Ulrika Hurtig

Pernilla Ericsons polisroman Spåren vi lämnar efter oss är den första i serien om Erlagruppen och kom ut i maj 2016. Pocketutgåvan kom i november samma år. Sen dess har ytterligare två delar i serien getts ut, Jag ska hitta dig och När du vänder dig om.

Polisen Liv Kaspi blir överfallen av en man som försöker våldta henne, men hon slår sig fri. Mannen grips, men Livs arbetsgivare tycker att hon har använt övervåld mot mannen och suspenderar tvingar henne att ta ut semester. I den vevan rekryteras hon av Edith, en äldre rullstolsburen dam med engelskt påbrå. Rekryterade blir även Rickard och Ahmina. De tre och Edith bildar Erlagruppen med mål att ta fast Gröna linjen-männen, som överfaller kvinnor. Edith, Liv, Rickard och Ahmina bär alla fyra på hemligheter. De har också olika kunskaper och deras skilda kompetenser kompletterar varandra. Det visar sig vara nödvändigt när våldet ökar och kvinnor inte bara blir överfallna, de försvinner.

Det här är väldigt realistiskt skildrat och spännande. Samtidigt ramas berättelsen in av det lite mysiga huset i engelsk stil med tillhörande äldre dam med skarpt intellekt och hög auktoritet. Ett och annat HBTQ-tema finns också i den här deckaren. Jag dras med i handlingen redan från början. Karaktärerna är aningen stereotypa så tillvida att Liv påminner om många litterära kvinnliga poliser, Rickard är den snygge, med icke helt lagliga affärer och Ahmina en sorts Lisbeth Salander. Men skit samma, det här är spännande och jag läser boken i ett rasande tempo. De två uppföljande delarna hamnade genast på min inköpslista.

Mitt omdöme blir högt.

Jag vill gärna läsa en och annan bok på engelska för att hålla mina språkkunskaper levande. Därför blev jag glad när jag hittade Sally Hepworths bok The Mother-in-Law när vi besökte The English Bookshop. Böcker på engelska är lite dyrare här i Sverige. Lite till dessutom kostar de i fysiska bokhandeln. Jag tycker dock att 130 pix för en pocketbok på engelsla är helt överkomligt. Självklart blev boken läst på semestern. Det är den andra boken jag läser av denna australiensiska författare. Tidigare har jag läst Familjen i huset bredvid – på svenska dårå. Den gav jag högt omdöme.

Svärmorden har två huvudberättarjag, Lucy och hennes svärmor Diana. Kapitlen växlar främst dem emellan, men också mellan dåtid och nutid. Inte helt ovanligt har Lucy och Diana ett komplicerat förhållande. När Diana sen hittas död i vad som verkar vara ett självmord – eller är det ett mord? -uppdagas fler och fler hemligheter. Hemligheter tycks vara det vanligaste i den här rätt skruvade familjen som vid första anblicken verkar ganska normal.

Instinktivt förväntar jag mig att mina sympatier ska ligga hos Lucy, men redan i början hamnar de hos Diana. Att hon är som hon är mot Lucy och övriga familjen har sina skäl. Diana är också den som i mina ögon tycks göra nåt verkligt vettigt av sitt liv.

Karaktärsskildringarna i boken är fenomenala. Som läsare får jag genom korta ögonblicksbilder trots allt göra hisnande djupdyktningar ner i mänskliga psyken. Det är fantastiska beskrivningar av människor, med såväl goda sidor som fel och brister. Boken är en sorts psykologisk thriller och det blir ett mycket spännande och ganska oväntat slut.

Mitt omdöme blir det högsta.

Fruset guld är den sjätte boken i serien om Oliva Rönning.

