Ulrika Hurtig

Mycket för noveller har jag egentligen aldrig varit. De jag har läst och gillat tycker jag har varit för korta och förgäves sökt en fortsättning. De jag har läst och inte gillat är dessvärre fler. Att skriva novell är nämligen oerhört mycket svårare än att skriva romaner. Men Maeve Binchys posthumt utgivna novellsamling Victoria Line, Central Line stod på min önskelista. Och tänk – jag fick boken i julklapp 2019.

Novellerna utspelar sig i London och har samtliga mer eller mindre anknytning till platserna de två tunnelbanelinjerna i bokens titel passerar. Novellernas huvudpersoner är ofta kluriga kvinnor, som inte har nån prominent ställning i vare sig yrkesliv eller samhällsliv, men som ofta och på olika sätt, knuffar sina medsystrar framåt. Med medsystrar avser jag kvinnor som inte riktigt förstår hur kompetenta de är. Författaren lyckas oerhört väl med detta utan att bli fanatiskt feministisk. Porträtten hon tecknar är av rätt vanliga människor – och ändå inte…

Personteckningarna är verkligen helt underbara – de är både fantasieggande och realistiska. Möjligen hade jag önskat att få se mer av London genom Maeve Binchys ögon, för hon var ju trots allt journalist med London som bevakningsområde. Men, men som läsare är jag tacksam för hennes observationer av medresenärer som legat till grund för de här novellerna. Novellerna i sig är sen förstås författarens vidare fantasier.

Mitt omdöme kan inte bli annat än det högsta. Och jag har blivit sugen på att både läsa mer av Maeve Binchy och mer av genren noveller.

Böcker är det bästa jag kan få i julklapp eller present. (Ja, jag ger mig själv också ofta presenter i form av böcker. Ibland har jag till och med gett mig det i julklapp.) Men andra delen av Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi, Skendöda, fick jag i oväntad julklapp av min sambo. Året innan hade jag fått första delen, Blodlokan i födelsedagspresent. En trilogi… Tre böcker i genren spänningsromaner med viss samhällskritisk inriktning… Är första delen välskriven och spännande måste en ju bara fortsätta läsa.

Sara kommer tillbaka till Stockholm från Örebro efter att ha vilat upp sig hemma sedan hennes första tid i huvudstaden varit synnerligen märklig. Som av en händelse får hon ett nytt, bra, men också krävande jobb hos en konsultfirma. Hon byter även bostad. (Allt sånt praktiskt tycks gå väldigt lätt och smidigt för Sara…) Men konstigheterna fortsätter och såväl Sara i Stockholm som hennes mamma och syster i Örebro känner sig förföljda och hotade. Sara börjar rota i sin pappas bakgrund och känner att kanske inte ens han var den hon trodde att han var. Dessutom verkar så gott som alla, såväl nära som i periferin, runt Sara, underliga. Finns det ens nån som hon kan lita på? Insprängda i romanen ligger även autentiska artiklar och rapporter som rör politik, så kallade ”affärer” etc.

Det är en ganska rörig och stundtals nästan obegriplig historia som rullas upp. Och ju längre berättelsen skrider framåt, desto fler blir konstigheterna. Som läsare undrar jag inte bara en gång om karaktären Sara lider av något psykotiskt tillstånd eller om hon faktiskt är förföljd. Men den här boken är bara omöjlig att släppa. Karaktärsskildringarna liksom skildringarna av miljöerna går inte på djupet. Jag tycker att Stockholmsskildringarna, som författaren tidigare har gjort, har varit väldigt lyckade och fina och dessa kan jag sakna bitvis. Men det är själva farten och fläkten i författarens skrivande – förutom spänningen och att jag vill veta hur det går, förstås! – som gör att jag bara vill fortsätta läsa. Louise Boije af Gennäs är en av våra mest drivna och skickliga nutida skribenter, även när själva storyn stundtals känns lite… för mycket. Den tredje och avslutande delen Verkanseld kom ut i juni 2019 och i pocket i maj 2020.

Mitt omdöme blir högt.

