Jag har gjort det igen! Det vill säga köpt en bok, gett bort den och sen lånat och läst den själv. Nu var mottagaren min sambo och våra böcker står i samma bokhyllor. Men ändå. Jag är lite fräck så där. Till sambon köpte jag bland annat Liza Marklunds bok Polcirkeln, den första delen i den planerade Stenträsktrilogin, på årets bokrea.
Handlingen utspelar sig dels i nutid (2019), dels 1980. I centrum finns Polcirkeln, en bokcirkel som fem tonårstjejer i Stenträsk har startat för att prata om böcker. Tonåringarna är sinsemellan ganska olika, vilket också avspeglar sig i deras val av litteratur. Under ytan finns många hemligheter och dolda besvikelser, bland annat ett HBTQ-tema. Det är under sommaren 1980 som en av dem försvinner. Hon hittas först 40 år senare – mördad och huvudlös. De fyra andra i cirkeln återförenas kring jul 2019.
Alltså det här är så spännande redan från början! Dessutom är personerna i boken i min ålder, födda samma år. Det ska nämligen tas studenten 1980 – och det gjorde jag också. Kanske är det därför jag fastnar så lätt i handlingen, det här att det är hög igenkänningsfaktor kring allt från kläder och musik till tankar om litteratur och livet..? De fem huvudkaraktärernas inre väsen avslöjas raffinerat stegvis. Självklart gissar jag under läsningen vem som är skyldig och varför. Det gjorde även sambon. Sambon hade fel, vilket talar för att det här är riktigt listigt – sambon är nämligen smart. (Att jag har fel är ingen större överraskning.) Intressant är också skildringen av den norrbottniska byhålan med alla relationer och aggressioner som ligger och pyr under ytan.
Det är en fröjd att läsa en välskriven och spännande deckare av en flyhänt författare – som avslutar med en sorts cliffhanger…
Mitt omdöme blir det högsta.
I somras inhandlade jag en hög böcker… Eh… fast när gör jag inte det? Nåja, kvar sen i juli förra året har en pocketbok stått i min TBR-hylla och trängts med recensionsexamplar och julklappar. Nu i april 2022 kunde jag äntligen välja Mariette Lindsteins bok Sprickor i jorden, den andra delen om tvillingarna Alex och Dani i serien Pilgrimsfalkens väktare.
Alex och Dani försöker återhämta sig efter att Dani kidnappades av skum sekt. Nu bor de i USA tillsammans med Danis lille son Erik. Båda har de förändrats, Dani har blivit svårare att nå och kallare, tycker Alex. Alex själv försöker förtränga händelserna, men påminns via obehagliga flashbacks. Carl försöker skydda dem samtidigt som han är Alex chef och även hennes älskare. Men en dag dyker en märklig kvinna upp. Och plötsligt inser tvillingarna att Erik är det nya målet för sekten.
När jag börjar läsa märker jag att jag inte riktigt minns handlingen från del ett. Egentligen känns det som strunt samma, för det blir spännande och obehagligt genast ändå. Och vem fattar inte att en mamma gör allt för att skydda sitt lilla barn? Det är en hel del sexskildringar. Såna får mig alltid att rodna och jag vill gärna hoppa över, pryd som jag är. Jag tycker egentligen inte att de tillför så mycket till vare sig berättelsens handling eller boken rent generellt, men jag kan förstå att vissa läsare uppskattar detta.
Persongalleriet i den här boken är inte så stort. Detta kunde ha gett författaren gott om utrymme att detaljerat beskriva karaktärerna, men så sker inte. I stället blir nästan karaktärerna alltför ytliga i mitt tycke. Karaktärsbeskrivningarna plus själva storyn och sexskildringarna gör att jag känner att den här boken är lite för… pubertal för mig. Eller också har jag blivit gammal på riktigt. Tyvärr håller inte del två samma höga klass som den första delen. Den är också lite för lång.
Mitt omdöme blir medel.
Nu har jag väl läst ut alla julklappsböcker från 2021, eller? Sist ut (?) blev Johanna Hedmans debutroman Trion. Det kändes bra och lite wild and crazy att inleda födelsedagsmånaden med att läsa en skönlitterär roman och ingen spänningsroman. En måste förnya sig lite.
