Ulrika Hurtig

En gång, av en händelse, upptäckte sambon och jag Maria Adolfssons Doggerland-serie. År 2022 kom den femte delen i serien ut.

Den här serien utspelar sig i Doggerland, ett fiktivt land nånstans mellan brittiska öarna och Skandinavien. Det är så realistiskt skildrat att Anna och jag ville åka dit. I centrum står polisen Karen Eiken Hornby, nu föräldraledig med lilla Selma. Pandemin har kommit till Doggerland och när Karens mamma och hennes mans hus brinner ner har hon plötsligt två personer till i hushållet. Men allting går att lösa. Dessvärre blir Karen övertalad att återgå i tjänst sedan fallen hopar sig och poliser är sjukskrivna. Karen arbetar tillsammans med den slutna Astrid Nielsen för att hitta lösningen på morden på två ungdomar. Ganska snart upptäcker de att fallen hänger samman. Frågan är om fler unga riskerar att mördas. Och varför bevakar nån Karen?

Lite lagom rörigt är det i början, men allting och alla har en koppling, även mördare och offer. Det är lite mycket relationsproblematik som i vissa lägen flyttar fokus från den spännande centralberättelsen. Här är personer och relationer det viktiga. Så dock även när det gäller mördare och offer, vilket gör det hela ändå ganska OK. Miljöskildringarna är mer sparsamma den här gången. Jag vill ändå åka till Doggerland – om jag kunde.

Mitt omdöme blir högt.

Ytterligare en bok jag köpte och gav bort är Kristina Ohlssons andra del i Strindberg-serien, Isbrytare. Sen lånade jag den och nu har jag läst ut den, ganska så snabbt trots att den är en tegelsten på över 550 sidor. Jag gillar Kristina Ohlssons alla böcker och serier, Strindberg-serien är av de nyare. De två böcker som hittills kommit ut är lite mindre blodiga kriminalromaner och kanske lite mer mysdeckare.

Det är vinter i Hovenäset. August Strindberg från Stockholm driver en second hand-affär där. Affärerna går lysande och dessutom är han förälskad – i polisen Maria Martinsson. Men så störs friden av en brand som förstör två sjöbodar. Den ena boden är Augusts, den andra är Axel Ehnboms. Bara det att Axel är försvunnen… Samtidigt lurar andra faror i närheten, till exempel ett gammalt ex. Och hur står det egentligen till med sotaren Olas syster och hennes barn..? Och Ola själv, vad har han för känslor?

Ja det är ruggigt och kallt och som läsare känner jag brandröken i näsan. I den här boken är miljöskildringarna nästan de bästa. Karaktärerna är i vissa fall lite för typiga. Visst sker det mord och visst brukas det våld, men det mesta är annars ganska småmysigt i den lilla byn samtidigt som där finns många hemligheter. August är en udda fågel från storstan som längtar efter lugn och att bilda familj. Ibland känns han lite för… småputtrig.

Det här är en lagom spännande bok, med flera teman. Understundom kan boken kännas lite för… lång i den bemärkelse att den innehåller för många berättelser i berättelsen. Här finns till exempel kärlek, svartsjuka, otrohet, HBTQ, kriminalitet, rasism, närighet för att nämna några ingredienser. Men författaren är en driven skribent och lyckas rädda det hela från att bli svamligt till att bli riktigt bra.

Mitt omdöme blir högt.

En bok som jag länge tänkt sätta upp på inköpslistan blev jag härom söndagen erbjuden att få låna. Samiska författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius har fått många priser för sina böcker. Romanen Stöld är baserad på verkliga händelser. Och nu har jag läst den!

Boken inleds med att den nioåriga Elsa kommer ensam till rengärdet. Där hittar hon sin renkalv död. Och en man som håller kalvens öra och en blodig kniv. Elsa lyckas få tag i örat, men hon säger inget till nån. Hur den här hemligheten påverkar henne senare i livet är en del av boken. Den här boken som handlar om tjuvjagade renar som dödas brutalt och en polis som struntar i att utreda brotten.

