Ulrika Hurtig

Kristina Appelqvists senaste bok i serien om det fiktiva Västgöta universitet, En giftig skandal, stod ett tag överst på min inköpslista - till dess att jag fick den i födelsedagspresent.

Det ska hållas en Agatha Christie-festival vid Västgöta universitet. Rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller är givetvis högst inblandade. Helena Waller har under en nyligen företagen tågresa råkat höra ett samtal mellan två kvinnor om en samling brev av Agatha Christie. Hon lyckas få kontakt med den av kvinnorna som äger breven. Breven blir förstås en av festivalens höjdpunkter. Det visar sig att många vill lägga rabarber på dem, till exempel ett brittiskt forskarpar. Men… samma morgon som deckarfestivalen ska invigas annonseras i lokalblaskan att ett mord ska ske under invigningsmiddagen. Annonsen är formulerad just som en annons i en Agatha Christies bok, Ett mord annonseras. Och mordet begås precis som i en annan bok av författaren… Polis och journalister griper sig an fallet från lite olika håll. Givetvis kan inte heller Helena Waller hålla sig ifrån egna efterforskningar.

Jag måste säga att boken börjar ytterst trevande. Språket är nästan torftigt enkelt och kapitlen avslutas rumphuggna. Visst blir jag besviken. Det här känns inte som den mysdeckare jag hade hoppats på. Men… ungefär halvvägs in i boken händer nåt. Författaren gör nån form av förändring. Plötsligt är det spännande, storyn är genomtänkt, karaktärerna blir mer levande – även om vissa mer skildras som smått karikerade typer. Några ur persongalleriet faller bort som bifigurer och det kan kännas lite konsigt, men de har ändå roller i berättelsen. Så… du som ska läsa boken – håll ut! Den blir bättre, den blir faktistkt riktigt bra. Och jag kan inte lista ut mördarens identitet. Mördaren avslöjas däremot vid en stor slutscen värdig Agatha Christie själv.

Mitt omdöme blir högt.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Florence Wetzel om jag ville läsa och recensera hennes senaste skandinaviska thriller, The woman who went overbord: a Scandinavian thriller. Jag tackade ja av flera skäl. Ett för att jag behöver upprätthålla mina engelskkunskaper, två för att jag gillade författarens förra bok, The Grand Man. Ett tredje skäl är att författaren redan genom dubbeltydigheten i titlarna på sina böcker visar att här kan jag räkna med såväl spänning som humor.

Boken börjar i nutid där Agnes Andersson tar emot sin väninna Pamelas dotter Wendy i sitt och maken Einars hem. Genom samtalet över fikabordet förs läsaren bakåt i tiden, från det att Pamela och Agnes träffas och blir bästa kompisar, under kryssningen längs Norges kust och fram till katastrofen som inträffar under resan samt resans slut. Agnes är en medelålders, ganska desperat kvinna vars högsta mål i livet är att skaffa sig en make. Och på kryssningsfartyget möter hon Maken med stort M i den långe, rätt torre norrmannen Einar, en man som nyligen blivit änkling. Det finns egentligen bara ett hinder för att de ska bli ett par: Agnes nya väninna Pamela, som Einar uppenbarligen föredrar. När så i nutid Agnes och Einar träffar Wendy lång tid efter kryssningen kan man säga att hon under samtalet över smördegskakorna… friserar fakta om vad som egentligen hände Wendys mamma.

En skulle kunna tro att författaren lagt ner en del på miljöskildringarna av till exempel norsk natur eller kryssningsfartyget. Men icke! Har har allt krut lagts på persongalleriet och skildringarna av dessa märkliga människor som av slumpen (?) förs samman. Det är fantastiskt goda människoskildringar, goda i bemärkelsen realistiska. För alla i den här thrillern är inte goda människor. Som läsare älskar jag att skapa mina egna bilder av personerna i en bok och jag får precis tillräckligt med hjälp för detta av författaren. Jag gillar när även de låga sidorna hos karaktärer antyds, mer eller mindre, för det ökar realismen och trovärdigheten. Agnes, till exempel, tillhör arten klistriga människor. Det är en sort som bara vill vara bästis med vissa, medan andra människor bara räknas som nödfallsbekanskaper.

Humor innehåller den här boken också, som jag nämnde inledningsvis. Det märks redan på omslaget i form av bokens titel. Men det finns fler roligheter inuti boken, många ordvitsar. Som beskrivningen av ”Yoga class” som ”Yoga gas” och när Agnes, vars namn kommer från latinet och betyder lamm (!) säger om yogaupplevelsen:

”[…] I absolutely didn’t want Einar to get wind of it. So to speak.

