Ulrika Hurtig

Inte tror jag att jag är den enda i hela världen som är fascinerad av Sherlock Holmes..? När jag var i London i juni 2017 stod ett besök på Sherlock Holmes-museet på min lista över saker jag ville göra. Det blev en riktigt spännande utflykt.

För ett tag sen såg jag att Mattias Boström hade skrivit en bok om detektiven, Från Holmes till Sherlock. Vid bokrean 2020 slog jag till på en utökad nyutgåva av boken. Eftersom den är ganska omfångsrik och tung passade jag på att börja läsa boken när jag var hemma och jobbade. Ja alltså, jag läste ju inte när jag jobbade, men jag behövde inte släpa den tunga boken i min ryggsäck till jobbet så många gånger. Ändå insåg jag att jag redan efter några dar var mer än halvvägs in i den nästan 600 sidor tjocka boken…

Huvudperson i den här boken är Sherlock Holmes. Läsaren får följa hur hans skapare Arthur Conan Doyle (sedermera sir framför namnet) lyckas få fram sin mästerdetektiv. Skildringen av Sherlock Holmes är så realistisk att många genom årens lopp har trott att han faktiskt har existerat på riktigt. Dessutom är Sherlock Holmes fortfarande populär. Vilken litterär gestalt är det efter typ 130 år..?

Författaren lotsar fint och intressant läsaren igenom Conan Doyles författarskap och liv, vidare genom hans familj, filmer, TV-serier etc ända fram till modern tid. Texten är inte tung även om boken är det. Den här nyutgåvan har fått fler än 20 nya kapitel sen förra utgåvan kom ut 2013. Boken har både varit nominerad och fått många fina litterära priser. Och det är den sannerligen värd! Det här är så intressant och underhållande läsning, förmedlad genom en synnerligen kunnig Sherlock Holmes-kännare.

Mitt omdöme blir det högsta.

Så jättemånga böcker köpte jag inte på bokrean 2020, men en bok som stått på min inköpslista länge var till riktigt bra reapris: Mons Kallentofts och Anna Karolinas bok Albino. Denna den sjätte delen i Herkulesserien kom ut i oktober 2019.

Zack Herry och hans poliskollegor (varav en lesbisk polis med relationsproblem) står åter i centrum. En albino hittas mördad, en annan är kidnappad. Albinerna har inget gemensamt mer än sitt utseende. Den mördade personen är dessutom stympad. Utöver detta kämpar Zack mot sitt drogberoende och sin kärlek till Hebe. Hebe kan vara hans syster. Just därför är Zack den som kanske har möjlighet att rädda hennes liv.

Herkulesserien är i mitt tycke väldigt våldsam, men i den här sjätte delen är våldet aningen nedtrappat. Det är naturligtvis inte helt borta, dock. Däremot tycker jag att det är mer fokus på annat än albinofallen – relationer, till exempel. Det känns som att Zacks och Hebes märkliga förhållande är det egenligt centrala i boken. Och jag vet inte, jag… Jag tycker att det är synd att den biten får ta sån stor plats som den gör, jag hade velat läsa en mer renodlad kriminalroman.

Boken är annars välskriven och jag roar mig med att försöka gissa vem av författarna som har skrivit vilka kapitel. Jag tror att jag gissar lite rätt ibland.

Mitt omdöme blir högt. Hade det varit mer kriminalroman än relationsroman skulle jag ha lagt till en stjärna.

Ninni Schulman skriver alltid bra deckare med en psykologisk touch. Nu har även jag läst den sjätte delen i Hagforsserien, När alla klockor stannat.

Det ska bli bygdespel i den lilla värmländska byhålan, men en av skådespelarna försvinner. Efter några dagar hittas hon mördad. Strax därpå skjuts en annan av skådespelarna. Är det urmakaren Johan Tinglöfs förbannelse som har drabbat dem? Pjäsen handlar ju om honom. Poliserna Christer Berglund och Petra Wilander jobbar med fallet. Journalisten Magdalena Hansson bevakar det lite vid sidan av, hon mår inte riktigt bra. Och hur mår egentligen Christers fru?

Det är lite väl mycket relationer i boken. Men i och för sig, i en deckare med psykologisk touch hör såna teman kanske mer hemma. Det går snabbt att läsa boken och den är spännande och otäck redan från början. Jag gillar idén med att mixa en gammal spökhistoria med mer verklighetstrogna fall. Det jag gillar lite mindre är att varenda kotte verkar ha problem… Visst är det OK att skildra mänskliga människor, men… finns det inga såna som mår bra eller i vart fall hyfsat? Vidare hittar jag några fel som en duktig lektör borde ha upptäckt, till exempel ett felaktigt namn på ett läkemedel och ett grammatiskt fel.