Det gör ont att läsa den här boken. Att nån skadar djur är aldrig OK. När dessutom små flickor drabbas är det än mindre OK. Sen att problemet är större än så är förstås inte klokt. Att nån tar sig rätten att mörda djur, nån annans levebröd och att samerna diskrimineras eftersom polisen inte ens utreder brotten mot dem är bara fruktansvärt. Författaren ägnar inte sin tid åt att smycka ut texten, vilket passar perfekt till det den handlar om. Kort, kärvt och kärnfullt beskrivs händelserna och karaktärerna för läsaren. Jag blir helt tagen av boken.

Mitt omdöme blir det högsta.

Ytterligare en födelsedagsbok lägger jag nu till handlingarna. Jag fick bland annat den tredje delen i Sirpa Kähkönens Kuopio-svit, En vår av is och eld. S

I det stora: Efter en sträng vinter i början av 1940-talet följer en kall vår i Finland. Risken att dras in i krig igen ökar för var dag. Så småningom börjar tyskarna gå mot öst. Finländare står vid deras sida.

I det lilla: Familjen Tuomis liv är fortfarande en kamp mot fattigdom och för att leva anständigt. Som i de två första delarna är kvinnorna de starka, medan männen är svaga och ängsliga. Annas man Lassi plågas av mardrömmar från förra kriget men försöker ändå ta hand om familjen. Anna hittar arbete, men svägerskan Hilda söker sin plats. Samtidigt kommer karelska Helvi och hennes dotter Mari tillbaka i familjen Tuomis liv.

Den gripande och fängslande historien om familjen Tuomi berör mig starkt även i denna tredje del. När jag läser boken vet jag den här gången det jag först inte visste, nämligen att serien är baserad på verkliga personer. För mig gör det bara berättelsen bättre. Personerna känner jag närmare den här gången och kan förstå varför de reagerar och agerar som de gör – och varför de inte tycks göra det. Utöver detta känns boken, med krig och hot från alla håll, mer aktuell än nånsin – trots att händelserna utspelar sig för över 80 år sen.

Mitt omdöme blir det högsta.

Av mina fantastiska arbetskamrater fick jag bland annat en bok i födelsedagspresent. De vet att jag är en boktok och en vinälskare, men vad ger man till nån som läser så mycket som jag och som provar så många viner? Jag fick ett väldigt generöst presentkort att köpa vin för. Men det hårda paketet innehöll en bok – en bok jag inte hade läst. En bok som visade sig vara lika fantastisk som mina arbetskamrater. Det var Lisa Aisatos bok Livets alla färger.

Den här boken börjar i barndomen och slutar vid livets slut. Ja den handlar ju om själva livet och alla de faser vi går igenom. Med få ord till mycket talande bilder visar Lisa Aisato olika glimtar ur livet. Illustrationerna är underbara och i kombination med de få orden får jag som betraktare och läsare enorma intryck. Minnen poppar upp i mig, mina minnen, dem som bara jag känner. Jag blir rörd, jag skrattar, jag nickar igenkännande och jag tänker: detta var den alldeles perfekta presentboken till ett nån som fyller år. Det spelar faktiskt ingen roll hur många år mottagaren fyller. Den här boken passar alla åldrar. TACK!

Mitt omdöme blir det högsta.

Hela 24 böcker om Maria Wern har Anna Jansson skrivit. (Notera att Bokus har angett 23, men det är faktiskt 24.) Och jag har läst dem alla! Då förstår du att Anna Jansson är en av mina svenska favoritförfattare när det gäller deckare. Den senaste i serien, Onda drömmar, fick jag i födelsedagspresent.