Det tar ett tag innan den här boken på bortåt 400 sidor blir riktigt spännande. Men under resans (!) gång bygger författaren skickligt upp sin berättelse genom Agnes, bokens jag, ögon. Riktigt ruggiga sidor hos människor smyger sig fram och leder till en upplösning som… Eh… nej… Självklart ska jag inte avslöja den. Det jag kan säga är att berättelsen har många bottnar och många förlorare, men bara en vinnare.

Mitt omdöme blir det högsta.

I julklapp 2019 gav jag bort den senaste boken i Martin Brenner-serien, Kristina Ohlssons bok Henrys hemlighet. I maj fick jag chansen att återknyta bekantskapen med advokat Brenner.

Martin Brenner får i princip ärva en halv antikaffär när hans vän Henry Schiller i New York dör. I princip med innebörden att Martin får köpa Henrys del i rörelsen så att han delar den med Henrys fru Magda. Allt verkar frid och fröjd, men så söker en man upp Martin och berättar att Henry inte alls dog av cancer utan blev mördad. Ovanpå detta upptäcker Martin att nån smyger kring hans hus. Och bästa vännen – och kärleken Lucy – planerar sitt bröllop med Majkel Michael. Lucy har köpt en present till sin blivande make. Det borde hon nog inte ha gjort. Martins systerdotter Belle hittar nämligen en hemlighet i schackspelet. Vilken tur att au pairen Marcel finns!

Ja ja, det låter rörigt, men det är det faktiskt inte alls. De olika trådarna i boken hänger ihop. Persongalleriet är lagom stort och personerna är sins emellan så olika att det inte är svårt att hålla isär dem. Det som är svårare att hålla isär är vän och fiende. Vem 17 kan Martin – och jag som läsare! – lita på i den här deckaren?

Det här är en spännande bok som jag läser snabbt. Förutom det lagom stora persongalleriet är kapitlen också av lagom längd. Ett par HBTQ-teman finns där också och spelar viss roll för berättelsen.

Mitt omdöme blir det högsta.

I slutet av februari är det bokrea här i Sverige varje år. En av böckerna jag hittade till bra pris var Emma Donoghues bok Miraklet. Den var jag nyfiken på eftersom den handlar om tro och religion, närmare bestämt katolicism. Jag har tidigare läst ett par böcker av författaren som jag minns att jag gillade, Förlust och Inlåsta. Boken Förlust, som har HBTQ-tema, kom ut redan 1995.

Miraklet utspelar sig 1859 på den irländska landsbygden. Dit kommer den engelska sjuksköterskan Lib, en ”Nightingalesyster”, för att övervaka elvaåriga Anna. Anna påstås nämligen inte ha ätit på fyra månader. Trots det verkar hon må bra. Människor vallfärdar till det enkla bondehemmet. Familjen hoppas att flickan ska bli Irlands första helgon på 500 år. Lib observerar Anna tillsammans med en nunna. Det blir tydligt att Anna verkligen inte äter nåt och att hon ändå tycks må bra. Först. Sen blir Anna… sjuk…

Det här är en djup och underlig bok. Inte är det nån actionroman precis, utan läsaren får följa Lib och Anna under två veckor. Det händer liksom inte mycket på ytan, men under berättelsens gång noterar läsaren att Lib och Anna kommer varandra ganska nära. Lib tillåter Anna att vara barn, nåt som inte riktigt verkar ha förekommit tidigare. Bakom Anna finns den döde tonårsbrodern Pat. Hänger hans död ihop med Annas ”tillstånd”? Slutet är överraskande och jag lyckas inte lista ut nåt i förväg. Libs egen historia och bakgrund har viss betydelse.

Karaktärer och miljöer är sparsamt beskrivna, vilket en sån som jag uppskattar. På så vis får jag som läsare mer spelrum för min fantasi. Nåt kusligt pågår i den här berättelsen, men det tar lång tid innan jag kan se vad det är. Jag får känslan av att boken är baserad på en eller flera verkliga händelser, vilken också visar sig stämma. Det här är ingen snabb roman. Som en läsare till en annan råder jag till tålamod. Boken är emellertid liiite för långsam för mig.

Mitt omdöme blir högt.

Mariette Lindsteins bok Sekten på Dimön är första delen i en serie om fyra och kom ut redan 2015.

