Ulrika Hurtig

Elin Olofssons historiska roman Herravälde utspelar sig för över 100 år sen.

Det är 1921 och snart ska Sveriges kvinnor få rösta för första gången. Men Alice har lite annat att tänka på när maken får slaganfall mitt i byggandet av en möbelfabrik. Alice bestämmer sig för att försöka rädda affärerna och ekonomin, vilket naturligtvis inte är nån enkel match i dåtidens samhälle. I Alice närhet finns även Thomasine, konstnären från Stockholm som maken har engagerat för att måla deras porträtt, samt Brita, syster till Halvard som Alice uppenbarligen har ett förflutet med. Brita, som säljer uppgifter om Alice till en journalist.

Ja det är lite mycket nu för stackars Alice som inte alls är uppfostrad att driva ett företag. Brita måste tjäna sitt levebröd men får göra det på ett mindre trevligt sätt. Och Thomasines kärlek blev tillbakasänd till Holland. Tre kvinnor i ett samhälle som är mansdominerat, tre kvinnor som har det svårt men som ändå är starka överlevare.

Det här är en bok som skildrar kvinnoöden som kanske till viss del inte är särskilt vanliga. Samtidigt är porträtten av Alice, Thomasine och Brita både realistiska och trovärdiga. För den som trodde eller tror att kvinnor är dumma kan jag avslöja den trodde och tror fel både då och nu. Jag fattar inte varför jag väntade så länge med att läsa den här boken.

Mitt omdöme blir det högsta för den här riktigt fina romanen där författaren inte blundar för det mindre fina i somligas ögon, såsom ett och annat HBTQ-tema.

Ett mord runt mitten av juni i en sommarstad vid vattnet, en hotad cykeltävling och en chef för den lokala livsmedelskedjan som beter sig underligt. Det är några av ingredienserna i Lana Brunells och Thomas Bodströms pusseldeckare som utspelar sig i Motala, Ditt hjärta är mitt.

Polisen Nina Malm sjunger i ett band på fritiden. Mitt uppe i extranumret vid en konsert på en av krogarna i Motala hamn rusar polisen in och behöver Nina. En ung kvinna har nämligen hittats mördad på lekplatsen i Stadsparken. Det blir en tuff utredning som följer och Linda visar sig inte vara det enda offret. Nina sliter dygnet runt. Dessutom har hon sin syster Danny, radioreporter vid Radio Östergötland, i hälarna. Behöver folk i Motala vara rädda för att gå ut? Och är årets Vätternrunda hotad?

Motala kastas direkt mot mig så snart jag öppnar boken och börjar läsa. När jag var barn var lekplatsen i Stadsparken mycket speciell för ungar. Där fanns nämligen en brandbil. Ja, ingen äkta vara, men en mindre modell. Att gå till brandbilen i Stadsparken var nånting extra. Jag är glad att bilen sen länge är borta så att jag får ha mitt oskyldiga barndomsminne kvar. Ett mordoffer, minus ett av sina inre organ, på sagda lekplats…

Nåja, förutom detta kan jag inte annat än bara älska den här boken redan från början. Jag får mig så mycket Motala till livs att det känns som om jag är på plats. Beskrivningarna av stan och dess olika landmärken på kartan, typ hamnen, torget, Statt, Hotell Gripen (= polishuset), Östenssons, kyrkan, Motalabron, Varamon etc, är kanske inte så djupgående för den som aldrig har varit där. För mig är de heeelt tillräckligt beskrivna. Jag är där.

Författarna har i stället lagt mer krut på personer och relationer. Ibland känns det som om de är farligt nära ”alla andra” deckarserier och karaktärschabloner. Lyckligtvis väjer författarna undan i sista sekund (till skillnad från en viss annan lokal författare som enbart känns plump i sina beskrivningar av Motalaborna, nåt jag emellertid endast har uppfattat av baksidestexterna, jag har inte läst en hel bok). Bokens slut är fenomenalt och det blir extrapoäng till författarna dels för att jag inte lyckas lista ut mördarens identitet, dels mördarens identitet i sig.

Den här boken går snabbt att läsa och den har fler bottnar än man först tror. Bitvis kan jag tycka att språket är snudd på lite för enkelt, framför allt i början. Vidare hittar jag grammatikfel – men bara ett och samma på två ställen. Sen funderar jag över bokens… tyngd. Valet av papper gör nämligen boken väldigt tung. Det ger den här deckaren en känsla av skolbok, vilket kanske inte riktigt har varit meningen. Förutom det är det ett papper som gillar mycket och som jag tror att jag själv har valt mer än en gång när jag jobbade med trycksaksproduktion (på bronsåldern).

