mitt omdöme blir det högsta. Jag rekommenderar Per Anders Fogelströms alla bokserier, även denna. Böckerna håller vanligen en längd om cirka 250 sidor. Barn-seriens böcker är dock mer omfångsrika.
För ett tag sen fick jag veta att en bibliotekarie vid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva gett ut åtminstone en deckare på 1950-talet. Boken gavs ut i nyutgåva 2018 inför bibliotekets 400-årsjubileum 2021. Jag hittade Elise Dufvas, eller Gurli Taube som hon hette egentligen, lilla bok Mordet på Cristina i en nätbokhandel.
Miljön i boken är biblioteket Cristina i Viköping, givetvis en fiktiv version av Carolina Rediviva. Här hittas en kvinna mördad i en hiss och den lite präktiga amanuensen Aina Björkfors ”hjälper till” med utredningen. Ytterligare en person mördas, nattvaktsvikarien Emmanuel Karlsson, gissningsvis för att han har sett nåt han inte borde ha sett. En ganska lång och inte helt enkel historia rullas upp. Det handlar om kärlek och passion, droger och konststölder.
Det är inte utan att det är lätt att dra paralleller till Maria Lang (också pseudonym, ju!), inte minst hennes persongalleri. Båda tecknar personerna väldigt ingående och levande, med förkärlek för såväl skavanker och inte minst klädstilar, ska noteras. Det är förstås extra roligt att få följa med in i bibliotekshuset och -världen. Men läsaren får även följa med utomlands – och till självaste Uppsala, minsann.
Jag fick några timmars underhållande läsning och en rejäl dos 1950-tal. Nu ska jag försöka få tag i fler böcker av Elise Dufva, jag har minsann snokat reda på att hon skrev fler deckare, typ Döden öppnar dörren… Gurli Taube skrev också andra böcker under sitt riktiga namn, ska tilläggas.
Mitt omdöme blir högt.
Det blev en härlig hög med böcker som tomten kom med 2019. En av böckerna jag fick var Jussi Adler-Olsens åttonde bok i Avdelning Q-serien, Offer 2117.
Under minst ett decennium har Avdelning Q funnits och Carl Mörck har arbetat tillsammans med den underliga Rose och den hemlighetsfulle Assad. Avdelningen jobbar med kalla fall. Men den här gången är fallen allt annat än kalla. Läsaren får veta Assads hemligheter när han plötsligt känner igen ansikten i tidningsklipp om flyktingar. Samtidigt ringer en ung man polisen och hotar mörda, först sina föräldrar.
Jag grep mig an den här boken på över 500 sidor för att försöka hinna läsa den innan jag ska vara tillbaka i tjänst. Skälet är att jag alltid bär med mig en bok i jobbryggsäcken. Ryggen föredrar pocketböcker. Men att sitta hemma, i fåtöljen, och läsa en nyutkommen, inbunden och omfångsrik bok – det föredrar jag.
Den här boken är mer politisk än de tidigare. Visserligen handlar den om kriminalitet, men på en annan nivå. Det är inget fel med att en kriminalroman innehåller politik, tycker jag, bara det inte tar över. Slutet är oerhört spännande. Givetvis har jag varit nyfiken på att få veta Assads hemligheter, men jag skulle också vilja veta mer om Carls och Assads kollega Rose… Kanske nästa bok i serien handlar om henne?
Mitt omdöme blir det högsta.
Märkligt men… Lena Einhorns bok Den tunna isen kom ut den 11 september 2019. Ett datum som berör mycket – precis som boken, om än på ett annat sätt. Eller flera andra sätt. För det är så många karaktärer, händelser och känslor som jag känner igen från mitt eget liv, som liksom Lena Einhorns var mycket turbulent kring millennieskiftet.
Det här är en roman och jag skulle väl säga att den är självbiografisk. Kanske är vissa fakta förvrängda för att inte såra. Nu känns det emellertid som om huvudsyftet med boken inte är att såra utan att berätta en historia om sånt som har präglat författarens liv. En sommar simmar en kvinna emot Lena. Det är Nicki. Lena drabbas, precis som jag en gång drabbades, av kärlek vid första ögonkastet. Samtidigt som kärleksrelationen mellan Lena och Nicki inleds och pågår mår Lena mycket dåligt. I den här boken skildras såväl kärleken som rädslan som omger dessa känslor. Det blir också en djupdykning ner i barndomen genom några brev och anteckningar av Lenas föräldrar.
Jag blir så berörd av Lenas historia och hennes mående samtidigt som jag i Nicki ser hur många drag som helst från en mig tidigare närstående person. Nicki, som inte klarar av att avsluta relationer, som kör dubbelspel, ljuger så hon tror sig själv – och som gör slut. Hela tiden. När jag har läst cirka en femtedel av boken, alltså runt 100 sidor, undrar jag hur illa det här ska sluta… Det slutar som jag tror.
Mitt omdöme blir det högsta. Vilken bok! Den träffar mig rakt in i hjärtat.