Även denna gång utspelar sig händelserna på Gotland. I centrum står ett lesbiskt par. En olycksalig kväll när bonusmamman Amelie är barnvakt åt treårige Liam får hon telefonsamtal om att hennes pappa är döende. Under samtalet försvinner Liam ut i snöovädret. Mamma Laura blir förstås galen av oro och arg på Amelie. Amelie åker inte till sin döende far utan ger sig ut för att leta efter Liam. Detta är upptakten till en berättelse om människans komplicerade psyke. För även om Amelie är barnpsykolog är hon bonusmorsa – och såna kan ju vara rätt elaka, har jag hört. Eller bara mänskliga, kanske. Genom händelserna skildras de olika personerna kring Amelie och Laura och i skuggan av detta polisen Maria Werns egen sorg.

Det här är som vanligt riktigt bra och spännande redan från början. Boken har flera bottnar och teman. Jag gillar hur författaren beskriver förhållandet mellan Amelie och Laura – det känns lika trovärdigt som skildringen av den fördomsfulla och bittra grannen. Sen kommer ytterligare teman in i handlingen, men jag kan inte avslöja mer eftersom jag då skulle spoila boken. Det intressanta här är hur författaren lyckas skildra sina olika karaktärers psyken mycket realistiskt. Notera att det gäller både de goda och de onda. Miljöskildringarna, däremot, tar inte särskilt stor plats (!).

Tyvärr lyckas jag lista ut i förväg hur saker och ting hänger ihop. Lik förbaskat är slutet väldigt spännande!

Mitt omdöme blir högt.

På jobbet fyndar jag då och då böcker. Ibland byter jag till mig, tar en bok och lämnar en i gengäld. Precis före min ledighet hittade jag Mitch Alboms bok Ge mig en dag till. Boken var i pocket och på endast 203 sidor. Jag bytte till mig den och tog med den på en weekendresa. Tänkte för mig själv att den var lagom omfångsrik och att jag skulle läsa den snabbt. Jag hade fel.

Den här boken handlar om Charley vars liv inte blev som han tänkt sig. Nån firad baseballstjärna blev han definitivt inte, utan i stället en ganska dålig säljare. Men värst av allt var att han svek sina nära och kära. När han inser att hans enda dotter inte har bjudit honom till sitt bröllop dricker Charley sig full, sätter sig i bilen och kör mot sin barndomsstad Pepperville Beach – en håla som inte ens har nån strand, sitt namn till trots. Givetvis krockar Charley. På nåt sätt överlever han och tar sig till Pepperville. Där möter han sin mamma. Bara det att mamman har varit död i åtta år…

Det här är en bok om en dag som många av oss kanske önskar sig – i alla fall jag. Alltså att få en enda dag till med nån nära och kära som är död och som man har svikit i livet. Charleys möte med modern blir en aha-upplevelse. Han inser att hon alltid har stått på hans sida, vad han än har gjort, hur han än har betett sig. Han får följa med modern under hennes resa mellan olika dödens väntrum.

Boken om Charley ger mig mycket att tänka på och fundera över. Skuldkänslor för att vi har svikit nära och kära har säkert många av oss, jag har det definitivt. Det gör därför ganska ont att läsa den här boken, men det är bra.

Mitt omdöme blir det högsta.

Ännu en bokreabok har lagts till samlingarna, det vill säga jag har läst den och ställt in den i en bokhylla. Detta var den fjärde och sista boken från 2022 års bokrea som jag köpte till mig själv. Och vad passade bättre då än att avrunda det hela med Sara Lövestams senaste i grammatik-serien, Handbok för språkpoliser.

Sara Lövestam är inte bara författare utan även lärare och språkvetare. Jag har läst flera av hennes romaner och slogs tidigt av den mognad hon visade som författare, sin då låga ålder till trots. Nu har jag läst ytterligare en bok i hennes grammatik-serie och jag måste säga att jag verkligen är sugen på att läsa alla. Den första boken, den om verb, fick jag för länge sen. Resten har åkt upp på inköpslistan.