Boken Det kortaste strået kom ut 1966, två år före Jan Fridegårds död.

Den här boken på föredömliga 200 sidor ger läsaren glimtar ur författarens liv. Det är en åldrande författare som blickar tillbaka, men ändå känns det som att 71 år är allt för tidig ålder att gå bort. Här finns riktigt träffande personporträtt och författaren är skrämmande ärlig och rättfram i sina beskrivningar och texter. Inte ens kungligheter behandlas med silkesvantar.

Jag tycker att detta inte bara är en självbiografisk bok utan en bok som ger en del av Sveriges historia precis lika mycket som författarens skönlitterära verk. Men personen Janne Fridegård, inte författaren, får jag också förstås en bild av. Boken går snabbt att läsa, men lämnar avtryck som jag vet stannar kvar i mig.

Mitt omdöme blir högt.

Sist ut att bli läst av alla böcker av Jan Fridegård som jag sparade från mitt föräldrahem blev Lättingen, en självbiografisk bok. Boken skrevs 1965 och egentligen skulle jag ha läst den före Det kortaste strået. Men böckerna hänger inte ihop så pass att en måste läsa dem i ordning, det går bra ändå.

Även i Lättingen förekommer små betraktelser, memoarer, så det är ingen självbiografi i egentlig mening. Lustigt nog nämns Ester Blenda Nordström, vilket får mig att inse det rabalder hon måste ha ställt till med på grund av sitt Wallraffande. Andra författarkollegor, främst manliga, dyker också upp då och då i boken liksom hans familj.

Det är lite puttrigt och en aning lärorikt att läsa den här boken. Glimtar av vad som var på tapeten får jag som läsare också. Jag tycker att det blir lite hattigt, att berättelserna hoppar lite i tid och ämne, men det är naturligtvis intressant läsning.

Mitt omdöme blir medel.

Aline Lilja Gladhs andra del i Örbyhusserien, Änglaleken fick jag av en ganska ny vän. Jag kunde inte hålla mig särskilt länge innan jag kastade mig över boken.

Det är vinter i Örbyhus och Lo, tjejen med vissa annorlunda gåvor, har börjat knyta an till sitt lilla barn Love. Men när en gammal klasskamrat blir skjuten bryts den lugna tillvaron och Lo dras in i fallet via sin bror, polisen Linus. Los ex Conny, Loves pappa, har egna bekymmer att tampas med, men blir orolig för att Derailed, hans gäng, har nåt med mordet att göra. Och flickan Korinthia, som egentligen heter Elsa, vad vet hon och varför vill hennes pappa att hon ska tiga? Många har hemligheter i det lilla samhället, med andra ord.

Jag tycker att det här är en riktigt bra uppföljare till Tändstickan, en bok som jag fick av samma vän och läste så sent som augusti förra året. I Änglaleken är de övernaturliga inslagen något nedtonade, men i övrigt är det en spännande kriminalroman som liksom Tändstickan även fångar småstadsmentaliteten på pricken. Det här är en alldeles lysande uppföljare som tydligt visar att författaren har utvecklats i sitt skrivande. Nu kan jag inte annat än att vänta på den tredje delen. Må den komma snart.

Mitt omdöme blir det högsta.

För ganska länge sen hittade jag en hög med referenslitteratur på jobbet, i ett litet minibibliotek, som jag plockade åt mig. Det har tagit lång tid för mig att plöja högen. Nu har den i alla fall minskat med en bok, Paul Moxnes bok Hjältar – häxor – horor: och andra djuproller i mänskligt samspel.

Den här boken behandlar de krafter – och (djup)roller – som finns såväl i yrkeslivet som i familjelivet och samhällslivet. Krafterna och roller är ibland medvetna, men minst lika ofta omedvetna. Författaren utgår från att vi har fasta och begränsade (!) uppfattningar om människor. Det är dessa uppfattningar som bestämmer hur vi förhåller oss till andra. Förenklat uttryckt ser vi andra människor som onda eller goda.