Sofia Bauman har just avslutat sina universitetsstudier i litteraturvetenskap när hon och en kompis gör ett studiebesök på Dimön, en spöklik ö utanför den Bohusländska kusten. Där har en New age-rörelse skapat sig en plats. Ledaren Franz Oswald är mycket karismatisk. Han har utvecklat en lära som han kallar Via Terra. Enligt läran finns ett antal teser som om man följer dem och klarar vissa utmaningar leder till att kroppens naturliga balans återställs. Sofia, som är lite av en sökare, dras till såväl rörelsen som dess ledare. När hon blir erbjuden ett tvåårskontrakt för att bygga upp ett bibliotek hos Oswald och Via Terra på Dimön tackar hon ja – utan att riktigt förstå vad det innebär. Men efter sommaren börjar Sofia fundera aningen mer på vad hon gett sig in i. Frågan är om det inte är försent då.

Det här är kusligt redan från början. Som läsare, inte besökare, reagerar jag direkt på saker som känns sektliknande. Dimön har också en spökhistoria, som Sofia får höra på vägen ut. Denna historia är baserad på en händelse i öns förflutna, nåt som förstärker den ruggiga stämningen redan från början. Jag noterar också tidigt att det finns vissa märkliga regler. Vissa av skeendena i berättelsen känns väldigt realistiska och jag tror att författarens egna erfarenheter från ett liv i en sekt lyser igenom extra starkt här och var. Det gör berättelsen trovärdig. Karaktärerna skildras inte så ingående och av nån anledning blir de inte riktigt levande för mig, hur jag än försöker föreställa mig. Samtidigt förekommer det tillbakablickar av en okänd, obehaglig person i boken. Det ger en och annan vink. Det är totalt sett också en obehaglig historia och det är snarare själva berättelsen än karaktärerna som ligger i fokus.

Det här är inte nån deckare i egentlig mening, men ändå fick boken Crimetime Specsavers Awards pris för Årets bästa deckardebut 2016. Likväl är det defintivt en spänningsroman. Jag vill definitivt läsa de övriga tre delarna i serien.

Mitt omdöme blir högt.

Lene Kaaberbøls och Agnete Friis bok Näktergalens död ingår i Nina Borg-serien och är den tredje delen. Jag hade tidigare läst den första delen, Pojken i resväskan.

Även denna gång handlar det om flyktingar. Sjuksköterskan Nina Borg tar hand om Natasha Dorosjenkos åttaåriga dotter när Natasha, som är från Ukraina, blir misstäkt för mordförsök på sin danske pojkvän Michael. Natasha ska förhöras av polisen, men lyckas fly. Kort därefter hittas Michael mördad på ett sätt som påminner om hur Natashas ukrainske make tre år tidigare mördades. Nina Borg har svårt att tro att Natasha är en mördare, men det är förstås inte mycket hon vet om Natasha. När nån försöker ta flickan bestämmer sig Nina för att ta reda på sanningen.

Jag har ärligt talat lite svårt att komma in i handlingen den här gången. Det är som om jag inte hänger med i svängarna. Dessutom berättas en parallell historia, som utspelar sig i Ukraina på 1930-talet. De två berättelserna, dåtid och nutid, hänger förstås ihop. Det här är ett litterärt grepp som jag ärligt talat börjar tröttna på. Mot slutet skärps emellertid det hela till och allt ställs på sins spets och det blir, för första gången, riktigt spännande.

Mitt omdöme blir emellertid inte mer spännande än medel.

En av mina svenska favoritförfattare är sen länge Karin Wahlberg. Jag har läst hennes deckare som ofta utspelar sig i sjukhusmiljö, jag har läst en historisk roman och jag har läst hennes tre böcker i Lasarettet-serien. Nu var det ett tag sen författaren kom ut med nån bok, så glädjen var stor när den nionde delen i Claes Claesson-serien, De drabbade, såg dagens ljus.

Polisen Claes Claesson, hans fru läkaren Veronika Lundborg och parets två döttrar har flyttat till Lund för en omstart. Den ena dottern är mobbad i skolan, men för övrigt verkar familjen trivas. Claes kastas i sin roll som kommissarie genast in i ett mordfall. Sjukvårdsstrategen Carolina Broms hittas mördad i föräldrarnas sommarstuga. Hon har droger i kroppen och är misshandlad. Parallellt med Claes mordutredning och Veronikas arbete får läsaren följa en grupp cancersjuka patienter.

Att författaren inte har mycket till övers för sjukvårdsstrateger fattar jag genast eftersom hon litterärt tar livet av en i boken. Insprängt i boken finns en hel del åsikter om vad som är mindre bra i vården när människor som inte har jobbat eller som har glömt hur det var att jobba på sjukvårdsgolvet ska styra.

Några upprepningar stör mig lite, inte mycket. Karin Wahlberg skissar människor på ett fenomenalt sätt, jag ser dem tydligt framför mig. Och Lund beskrivs naturligt och realistiskt genom Claes Claessons ögon på ett förträffligt sätt. Bäst av allt är att jag inte lyckas lista ut gärningsmannens identitet innan den avslöjas i slutet. Detta i kombo med ett fiktivt kriminalfall ger högt omdöme från mig.

