Ulrika Hurtig

Av en händelse snubblade jag över Lina Bengtsdotters böcker om polisen Charlie Lager. Böckerna, som utspelas i Gullspång, där författaren är uppvuxen. Men till skillnad från sin hjältinna har författaren inte lämnat Stockholm mer än litterärt. Beatrice är den tredje delen i Gullspångserien.

Den här gången vaknar Charlie Lager efter att ha varit ute och festat en kväll. Hon har en del minnesluckor. Däremot har hon inte möjlighet att backa när hon skickas till Karlstad för att hålla i en utredning om en försvunnen liten bebisflicka. Tiden springer iväg och fallet verkar inte gå att lösa. Var finns Beatrice, vem tog henne, varför och lever hon ens? Frågan är om Charlie klarar av detta. För frågorna verkar vara betydligt fler än svaren.

Kapitlen är väldigt korta, vilket gör den lilla boken om 284 extra snabbläst. Sen är boken förstås spännande också. Skildringarna av Charlie Lagers mående ger mig rätt mycket ångest, så de är väldigt trovärdiga. Jag gillar att samtliga böckers huvudhistorier har kopplingar till Charlies bakgrund och liv. Det är ganska hemska glimtar jag som läsare får, långt ifrån solskenshistorier. Detta skapar en stark realism i berättandet. Böckerna blir mer än rena kriminalromaner.

Mitt omdöme blir högt.

Alfahannen i den här boken är skådespelaren Jack Rappe. Han är en riktigt eftertraktad man, men han är också ganska… bad. Samma kväll han får sitt första filmpris hittas han svårt skadad i magen på sin brygga. Läsaren får följa med i nutid, men också bakåt i tiden. Det står klart att den unga Emma är inblandad i Jacks ”överfall”. Emma, som har gjort sin första filmroll som motspelerska till Jack.

Det är inte svårt att bli indragen i den här välskrivna romanen. Karaktärerna är realistiskt beskrivna och storyn skulle ha kunna varit tagen från kvällstidningarna. Det känns obehagligt verkligt. Alfahannen är inte bara en spänningsroman, den skildrar också delar av verkligheten och män som faktiskt finns där ute. I efterordet skriver också författaren att hon ”inspirerats av händelser och faktiska skeenden”.

Mitt omdöme kan inte bli annat än det högsta. Det här är en roman, som trots ett decennium på nacken är synnerligen aktuell.

Mia är en kvinna runt 50 som en dag finner sig stå mitt i en livskris i samband med en skilsmässa. Hon har såväl vänner som familj som bryr sig, hon har en läkarkontakt, piller och psykolog. Ändå är det inte detta som gör att Mias liv tar en vändning, utan idén om att göra nånting hon aldrig har gjort tidigare. Mia bestämmer sig för att bygga en kajak. I detta projekt tvingas hon inte bara lära sig en massa nya saker, hon tvingas söka hjälp och ta nya kontakter. Utöver det händer det saker i grannskapet som ger henne flera nya vänner, inklusive en hund.

Jag sveps in direkt i berättelsen. Mia är till att börja med svag, orkeslös och deprimerad, men hon reser sig och tar tag i sitt liv genom kajakbyggarprojektet. Hon vågar sig på nånting helt nytt och det leder henne framåt, inte bakåt. För mig blir Mia direkt en vän… Eller snarare en person jag skulle ha kunnat vara vän med på riktigt om hon existerade. Författaren skildrar otroligt insiktsfullt det mänskliga psyket med dess inte alltid logiska handlingar. Även övriga karaktärer, allt från kajakexperten Jim i Australien till snickaren Lennart och grannen Micke, som det ganska ofta luktar alkohol om, tecknas trovärdigt. Så trovärdigt att jag bara blir otroligt nyfiken på dem alla. Sen inser jag att de enbart existerar i fiktionen.

Att läsa feelgoodromaner är inte nåt jag gör så ofta. Det jag emellertid har börjat lära mig är att många av dem börjar med feelbad. På så vis tycker jag att många av dem inte är så pjåkiga. För livet innehåller ju både good and bad.

Men alla feelgoodromaner är förstås inte av hög klass. Det är dock Kajakbyggerskan. Utöver att bygga en story som håller från början till slut skriver författaren bra. Det tar ett tag att komma in i de till en början ganska långa meningarna. Men det är ju så vi tänker, ganska ofta i långa, vindlande meningar. I det här fallet skildrar detta väldigt bra huvudpersonens mående.