Nåja, summa summarum är boken både bra och spännande, för mycket relationer och irriterande fel till trots. Jag lyckas inte lista ut vem som är mördaren, men jag gissar och jag gissar fel. Det är bra.

Mitt omdöme blir högt.

För många år sen började jag läsa Louise Pennys serie om kommissarie Gamache. Ärligt talat var jag rätt tveksam till att börja med. Men jag fortsatte att följa den duktige, något buttre kommissarien – som inte kändes helt olik kommissarie Maigret, faktiskt.

Våren 2020 läste jag den nionde boken i serien, den bok som är senast översatt på svenska, Hur ljuset tar sig in. Glädjande nog vet jag att det finns ytterligare sex böcker i serien. Hoppas att de snabbt blir översatta.

Jag läste förstås den här boken vid lite fel tidpunkt – händelserna utspelar sig i juletid. Det snöar i Québec och folk förbereder sig för ledighet och julfirande. Men kommissarie Gamache kämpar mot fiender såväl inom poliskåren som utanför. När han får ett meddelande från en av invånarna i den lilla byn Three Pines om att en person är försvunnen tar han tillfället i akt och lämnar storstan för att söka sanningen om den försvunna. På så vis kan han kanske samtidigt hitta en säker plats för sig själv och de kollegor som ännu är trogna. Eller..?

Alltså det här är nog den bästa boken hittills i serien, i alla fall av dem jag har läst och som finns översatta. Den är både spännande och rolig. Många av karaktärerna skildras genom sina personligheter. Som läsare älskar jag att skapa mig egna bilder av hur de ser ut och är utifrån det de säger i boken. Vidare skriver författaren riktiga cliffhangers gång på gång i och med sättet att dela upp berättelserna i kapitlen och sluta när det är som mest spännande. Det tar onekligen en stund att vänja sig vid detta och jag blir irriterad först. Sen inser jag vilket lysande grepp det är!

Karaktärerna är desamma från bok till bok, om de inte faller ifrån av ett eller annat skäl. Kvar i den här nionde delen är värdshusparet, bögarna Olivier och Gabri, konstnären Clara, bokhandlerskan Myrna, den oförskämda sanningssägaren och poeten Ruth och hennes anka Rose, före detta parhästen Jean-Guy Beauvoir med flera. Min favorit är förstås Ruth som ofta säger rakt ut det andra kanske tänker.

Den här boken är spännande från start samtidigt som jag skrattar högt vid flera tillfällen under läsningen. Skratten gör emellertid inte boken löjlig alls. Boken har många bottnar och många teman, men den här författaren är suveränt duktig på att inte låta nånting ta över från nåt väsentligt, så att säga.

Mitt omdöme blir det högsta.

I ett par år nu har en spännande bok legat på vårt coffee table. Under en väldigt regnig Pride köpte min sambo Christer Lindarws självbiografi, berättad för Christina Kellberg, This is my life. Eftersom boken är av större format passar den bäst att läsas i ett knä och inte kånkas i nån jobbryggsäck. Därför läste jag boken under påskledigheten.

Christer Lindarw berättar i den här boken om sitt liv, från barndomen via After Dark och tills han slutade sin karriär. Det står att han berättar boken för Christina Kellberg och som läsare kan jag riktigt höra Christer Lindarws lite släpiga röst. Christer Lindarw, som jag upplever inte har varit särskilt skandalomsusad alls, berättar ganska öppet om sitt liv utanför scenen. Men… det är förstås tiden med After Dark som är i strålkastarljuset. Hur skulle den inte vara det, jag menar, mer än 40 år… Lite upprepningar får en stå ut med, lite skryt också. Bildmaterialet är fantastiskt.

Den här boken har inte nån hög litterär klass och det tror jag inte har varit nån ambition heller. Däremot är den av högsta intresse för mig eftersom Christer Lindarw är den ikon som han är – inte bara inom dragshow utan även i HBTQ-rörelsen.

Mitt omdöme blir det högsta (trots korrekturfel).

Hösten 2019 läste jag första delen i en ny kriminalserie, Cold Case. Boken/författaren hade fått priser och var en debut. Jag brukar inte falla för sånt, men till sist tog nyfikenheten överhanden och jag läste. År 2020 kom uppföljaren och jag var snabb på Tina Frennstedts Cold Case: Väg 9.