Jag gillar sammantaget den första delen i Motalaserien mycket trots de små men få skönhetsfelen. När kommer del två???

Mitt omdöme om den här gööörbra boken kan inte bli annat än det högsta.

Joakim Zanders första bok i Klara Walldéen-serien kom ut redan 2013 första gången. Jag fick pocketutgåvan från 2014 av Simmaren av en vän i födelsedagspresent. Pocketböcker är praktiska böcker så tillvida att de är lätta att ha med sig.

Den här boken hoppar lite mellan olika tider och personer. Dels är det 1980-tal och en amerikansk spion lämnar sin nyfödda dotter i Damaskus efter att barnets mamma dött av en bilbomb. Många år senare, i nutid, kommer Klara Walldéen och hennes kompis Mahmoud Shammosh över material som gör att de plötsligt är jagade över hela Europa. Samtidigt tvingas lobbyisten George Lööw att utföra handlingar åt en skum klient som har nån sorts hållhake på honom. Miljöerna är Bryssel, Paris, Mellanöstern, USA och den östgötska skärgården. Och alla talar svenska, ungefär.

Ja det är lite rörigt, minst sagt, men som läsare förstår jag att allt hänger ihop i den här moderna spionromanen. Det är bara det att det tar lite tid för mig att få ihop det. Så… början är väldigt rörig. Mot slutet tar det sig. De 100 sista sidorna är riktigt spännande. För det jag sitter och undrar hela tiden är om far och dotter nånsin träffas eller får kontakt i nutid. Jag ska givetvis inte avslöja det.

Pluspoäng blir det för delvis östgötska miljöer – och dialekt – liksom Uppsalakopplingen och det lilla HBTQ-temat.

Mitt sammanlagda omdöme blir högt.

Förra året till min födelsedag fick jag första delen i en ny serie, Fayes hämnd, av Camilla Läckberg. Bokens titel, En bur av guld, indikerade att det var lite mindre spänning och lite mer relationer och kärlek. Men jag blev inte besviken. Sjävklart ville jag även läsa uppföljaren, Vingar av silver.

Faye har byggt upp ett nytt liv utomlands. Hennes exman Jack sitter i fängelse och Faye låtsas för världen att deras lilla dotter är död, mördad av sin pappa. Fayes företag Revenge är framgångsrikt, men när nån börjar köpa upp aktier anar Faye oråd. Hotet mot företaget gör att Faye tvingas återvända till Sverige och Stockholm. Tillsammans med en grupp utvalda, pålitliga kvinnor kämpar hon för att försvara sitt företag, men också de människor hon håller kärast.

Inte är det nåt svårt att läsa den här boken. Nej, den är snabbläst och lättsam. Här fikas det inte, i stället flödar drinkar och märkeskläder/-varor är vardagsting. Det förekommer flera sexscener och jag läser och rodnar (så jäkla pryd). Som alltid i Camilla Läckbergs böcker finns en koppling bakåt i tiden. Nån Nobelprislitteratur är detta knappast, men jag finner boken mycket roande och lite spännande. Och så är boken välskriven rent generellt. Jag hittar vare sig stavfel eller grammatiska fel. Men boken är inte så mycket spännande, dock. I mina läsglasögon är den mest roande. Det är den därför att kvinnorna i berättelsen inte porträtteras som svaga eller våp. I stället lyfts deras starka sidor fram. Faye och hennes kompisar är kvinnor som tar för sig.

Mitt omdöme blir det högsta, vilket säkert förvånar somliga. Men även om genren inte är min favorit är det här en riktigt bra bok. Också typiskt för författaren är att boken slutar med en cliffhanger som får mig att dra efter andan…

Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson är av feelgoodgenre, men bjuder även på en hel del spänning.