Som alltid när jag läser böcker jag har fått för recension läser jag dem med blyertspenna i handen. Jag stryker under saker på flera ställen i boken. Antingen är det spännande formuleringar eller också är det bara ord som går rakt in. Jag kan inte bjuda på alla citat, men här kommer ett:

”Jag höll mitt löfte och åkte till mamma på kvällen. Jag höll alltid mina löften liksom jag var plikttrogen intill döden; Plikten framför allt.

Mitt omdöme blir – och detta trodde jag faktiskt inte själv – det högsta. Den här boken fastnar.

Händelserna i boken, som är den första delen i Jakten-serien, utspelar sig i ett framtida Europa. Nu har de ondskefulla die Herrenvolk blivit besegrade. Herrenvolk, som ville avla fram en överlägsen människoras. Två av hjältinnorna i kampen är Whanzi och Dora, tonårstjejer som också är ett par. Men medan Dora väntar barn beger sig Whanzi, som har svårt att hantera känslorna kring det kommande barnet, ut på krigsförbrytarjakt. Vem den här Siri är som har gett namn åt boken får läsaren veta först när över halva boken är läst.

Det är bra att det i början finns en hälsning till läsaren från författaren, ett intro, en beskrivning av huvudpersonerna i ett persongalleri samt en prolog. Annars hade jag varken fattat nånting eller haft möjlighet att hålla reda på personerna – trots att huvudpersonerna i berättelsen är ganska få.

Siri är en mörk roman och den innehåller ganska mycket våld. Även om tjejernas förhållande beskrivs naturligt och utan att det framställs som särskilt annorlunda, är deras kärlek inte okomplicerad. Båda slåss med demoner från förr, men gör det på olika sätt. Det är förstås också självklart för mig som läsare att dra paralleller till det tredje riket, rasism, utrotning av folkslag med mera.

Trots att jag bitvis har svårt att hänga med i såväl story som dialog på grund av lite snabba vändningar med mera tycker jag att den här boken är välskriven. Den som gillar att läsa sci-fi gillar med all säkerhet Siri. Jag tror att det finns en hel del sci-fi-nördar där ute, många som kanske är betydligt yngre än jag. Om jag hade varit ung idag hade jag mycket troligt tillhört den gruppen. Men slutet… Slutet… det är… så spännande!

Språket är begripligt och meningarna varken för långa eller för krångliga. Det underlättar för mig som i det här fallet är en oerfaren läsare av sci-fi.

Jag lämnar ett citat med den här recensionen, sånt som tilltalar mig:

”’Det är inget fel på Whanzi’, säger jag. ‘Hon handskas med verkligheten på ett annat sätt än vi, bara.’

Mitt omdöme blir högt.

Boken utspelar sig i ett Kina som inte är helt fritt. Paul och Christines son David blir uppmärksammad av en kvinna i en djurpark. Hennes pojkvän kidnappar David när Paul är på toaletten. Som tur är lyckas Paul få tillbaka sin son, men blir i stället tvungen att fly tillsammans med familjen. Han tar hjälp av sin vän Zhang, en gång polis, numera munk. Målet är att familjen ska ta sig till den amerikanska ambassaden i Peking. Inte helt lätt när staden ligger långt bort och familjen är jagad av såväl polis som militär. Under resans gång tvingas Paul och hans familj lita på olika människor. Alla vill dem förstås inte väl.

Det här är en intressant resa genom ett märkligt och korrupt land. Som läsare får jag möta flera olika typer av kineser: den fattiga bonden Luo och hans sonson Da Lin, den shoppingtokiga Gao Gao, för att nämna några. De representerar så olika öden och delar av befolkningen, men ändå ett och samma folk.

Boken är spännande som en thriller, men den är också i mångt och mycket en relationsroman. Christine anklagar Paul för att inte ha haft David under tillräcklig uppsikt och detta tär på deras relation. Samtidigt finns aldrig nåt tillfälle för dem att prata och reda ut saker och ting.

Det här är en bok som har flera djup och teman. De flesta kapitel är ganska korta, vilket snabbar upp läsningen. Karaktärsteckningarna är fenomenala, jag känner till och med dofter/lukter!

Mitt omdöme blir det högsta.