Jag började läsa den här boken för säkert minst ett år sen. Med en viss skepsis har jag plöjt ett kapitel då och då när det har blivit en stund över på arbetsdagen. Jag har också haft en hel del nytta av boken, för det att den faktiskt ger en viss självinsikt. Jag är verkligen en sån som ofta ser allt i svart eller vitt och människor som onda eller goda. Här får jag lite hjälp på traven att uppmärksamma detta sätt att tänka – och hur jag kan förändra det och använda det till nåt positivt i stället.

Mitt omdöme blir högt.

Av en vän fick jag Thomas Mullens bok Darktown av tomten 2019. Jag hade inte läst nåt av författaren tidigare och det här är den första av hans böcker som är översatt till svenska. På originalspråk kom Darktown ut 2015, på svenska 2018. När jag såg att bokens svenska upplaga är utgiven av Historiska Media kände jag mig trygg i att jag kunde vänta mig kvalitet. Boken fick dessutom Svenska Deckarakademins pris 2018 för bästa översatta kriminalroman.

Året är 1948 och platsen Atlanta. Här snackar vi rasism, jisses! Läsaren får följa två svarta polismän, poliser med ytterst få möjligheter att ingripa och göra sitt jobb. Lucius Boggs och Tommy Smith ser en bil som kör på en lyktstolpe och stoppar föraren, en vit man. I bilen finns även en svart tjej. Mannen bryr sig inte ett dugg om poliserna och tjejen… hon hittas mördad och dumpad några dar senare. Boggs och Smith får inte göra egna utredningar och ändå kan de inte låta bli. En ung vit polis, Rake, kan inte heller blunda för fallet medan hans äldre partner mest använder våld i stället för hjärnan. Trots att andra världskriget och dess förintelse nyligen har tagit slut verkar rasism inte vara nåt problem för de vita poliserna och samhället i stort i Atlanta. Rasmotsättningarna är mycket stora.

Pocketutgåvan av den här boken är på runt 430 sidor. Den känns som en mindre tegelsten först, men när jag väl började läsa den går det undan. Det här är både obehagligt och spännande. Rasismen som skildras är så… uppenbar och tillåten att en som läsare baxnar. För det är ju inte så länge sen. Och mycket av det som anses rasism idag är en piss i havet jämfört med detta (därmed inte sagt att nån form av rasism är OK!).

Darktown är en ganska hårdkokt deckare. De flesta personerna i boken är män – förutom mordoffret. Karaktärerna skildras grovhugget och ganska sakligt, miljöerna beskrivs nästan inte alls. Det är som att författaren har lämnat det upp till läsaren att uppfatta den mörka stämningen och själv beskriva de inblandade och platserna de rör sig på. Jag förstår till hundra procent att den här boken fick ett pris.

Mitt omdöme blir det högsta.

Under senare år har jag läst en och annan av Christoffer Carlssons kriminalromaner. Nu ska jag vara ärlig och säga att alla hans böcker inte har tilltalat mig lika mycket. Några av dem är alltför svarta för att falla mig på läppen. Men så läste jag nånstans om Järtecken, blev intresserad och satte upp boken på min inköpslista. Nån läste listan och jag fick boken i julklapp 2019.

Boken inleds 1994. Huvudpersonen Isak är en liten mobbad kille med enorma brillor. Men han har en kompis och han har en lekmorbror som heter Edvard. Tillvaron är rätt OK – till dess att katastrofen inträffar. En ung kvinna mördas och bränns inne och det är Edvard som är mördaren. Edvard ställs inför rätta, döms och hamnar i fängelse. Tiden går och när Isak blir äldre ser han sidor hos sig själv som gör att han grubblar över om han inte har järtecknet i sig, det onda, det som går i familjen… Polisen Vidar har också en central roll i berättelsen.

Jag tycker att det här är riktigt spännande! Karaktärerna fascinerar mig, de känns verkliga och det blir extra spännande att följa dem över tid, om än med ett visst tidshopp. När Christoffer Carlsson skriver såna här böcker hamnar han självklart i min topp.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det är inte alla som får julklappar i slutet av januari. Jag är en av de lyckligt lottade och fick Lizzy Barbers bok My name is Anna.