Även den här boken har vissa likheter med ett autentiskt fall, det ouppklarade mordet på Niklas Elmberg utanför Lund 1991. Detta är emellertid en fiktiv historia om ett mord 2004 på den unge pianisten Max. Mordet blir inte löst, men 15 år senare dyker ett specifikt fynd från Max kropp upp i ett färskt mordfall. Malmöpolisen är hårt pressad av gängbråk och Cold Case-gruppen hotas av nedläggning. Polisen Tess Hjalmarsson lyckas få två veckor på sig att lösa fallet. Parallellt med detta skildras en tvåbarnsmammas tankar kring maken, en person som inte verkar vara den hon trodde. Och Tess, som fortfarande är singel efter uppbrottet från Angela, försöker bli gravid i Danmark.

Det är väldigt svårt att sluta läsa när jag väl har börjat. Att parallellt skildra två sidor av en händelse är inget nytt grepp, men det är aningen nytt att ge en anhörig plats. Historien löper snabbt framåt av en driven skribent, som förstås, liksom så många andra författare, är journalist i botten. Karaktärsskildringarna blir inte så djupa, men är ändå realistiska. Även i den här andra delens i serie lyfts kvinnorna fram som starka, medan männen är svaga och till och med lite bortgjorda. Den här gången lyckas jag inte lista ut mördarens identitet förrän jag som läsare står inför svart på vitt.

Mitt omdöme blir det högsta.

Den sista delen i Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi, Verkanseld, köpte jag på årets bokrea.

Det har blivit 2018 och Sara bor med sin syster i Stockholm, denna gång på Söder. Bara ett år tidigare levde Sara ett ganska vanligt liv. Men så ändrades allt – med överfall, mord, döda föräldrar, sorg och rädsla. Det finns egentligen inget att förlora längre för Sara och hon ger allt för att bjuda motstånd. Problemet är bara fortfarande att hon inte vet vem motståndaren är. Och är hon förföljd eller inte? Som vanligt flyter karriären på och hon byter jobb som andra byter underkläder eller hoppar uppåt på sina arbetsplatser. Lite för bra att vara sant, eller..?

Eftersom det här är den sista delen i en trilogi och hade jag vissa förväntningar på att den skulle vara riktigt bra. Det är den inte. För den som gillar konspirationsteorier är det här med all säkerhet en bok som lockar, men liksom TV-serien Lost, som jag inledningsvis följde med stort intresse, tappar jag engagemenget i denna avslutande del. Jag tycker att boken är alldeles för lång och utdragen, berättelsen är inte trovärdig och karaktärerna… ja, många av dem är inte bara osympatiska, de är alldels för grovt och orealistiskt tecknade. Inte ens porträttet av Sara känns riktigt OK. Och även om jag får svaren på ”allt” känns svaren ihoprafsade i slutet och vägen dit är, som sagt, alldeles för lång. Men som alltid visar författaren att hon skriver bra rent tekniskt. Bara det ger en stjärna till omdömet som annars hade hamnat under medel, faktiskt.

Mitt omdöme blir medel.

I april 2020 blev jag kontaktad av en representant från Wahlström & Widstrand med en förfrågan om jag ville läsa och recensera Nina Lykkes senast utgivna bok på svenska, Nästa! : en läkarroman. Det passade väldigt eftersom jag, som många andra, jobbade jag hemifrån, men enbart vardagar dagtid. Kvällarna försökte jag fylla med vettiga saker som att läsa ännu fler böcker än jag redan gör.

Husläkaren Elin bor sen ett tag i hemlighet på sitt läkarrum på jobbet efter att ha lämnat sin man Aksel. Bakgrunden är att Elin, via sociala medier, fått kontakt med en gammal pojkvän, Bjørn. Kontakten och mötena med Bjørn liksom det faktum att Aksel får ihop det med grannen och Elins väninna Gro gör att Elin lämnar hemmet. Berättelsen börjar lite bakåt i tiden och fram till nutid. Under 20 år har Elin jobbat som doktor och tagit emot patienter med olika krämpor, undersökt dem och gett dem råd. Som jag uppfattar det har Elin väldigt svårt att lämna sin läkarroll även när hon är privat. Dessutom lever hon inte direkt såsom hon lär. Ganska snart står det till exempel klart att hon dricker för mycket.