Liv Sandell har flyttat från storstaden tillbaka till förorten där hon växte upp. Hon har till och med flyttat in i sitt gamla barndomshem, medan föräldrarna har flyttat till Marbella. Liv är nyskild och eftersom hennes barn tillbringar några veckor med sin pappa passar hon på att låta hantverkare renovera huset. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig. Liv driver en livsstilsblogg och är mycket aktiv på Instagram. Flytten är delvis tänkt att bli en nystart, men… hon är inte välkommen tillbaka till förorten av alla…

Den här lilla boken är helt underbar! Den är alldeles lagom på flera sätt – spännande, snabbläst och mysig. Somliga skulle tycka att det var svårt att flytta tillbaka hem, medan andra finner det lätt. Liv tror att det ska vara enkelt och hon träffar såväl gamla skolkompisar som nya bekantskaper – precis så där som alla hemvändare kanske skulle vilja. Men berättelsen blir aldrig jolmig utan har sitt mått av spänning. Det är inte bara Liv som vill veta vad som hände Ida och vem det är som lämnar liljekonvaljer. Ett litet irriterande korrekturfel hittar jag, men det låter jag inte dra ner slutomdömet. Den här boken är perfekt semesterläsning.

Mitt omdöme blir det högsta.

Mytomanen är Sofie Sarenbrants åttonde och senaste bok i Emma Sköld-serien. Just när jag hade börjat läsa boken insåg jag att Sofie Sarenbrant var en av sommarpratarna i P1 2020. Hennes program lyssnade jag på i efterhand.

Den här boken börjar otäckt och spännande direkt. En ung fotbollskille hittas mördad. Han är väldigt illa åtgången och hans plånbok och mobil saknas. Ganska snart faller misstankarna på ett kriminellt ungdomsgäng som knivrånat andra ungdomar i Bromma. Polisen Emma Sköld och hennes kollegor får ta hand om fallet. Emma, som har komplicerade förhållanden till ett par av kollegorna, tycker att det inte är helt lätt att samarbeta. Och hennes kollega Nyllet, som hon har barn med, går i terapi efter det med dödlig utgång som hände i hans hem. Kollegan Krille verkar inte heller helt… stabil. Andra teman i den här boken är klasskillnader och mobbning, för att nämna ett par.

Jag dras med i berättelsen genast. Det här är spännande, jag läser snabbt de korta kapitlen och jag försöker att inte lägga ner för mycket tid på bihistorierna om de olika polisernas privatliv. Det kan bli lite för mycket av detta, men det gör också att karaktärerna blir väldigt mänskliga och att en förstår och inser varför somliga är som de är. Det är definitivt i persongalleriet som författarens styrka ligger och i själva fallet, det som har många bottnar – precis som de inblandade. De som inte ens vet om de är onda eller goda.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag gillar den här boken. Slutet har en rejäl cliffhanger. Boken är både spännande och tar upp aktualiteter.

Jag fick en sommarpresent från arbetsgivaren häromdan. Det var ett presentkort på en nätbokhandel på 200 spänn. För det köpte jag Unni Lindells Drönaren, som är den tolfte delen i serien om Cato Isaksen och Marian Dahle.

Marian Dahle är plågad av sviterna efter en olycka och jobbar numera med kalla fall, cold case. När Cato Isaksen ber henne att återuppta fallet med den mördade Evie Thorn ställs Marians tillvaro på ända. Det har inträffat ett liknande mord. Någon har tältat på samma plats där Evie Thorn tältade – och även denna person har knivmördats. Detta observeras av en man med en drönare. Marian Dahle lider verkligen av det hon har varit med om. Hon är brännskadad till det yttre, är ljudkänslig, har svårt för människor och hennes hund Birka är gammal och på väg att dö. I en relation till en granne känner hon sig trygg, men bär inte även han på hemligheter..?

Stämningen är riktigt kuslig i den här boken. Jag lider också med Marian Dahle som så uppenbart är en högkänslig person. Samtidigt som jag som läsare får följa henne får jag också följa mannen med drönaren och hans bakgrund. Vissa saker som berättas är så vidriga att jag har svårt att ta dem. Försvunna barn, våldtäkter, krigsuppleveler…

Det här är en otäck bok. Jag läser den snabbt, för den är spännande. Personerna beskrivs mest utifrån sina handlingar, lite grovhugget, så där. Det är sparsamt med känslobeskrivningar, men läsaren fattar ändå.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag förstår att Drönaren blev utsedd till årets bästa kriminalroman i Norge 2018 genom Rivertonpriset.

S.K. Tremaynes bok Istvillingar kom ut på originalspråk i England 2015.

Istvillingar handlar om enäggstvillingarna Kirstie och Lydia och deras föräldrar Sarah och Angus. Eller rättare sagt, om Kirstie. För Lydia är ju död efter ett fall från en balkong. Eller? Efter ett tungt år av sorg bestämmer sig familjen för att flytta till Angus mormors hus på en isolerad ö i Skottland. Huset är fallfärdigt, föräldrarna är arbetslösa och Kirstie beter sig allt mer underligt. Bland annat säger hon att hon är Lydia.