Bokens huvudpersoner är Anna och Rosie, två unga tjejer (tonåringar) som söker sanningen. Anna är uppfostrad mycket strikt av sin religiösa mamma, men på sin 18-årsdag går hon emot mammans regler och besöker en nöjespark. Trots att hon inte har varit där tidigare känns platsen märkligt bekant. Sen får hon ett grattis per brev. Till Emily. Rosie har vuxit upp som syster till en flicka som en dag bara försvann – när familjen besökte en nöjespark. Under lång tid har familjen desperat letat efter det försvunna barnet, nåt som inte direkt har enat dem, snarare splittrat dem. Nu har det gått 15 år sen försvinnandet och mediecirkusen är hajpad. Rosie har förstått att det är slut på pengar i den fond som finansierar sökandet efter systern. Hon, som alltid stått i skuggan av sin frånvarande syster, bestämmer sig för att ta reda på sanningen om försvinnandet. Vad hände, egentligen?

Bokens kapitel växlar hela tiden perspektiv mellan Anna och Rosie. Författaren lyckas genast bygga upp en kuslig stämning, samtidigt som läsaren ju förstår vilka de två tjejerna är. Med enkla penseldrag skissar författaren upp relationerna mellan de inblandade och vad som händer i en enighet som familjen när en del av den plötsligt avlägsnas. Skildringen av olika karaktärerna är lätt men på pricken. Som läsare känner jag mig nästan som om jag vore inuti deras huvuden, bland deras tankar. Mycket skickligt gjort, tycker jag.

Det finns ett antal romaner om försvunna barn, företrädesvis små flickor. Några exempel är Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood, Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, Lycke av Mikaela Bley och Innan ni tog oss av Lisa Wingate. Den roman som emellertid ligger närmast My name is Anna är The Nowhere Child av Christian White eftersom båda böckerna även handlar om religiösa sekter. My name is Anna upplever jag som något mer känslosam. Jag grät faktiskt i slutet…

Mitt omdöme blir det högsta.

I slutet av mars köpte jag en bok som jag hade varit nyfiken på en längre tid, Sarah Perrys Ormen i Essex. Boken har ett underbart vackert omslag, vilket fick mina associationer att gå till Miraklet. Men faktum är att det inte bara är vackra omslag som de båda böckerna har gemensamt: såväl Miraklet som Ormen i Essex har sina handlingar förlagda till 1800-talet men är skrivna av nutida författare.

Den unga Cora Seaborne lämnar London för lilla Colchester på landsbygden i Essex strax efter att hon har blivit änka. Med sig har hon sin sällskapsdam Martha, som hon har ett märkligt förhållande till, och sonen, den underlige Francis. Läsaren inser snart att Coras äktenskap inte har varit lyckligt. Hon är lite av en pojkflicka och eftersom det ryktas om ett sjöodjur i Colchester far hon dit i hopp om att hitta och klassificera ormen. Genom en ganska knäpp händelse med ett får träffar hon prästen William Ransome. De två bestämmer sig för att finna svaret på gåtan med ormen. Men samtidigt dras Cora och Will till varandra.

Det här är en konstig och annorlunda historia. Romanens händelser flyter otroligt långsamt fram. Målet är att hitta ormen, men det är resan dit som ligger i fokus i berättelsen. Genom teckningen av karaktärerna framstår de flesta i persongalleriet som udda på ett eller annat sätt. Cora är ovanlig för sin tid, sonen skulle idag troligen få en bokstavsdiagnos och Martha och Cora verkar inledningsvis nästan ha ett förhållande.

Handlingen vill inte riktigt fastna hos mig. Jag förstod ganska snart att detta inte skulle vara nån actionroman, men berättelsen segar sig fram som en liten å. Välskrivet och lustiga karaktärsteckningar har kanske gjort boken till såväl en bästsäljare som en prisbelönad roman. För mig räcker det inte även om jag tycker att omslaget är vackert.

Mitt omdöme blir medel.