I den här handboken får vi som är eller vill vara språkpoliser en gedigen utbildning – med glimten i ögat. För vi är ju rätt nördiga, vi som vill skriva korrekt. En stor dos humor ramar in den här utbildningen i grammatik. Läsaren kan välja mellan att spela Good cop eller Bad cop. Ibland är inte ironi och klart tillrättavisande rätta vägen till framgång, ibland måste man ha en stor dos psykologi och pedagogik också. Stryka lite medhårs för att sen… fluffa till pälsen så att det blir… bäst. Sara Lövestam kan det här – både detta med grammatik och att lära ut hur man skriver.

Mitt omdöme blir det högsta.

Ytterligare en bok från årets bokrea har jag läst nu. Jag sparade ganska länge på Stina Jacksons bok Ödesmark, rädd att ha för höga förväntningar. Författarens debutbok Silvervägen blev mycket hyllad. En uppföljare kan ha svårt att mäta sig. De båda böckerna hänger inte ihop i nån serie utan mer att de utspelar sig i norra Sverige och handlar om udda människor – och saknade.

Ödesmark är en liten by utanför Arvidsjaur med många övergivna gårdar. Liv bor i en av gårdarna tillsammans med sin gamla pappa Vidar och sonen Simon. Alla tre har de hemligheter, men Liv jobbar på bensinmacken. Varför hon har stannat vet ingen, men om Vidars kassaskåp pratas det. Till dess att nån bestämmer sig för att se vad det innehåller.

Det här är en sån kuslig och smutsig berättelse, i sanning en spänningsroman snarare än en kriminalroman även om den handlar om ett brott. Människorna är verkligen udda. Som läsare har jag svårt att förstå dem i vissa sammanhang. Men de är på sätt och vis riktigt byhålefolk. Jag blir faktiskt rädd för en del av dem. Miljön som inramar dem gör det på ett sånt sätt att den förstärker det obehagliga. Författaren lyckas dessutom få läsaren att tro att h*n vet vem mördaren är. Jag har fel – och säkert många med mig. Riktigt bra!

Fast en lustig grej hittar jag och det är nog faktiskt ett fel som en redaktör borde ha upptäckt. I Motala spelas bandy, inte hockey. Jag tror knappast att nån från Motala blir nyförvärv i nåt hockeylag. Vidare hittar jag ett grammatiskt fel, en felaktig böjning av ett verb och ett stavfel. Även detta borde en redaktör ha upptäckt.

Mitt omdöme blir högt.

Det blev fyra böcker som jag köpte till mig själv på bokrean 2022. Tro det eller ej – alla böcker jag köpte var inte spännande deckare. Ulrika Knutsons biografi Den besvärliga Elin Wägner var en av bokreaböckerna som visserligen var spännande men ingen kriminalroman. Till påskledigheten passade det bra att ta fram denna lite tyngre bok som jag därmed inte behövde släpa till och från jobbet i ryggsäcken. (Jag har alltid en bok med mig.)

Jag visste verkligen inte mycket om Elin Wägner när jag började läsa den här boken, men jag lärde mig mycket. Elin Wägner var storasyster. Hennes mamma dog tidigt och hon fick snabbt en styvmor som var som de flesta såna – snål och elak. Dessutom var styvmodern väldigt religiös. Elin Wägner får inte studera, trots läshuvud – hon är ju kvinna. Men hon skriver. Det blir noveller till att börja med. Senare blir hon anställd som journalist vid en dagstidning. Och så är bollen i rullning.

Det här är faktiskt allt annat än en tung bok! Ulrika Knutson, även hon journalist precis som Elin Wägner, är en duktig och flyhänt skribent. Boken är rolig och intressant och jag tycker omgående att Elin Wägner är rätt… charmig. Lite som författaren själv, rentav kanske..?

Det är lättsam läsning, samtidigt som den blir tyngre i och med Elin Wägners samhällsengagemang och -kritik, hennes kamp för rösträtt, miljöfrågor, kärleken med mera. Men det är också intressant att möta storheter, i Elin Wägners umgängeskrets, från anno dazumal, såsom författare och kvinnosakskvinnor.

Mitt omdöme blir det högsta.