En memoarbok är en bok med tillbakablickar ur nåns liv. Såna böcker kan ofta var lite skrytiga. En sorts memoar är skriven av nån som definitivit inte skryter utan äger en stor, inneboende självinsikt. På ett både roligt och medryckande sätt berättar Björn Hellberg om sitt liv, mest sitt yrkesliv, och alla de spännande människor han har träffat genom åren. Björn Hellberg är inte bara författare utan även journalist, främst sportjournalist. Vidare är han känd från såväl radio som TV, till exempel TV-frågesporten På spåret. Tillsammans med Ingvar Oldsberg har han synts på många upptåg i rutan. Oförglömlig är hans skapelse vid drejskivan.

Den här boken är skriven med en stor glimt i ögat. Dessutom är den välskriven. Här finns varken stavfel/korrekturfel eller grammatiska fel. Björn Hellberg är nämligen en språkpolis, en större sådan än jag. Vår avsky för ”kommer att” delar vi emellertid till fullo.

Boken gav mig många timmars underhållning. Mycket hade jag hört förut via Annas högläsning. Kapitlen om tennisjounalistiken läste jag kanske mindre noggrant än övriga kapitel, men det har med mitt ointresse för sport att göra.

Mitt omdöme blir högt.

I Mons Kallentofts stora produktion finns många bra böcker och bara få som jag anser är lite mindre bra. Bäst av allt gillar jag när Mons Kallentoft skriver böcker på egen hand. Serien om polisen Malin Fors i Linköping gillar jag mycket. I den nyaste serien, Palma-serien, kom del två, Hör mig viska, ut i slutet av april 2020.

Tim Blanck fortsätter att leta efter sin äldsta dotter Emme. Emme var 16 år när hon försvann under en resa till Palma med några tjejkompisar. I förra boken trodde Tim att hans letande var slut. Nu har det gått fem år sen Emme försvann och nya ledtrådar har dykt upp – bland annat ett rep. Frun Rebecka och yngsta dottern Maia är kvar i Stockholm. Tim missar mycket av sin yngsta dotters utveckling och givetvis också av sin fru. Dessvärre är han besatt av att få veta sanningen om Emmes försvinnande – om det så än handlar om att hon är borta för alltid. Han rör sig som vanligt i högst tvivelaktiga kretsar.

Att följa Tim Blanck är lite som att hänga med ner i underjorden. Jag inser ju att han är besatt och att han försummar de nära och kära som han faktiskt vet är vid liv. Ändå kan jag inte låta bli att ryckas med, genom de korta kapitlen, in i berättelsen om en fars sökande efter sin försvunna dotter. (Det är bland annat sånt här som gör att jag inte ångrar att jag inte själv skaffade barn.)

Välskrivet, spännande och ett rasande tempo. Och slutet… Jag höll på att smälla av när jag närmade mig slutet. Det är min sammanfattning av den andra delen i Palma-serien.

Mitt omdöme blir det högsta.

Det hördes många märkliga ljud från min sambo när hon läste Christian Unges Går genom vatten, går genom eld. Självklart blev jag nyfiken och lånade boken, som är den första delen i Teklaserien.

Tekla jobbar som akutläkare på det fiktiva Nobelsjukhuset i Stockholm. När boken börjar inträffar flera saker där Tekla tvingas agera professionellt: dels exploderar ett höghus (en terrorattack?), dels tvingas Tekla arbeta under press från såväl anhöriga som kriminella för att rädda liv. Ganska snart inser jag som läsare att Tekla bär på hemligheter som kan ställa till det. Tekla kan till exempel inte glömma nånting.

Den här boken börjar spännande genast. Här kastas läsaren in i händelsernas centrum. Miljöskildringarna är ganska sparsamma. Författaren lägger mer krut på personerna och många av karaktärerna blir väldigt levande och realistiska, som till exempel sjukhusdirektören, som aldrig gör nåt utan att ha nåt specifikt i åtanke. Det jag inte är helt säker på ens i slutet är om hon är ond eller god. Det är just en av den här spänningsromanens stora styrkor, att personerna lyfter handlingen framåt genom sina sätt att vara och agera. Många ting delar den med andra kriminalromaner, men inte alla. Det är just det där som den inte delar som gör den annorlunda.

Jag noterar med glädje att det finns en uppföljare, en del två, som kom ut så sent som i maj 2020. Den ska givetvis införskaffas och läsas.

Mitt omdöme blir högt.