Elin är en lyssnare och genom hennes lyssnande och övriga inblandades samtal med henne växer berättelsen fram. Själv har inte så många som lyssnar på henne, möjligen fejkskelettet Tore. Bilden av Elin förändras under läsningens gång. Här skildras ganska närgånget flera olika relationer, mellan de inblandade paren men också mellan Elin och hennes mamma. Det som gör att skildringarna känns så äkta är att författaren inte väjer för att ta med även det futtiga, det lite löjliga beteendet som vuxna människor får när de inte riktigt klarar av att vara vuxna. Samtidigt låter författaren mig som läsare reflektera själv över detta. Eftersom jag är en sån som inte gillar pekpinnar tilltalar det mig mycket. Träffande nog känns dessutom många situationer jobbigt bekanta. Relationer är minsann inga enkla grejor.

Boken är välskriven och här finns varken stavfel, korrekturfel eller några grammatiska fel. Dessutom håller berättelsen fullt ut och karaktärer och dialoger är trovärdiga. Kapitlen är ganska långa, men boken är annars föredömligt lagom i sitt omfång – strax över 220 sidor.

Mitt omdöme kan inte bli annat än det högsta.

Jag nästan kastade mig över den bok av M.J. Arlidge som min sambo senast köpte, Nu i ro slumra in. Det är den femte boken i Helen Grace-serien och vad jag förstår finns ytterligare två böcker översatta till svenska. Huvudkaraktären, polisen Helen Grace, är verkligen allt annat än… vanlig.

Den här gången inträffar ett mord på en besökare på en BDSM-klubb. Helen Grace blir chockad när hon ser det strypta offret. Det visar sig vara en person hon känner igen, en person som har varit en del av hennes… andra sida av livet. Det är ingen tvekan om att Helen Grace vill göra allt för att hitta mördaren och skipa rättvisa, men fallet är knepigt på grund av inslagen av BDSM. Så inträffar ytterligare ett mord och även det offret har koppling till Helens hemliga liv. Kan hon hitta mördaren utan att avslöja sig själv? Samtidigt är den ettriga journalisten Emilia i farten och hon vet lite för mycket om Helen.

Kapitlen i den här boken är väldigt korta. Detta snabbar inte bara upp läsningen utan även händelserna och gör boken svår att lägga ifrån sig. Som läsare vill jag verkligen och nu veta vem den skyldige/a är och h*ns motiv. Författaren lägger inte ner mycket på vare sig person- eller miljöskildringar, men det gör ingenting. De korta penseldragen gör att jag som läsare får klara egna föreställningar om såväl karaktärer som ställena där berättelsen utspelar sig. Journalisten Emilia är en otroligt osympatisk person, medan Helen… tja, hon har sina problem men hon är en jäkligt bra polis.

Boken är riktigt bra, men slutet… Aj aj aj! Hoppas tiden springer iväg till nästa månad så att del sex kan inköpas. Jisses så spännande!

Mitt omdöme blir det högsta, givetvis.

Nattvandraren av Andrew Taylor är en spänningsroman som utspelar sig i London 1786. John Holdsworth lever ett bra liv – tills det slås i spillror. Det verkar inte vara nån ände på tragedierna som drabbar denne mångsysslare inom bokbranschen. När John står på ruinens brant blir han kontaktad av en änka som behöver hans hjälp. Änkans son, som är i Cambridge, har blivit knäpp och vårdas där. Men mamman vill veta vad som har hänt. John hamnar i en traditionstyngd miljö där det finns många hemligheter, kanske rentav spöken. Problemet är att John själv slåss mot en del spöken och nattmaror.

Boken kom ut redan för tio år sen, vilket egentligen inte har nån som helst betydelse. Jag har läst en del av Andrew Taylor tidigare, bland annat Rothtrilogin. Den här boken är emellertid helt fristående. Jag har lite svårt att hålla isär karaktärerna och jag tycker att författaren är ganska pratig i sitt sätt att skriva. Detta är med all säkerhet ett litterärt grepp, dock, för att skildra att tiden för händelserna ligger långt tillbaka. Men precis som i Rothtrilogin är miljön spöklik och ruggig och det sker både obehagliga och oförklarliga saker. Persongalleriet består till främsta delen av personer som är mer eller mindre svaga i köttet. Ibland blir de alltför lika i mitt tycke. I övrigt är det en spännande bok och precis som Franks mamma vill jag veta om Frank har sett ett spöke eller inte. Och roar det mig att tofflor har en avgörande roll för uppklarandet.

Mitt omdöme blir högt.