En kuslig stämning infinner sig ganska omedelbart. Jag läste en tredjedel av boken mycket snabbt, på en kväll. Berättelsen blir under läsningens gång alltmer konstig. Barnet har en massa underligheter för sig och föräldrarna har hemligheter – för varandra, framför allt. Men… den kusliga stämningen är liksom bara det enda som är. Barnets agerande skapar slitningar mellan föräldrarna. De börjar ifrågasätta inte bara vad som hände utan även varandra. Och när boken är slut vet jag som läsare inte riktigt vad som hände och vad som är ”sant” och vad som är ”lögner”.

Mitt omdöme blir medel. Behållningen av boken är den kusliga stämningen. I övrigt lämnar den mig mest som ett frågetecken.

Till julen 2016 fick jag den sjätte och sista delen i Karl Ove Knausgårds autofiktiva romanserie Min kamp-serien. Jag hade läst de första fem delarna med stor behållning, men baxnade lite när del sex visade sig ha ett omfång om 1 126 sidor. Jag tänkte att jag sparar Min kamp 6 till en semester när jag har gott om tid att läsa. Den tiden och semestern kom sommaren 2020.

Min kamp-serien gavs ut i Norge mellan åren 2009 och 2011. På svenska kom serien ut 2010-2013. Böckerna blev mycket omskrivna i Norge och har fått priser där, men även i andra länder. Den första delen handlade främst om författarens uppgörelse med sin far. De kommande delarna handlar om Knausgårds liv och leverne, förhållandena, arbetena, familjen, brodern med mera. Denna den sjätte och sista delen inleds med nästan 400 sidor som handlar om tiden inför utgivningen av de första delarna i serien. Författaren är orolig och nervös och har skickat sina texter till dem han skriver om. Framför allt en farbror reagerar mycket negativt och hotar med stämning för det Knausgård har skrivit.

Författaren beskriver detaljerat sina förhållanden till andra människor, men Min kamp är också en sorts dagbok. Vidare innehåller den sjätte delen en hel del om verket vars titel författaren har lånat. Läsaren får veta varför Knausgård valde just denna titel, men får sig också till livs en sorts analys av verket från 1925 och dess författare samt även annan litteratur. Först i sista tredjedelen av denna den sista delen får läsaren veta om författarens frus sjukdom. Ja, det är att hänga ut nån, men det är också en del av den verklighet han beskriver, såsom han upplever den. Inte nödvändigtvis sanningen.

Somliga pallar kanske inte detta mastiga och detaljerade – jag älskar det. Det är nånting i det som gör att jag bara vill läsa och läsa. Men nu har jag läst till punkt. Och mest gripande i den här boken är skildringen av fruns sjukdom.

Mitt omdöme blir det högsta. Ska du nån gång läsa en autofiktiv serie böcker, rekommenderar jag denna.

Jonas Bonniers bok Knutby är en roman baserad på verkliga händelser i Filadelfiaförsamlingen i Knutby, med kulmen 2004. Här skriver författaren om hur det kan ha varit före, under och efter mordet/morden.

Familjen Forsman flyttar till Knutby sommaren 1997 för att börja ett nytt liv i Filadelfiaförsamlingen. Församligen leds av Eva Skoog. Under sju år, fram till gripandet av Anna Andersson, får läsaren följa hur församlingens pastorer interagerar med varandra och med andra, inte minst sexuellt. Här hittar vi kanske svaret på hur Anna Andersson kunde mörda en kvinna och nästan ha ihjäl en man.

Jag roar mig tidigt med att gissa vilka verkliga personer som är förebilder för den här romanens persongalleri. Att Sindre Forsman är Helge Fossmo, Eva Skoog är Åsa Waldau (tyska Wald = skog) och Anna Andersson Sara Svensson (Barnflickan med bebisröst) är ganska givet. Men hur mycket annat som är givet eller sant går inte att säga. Givetvis kan författaren omöjligt känna till dialoger etc. Får jag gissa, skulle jag emellertid säga att den här romanen ligger mycket nära sanningen. Författaren pekar inte finger men visar hur saker och ting kan ha gått till.

Boken är lättläst och eftersom jag har sett mycket av de verkliga personerna i lokalmedia, framför allt, känns Jonas Bonniers karaktärer kusligt porträttlika.

Mitt omdöme blir det högsta.