Det är mitt i sommaren i verkligheten, men i slutet av den i boken. Ett manslik hittas i fjällen. Det är länge sen mannan blev skjuten. Olivia Rönning får hålla i fallet och skickas upp till norr. Men helikoptern hon ska flyga till fjälls med kraschar i dåligt väder. Olivia överlever och skadad beger hon sig iväg för att hitta hjälp. På fjället är hon emellertid inte ensam och alla som är där har inte goda avsikter. Tom Stilton reser hem från Thailand för att ingå i utredningsgruppen.

Som vanligt levererar författarduon Börjlind en bra deckare. Även jag läser den snabbt och har svårt att lägga den ifrån mig. Det är rafflande, men kanske aningen för mycket relationsproblem även i den här boken, tyvärr. Karaktärerna får dessutom alltför många likheter med skådespelarna i TV-serierna. Jag försöker bortse från detta eftersom jag tycker att det påminner för mycket om alla andra kriminalromaner och lämnar mindre till min fantasi. Det går för det mesta bra. Det frusna guldet är ett tema i sig och handlar inte enbart om miljöförstöring.

Välskriven och spännande får den här boken, relationstjafs, fantasistöld och ett par korrekturfel för många till trots, högt omdöme.

Läsandet är ju mycket det resande en kan göra just nu. För det mesta är det helt OK. Genom Sally Rooneys bok Normala människor har jag fått resa till Irland och träffa några unga människor och följa deras liv och leverne under några år.

Connell och Marianne bor i en irländsk småstad. De kommer från olika förhållanden och Connells mamma städar hos Mariannes föräldrar. Connell är duktig i skolan och populär, medan Marianne är ensam. Så småningom börjar de umgås och inleder en relation, men när gymnasietiden är slut väntar universitetsstudier i Dublin. Då förändrar rollerna och Marianne blir den populära, medan Connell är lite av en udda fågel. Connell och Marianne glider in och ut i varandras liv med olika nya partners vid sin sida.

Den här lilla romanen är förvånansvärt tung. Jag trodde att den skulle vara en lättare relationsroman, men den visar sig ha ett oväntat djup. Under läsningen kan jag bli smått galen på huvudpersonerna som liksom inte får till det riktigt. I stället för att visa och säga vad de vill glider de undan – och in och ut genom varandras liv. Det här är en annorlunda bok som kräver mer eftertanke än jag först tror.

Mitt omdöme blir högt.

På semestern händer det att jag gräver i en och annan boklåda. Hos Erikshjälpen hittade jag en pocket i kategorin thriller, Fiona Bartons debutbok Änkan, tillika första delen i Kate Waters-serien. Jag greppade boken och läste ut den väldigt snabbt – precis som jag gör med bra böcker.

Änkan i boken är Jean Taylor som har levt ett till synes vanligt liv med sin man Glen. Men så blev Glen anklagad för ett fruktansvärt brott. Och Jean då..? Vad var hennes roll? Visste hon något? Var hon medskyldig? Nu när Glen hastigt har dött är hon fri att avslöja det hela. Hon väljer journalisten Kate Waters.

Berättarperspektiven växlar i boken främst mellan Jean, Kate och en polis. Tiden växlar likaså mellan dåtid och nutid. Det är tydligt angett när saker och ting sker och vem som skildrar det hela, vilket gör att det aldrig blir rörigt. Det lyfter i stället berättelsen snabbt framåt, lika snabbt som jag läser, ungefär.

Änkan är en thriller som jag hastigt läser ut. Och när jag såg att det finns en uppföljare, Barnet, vill jag förstås ha den också. För slutet av Änkan ger inte alla svar. Journalisten Kate Waters är den som så att säga bär serien och är dess huvudperson.

Mitt omdöme om Änkan blir högt.

S.K. Tremayne är en av Sean Thomas författarpseudonymer. Hans psykologiska thrillrar har lockat mig genom såväl titlar som omslag. För ett tag sen läste jag Istvillingar och nu har jag slagit ihop Just innan jag dog – trots att Istvillingar inte fick nåt högt omdöme av mig. (Böckerna hänger inte ihop på något sätt mer än att det är samma författare.) Kunde den senaste av hans böcker ge mig en större upplevelse än enbart en kuslig stämning?

Även denna gång är det annorlunda barn med i berättelsen. Nu är det den tioåriga Lyla, som uppenbarligen har nån sorts Aspergerdiagnos, enligt hennes mamma, bokens huvudperson Kath Redway. Kath bor med Lyla och maken Adam i Devon där Adam är nationalparksvakt. Kath har råkat ut för en bilolycka. Hon överlever mirakulöst, men har delvis tappat minnet. Fragment av det Kath har glömt kommer tillbaka. Dessutom visar det sig att hon inte har kunnat slira på en isfläck när det var tolv grader varmt. Kath inser att hon inte alls varit med om en olycka.

Den kusliga stämningen infinner sig tidigt även i den här boken. Barnet är, liksom tvillingarna i den andra boken, märkligt och har nästan övernaturliga gåvor. Men här skildras även flickan så ingående att det inte är nån tvekan om att hon verkligen har en diagnos. Flickans beteende gör att hon, precis som den överlevande tvillingen i Istvillingar, inte har några vänner. Men även mamma Kaths beteende är underligt. Var olyckan i själva verket avsiktlig? Har det hela desutom kopplingar till det förflutna?

I Just innan jag dog tycker jag att författaren har lyckats bättre än i Istvillingar. Här har han skapat mer än bara en kuslig stämning. Karaktärsskildringarna är bättre och beskrivningarna av djur och natur är både vackra och brutala. Jag skulle gärna se mer av dessa, speciellt nu när en inte kan resa. Människorna runt Kath skildras som lite halvskumma och som om de döljer nåt ont och illvilligt. Hemligheter finns det även i Devon…

Mitt omdöme blir det högsta.

Ibland behöver en bara läsa nåt enkelt, lättsamt och roande. Många gånger när tillvaron har varit tung har jag använt mig av Karin Brunk Holmqvists böcker. Författaren är ganska produktiv och alla romaner håller inte lika hög klass. Men för det mesta har jag fått skratta med och åt pensionärerna i hennes persongalleri. Nu senast var det Majken Minröjare jag fick följa inklusive hennes familj och andra i Skillinge på Österlen. Boken köpte jag till 70 procents rabatt hos Akademibokhandeln på Stora torget här i Uppsala tidigare i år.

I Skillinge bor ett antal människor vars tillvaro ruckas aningen. Dels är det tjuvar och banditer i farten, dels har Ossian plötsligt försvunnit. Majken och hennes Sixten bor med sitt barnbarn Sara. Alla tre bestämmer sig att på lite olika sätt försöka ta reda på vad som har hänt Ossian. Men läsaren vet förstås. Ossian har rest till Bornholm och han har ett visst ärende dit som har med hans förflutna att göra. Hemma i Skillinge utspelar sig ovanpå detta även kuckelimuck i buskarna och Majken… hon hittar en fin trädgårdsdekoration som visar sig vara en mina…

Ja det är både dråpligt så det förslår även denna gång, samtidigt som det finns ett uns av allvar. Den ensamme Ossian söker svar på vad som hände då, för länge sen. Men det är i det lustiga, de så på pricken tecknade personporträtten som jag hittar största behållningen. Jag ser verkligen karaktärerna framför mig, personerna med krullpermanent och överkammade flintar, de som är så kloka och fulla av erfarenheter – men också överraskningar.

Den som gillar att läsa om människor och som dessutom vill läsa om personer, tecknade med glimten i ögat, gör helt rätt som väljer Karin Brunk Holmqvists böcker. Nu ska jag kolla upp vilka som fattas i min bokhylla.

Mitt omdöme blir högt.

Det är nåt som fascinerar mig med kriminalgåtor. Det handlar inte om att jag gillar våld, blod och mord utan just själva gåtan. Att lösa gåtan, följa utredare, rättsmedicinare och polisers arbete fram till att hitta såväl den skyldige/a som motivet. Peter Englund är historiker och har tidigare haft främst svensk historia i fokus när han har skrivit böcker. I boken Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord får läsaren visst ta del av svensk historia, men av senare art, 1960-talet, än författaren vanligen skildrar. True crime kallas genren och nån riktigt bra svensk översättning har jag inte hittat av termen.

I juli 1965 hittas den unga Kickan Granell mördad i sina föräldrars sovrum i Hökarängen. Inledningsvis tror polisen att det är självmord, men snart står det klart att det handlar om mord. Kommissarie G.W. Larsson leder utredningsarbetet för det här mordet som väckte stor uppmärksamhet.

Att Peter Englund har gjort noggranna studier innan han har skrivit den här boken är väldigt tydligt. Vidare har han även intervjuat Lillan Sundin, Kickans granne och vän, numera en dam på 70+. Men i boken skildrar författaren inte bara mordgåtan utan även tiden när mordet sker och tidsandan. Som läsare, född i början av 1960-talet, dras jag in i det dåtida Sverige. Jag har vissa minnen, men de bleknar och jag har inga föräldrar kvar i livet att fråga. Att författaren själv är synlig med sina barndomsminnen från 1960-talet, ger boken en särskild värme, trots att den handlar om hemskheter.

Det här är en spännande bok om ett verkligt mord och en verklighet där det fanns vissa människor som kunde se teknikens insteg, till exempel kring ”datamaskinen” och den roll den kom att spela för oss idag. Men det är framför allt en skildring av en tid där hoppfull framtidstro blandades med tunga ting som våld och narkotika.

Det går inte att ge den här boken nåt annat omdöme än det högsta.

Fotbollsspelaren Sebastian Lilja har bytt klubb, från AIK till Hammarby. Sånt gör man förstås inte ostraffat. Förutom en massa hot och hat blir Sebastian dessutom ihjälslagen. Han hittas död i sin lägenhet. Lesbiska polisen Charlotta Lund får fallet på sitt bord. Shirin Sundin är förundersökningsledare och företräder Sebastians föräldrar. Men hur kan en ens förklara när en inte ens förstår hur sport kan få folk att hata så? För mördaren är förstås supporter och/eller huligan..? Snabbt får polisen upp spår på en riktig huligan som är starkt misstänkt. Dessvärre är det nåt som inte stämmer alls.

Det förvånar mig en del, men jag gillar den här boken. Den handlar egentligen inte så mycket om sport eller fotboll, utan låter enbart fotbollen vara en fond. Jag tänker inte gå på en fond mot vad, för då spoilar jag, men den här kriminalromanen har helt klart flera teman. Intolerans är ett av dem. Att författaren är journalist i botten gör med all säkerhet att romanen känns väldigt realistisk. Fallet påminner mig om nåt annat fall, fiktivt eller verkligt, jag minns dessvärre inte. Miljöerna tecknas ganska sparsamt, här är det personerna som lyfts fram. Detta är första boken i Shirin-serien, men Shirin Sundin har förekommet i tidigare böcker av författaren.

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är så nära verkliga livet som det kan vara.

Polisen Liv Kaspi är tillbaka i denna den andra delen i serien om Erlagruppen. Redan i början av boken tvingas hon till nåt hon inte gillar. Det är snart dags för en rättegång. Huvudvittne i den är Livs kollega i Erlagruppen, Rickard Falke. Det finns ett pris på hans huvud och Erlagruppen får i uppdrag att skydda honom. Ett problem i det hela är att det finns en förrädare. Frågan är vem…

Även denna gång är det riktigt spännande genast. Jag slås också av hur oerhört smart författaren har klurat ut intrigen och alla beståndsdelar i historien. Det är mycket, men inte för mycket. Det är till och med så att jag gillar relationsskildringarna. Välskrivet, spännande och en berättelse som håller hela vägen ut. Bara en sån sak som att jag inte kan lista ut vem förrädaren är och att denn*s identitet avslöjas först i slutet…

Mitt omdöme blir det högsta.