Thora, Hugo och August är de tre huvudpersonerna. Frances är en bifigur med en viktig roll. Tidsperspektivet skiftar inledningsvis, men när huvudberättelsen utspelar sig är de tre huvudpersonerna unga vuxna. De bor i Stockholm och åker till Paris, London, Brighton, minsann och Berlin. För att inte tala om New York… Starka känslor råder, men tankar kring klasstillhörighet är också ett tema. Hugo kommer från enklare förhållanden när han blir inneboende hos Thoras föräldrar. Thora och konstnären August, som ibland är hennes vän, ibland hennes älskare, fascinerar Hugo inte så lite.
Jag blir väldigt förvånad när jag läser den här boken, för jag gillar den redan från början. Det här är en relationsroman och samtidigt en utvecklingsroman som skildrar ungas vänskap och samspel. Berättarperspektiven växlar mellan Thora och Hugo. Det är genom deras ögon läsaren får se de framväxande relationerna mellan de tre huvudkaraktärerna. Karaktärerna beskrivs trovärdigt och tydligt och miljöbeskrivningarna är… vackra. Allting är väldigt detaljerat i viss mån, men inte så att det stör läsflytet. Språket gör mig nästan rörd bitvis för berättelsen är så… välskriven.
Egentligen sker inte så mycket på ytan i den här boken, resorna till tros. Men det är de inre resorna, dessa turer som leder fram till att bli vuxen, som är kärnan i romanen. Detta är en mycket stark debut.
Mitt omdöme blir det högsta.
En tisdag i mars 2022 trillade det in ett vitt kuvert med posten. Kuvertet innehöll riktigt spännande läsning i form av den nionde delen i Jussi Adler-Olsens Avdelning Q-serie. Jag har läst de åtta första böckerna i serien och gillade dem mycket, så det var inte svårt att tacka ja till att recensera, kriminalromanen Natriumklorid. Tack till Bonniers!
Coronapandemin härjar när Carl Mørck, Rose och de andra på Avdelning Q får ett kallt fall med många bottnar på sina bord. Läsaren får en del bakgrund och fakta i form av tidigare händelser. En kvinna begår självmord på sin 60-årsdag. Det är när hon – och en möglig tårta hittas – som det olösta fallet från 1988 dyker upp. Snart upptäcker gruppen att flera personer har under 30 år blivit mördade av nån som uppenbarligen är duktig på att dölja brotten. Fallen kan vara knutna till nutid dessutom.
Som alltid när berättelser från olika tidsepoker återges tar det en stund innan jag kan få ett sammanhang. Huvudpersonerna är bekanta sen tidigare, men inte bara fallet utan även de är komplexa. Författaren återger inte så mycket mer än det som är uppenbart när det gäller just karaktärerna. Vissa, ganska väsentliga, fakta nämns liksom lite i förbifarten. I stället får jag som läsare använda min tankeförmåga ganska mycket för att se personerna som de är. Det är både en utmaning och riktigt intressant.
En del karaktärer och händelser skildras dessutom i torr humor-stil, vilket jag gillar mycket. Och så har jag lärt mig paraplytricket – bäst att vissa ser upp…
Både spännande och rolig läsning, med andra ord, men också lite väl utdragen (det vill säga lite för långt). Boken slutar med en cliffhanger.
Mitt omdöme blir högt.
Debuterande författare vill ofta för mycket med sina verk. För mig som en av fem utvalda av Akademibokhandeln att recensera en debutroman kan det därför vara en utmaning. Men är Victor Pavic Lundberg med sin spänningsroman Den som överlever en annorlunda litterär debutant?
Boken pendlar mellan dåtid – december 2000 – och nutid. Miljön är Stockholm, till stor del en tidningsredaktion. Dit återvänder Loa Bergman efter en långtidssjukskrivning. Han får i uppdrag att göra ett reportage med anledning av tjugoårsdagen av en katastrof som inträffade på Söder. Samtidigt börjar en kollega och före detta vän, den på redaktionen utfrusna Danijela Mirkovic, en egen utredning om katastrofen.
Plötsligt har jag läst en femtedel av den här spännande och välskrivna boken. Korta meningar och kapitel ökar spänningen och min läshastighet. Miljöerna känns autentiska liksom människorna, med fel och brister. Snart anar jag att berättelsen är mer än den först ger sken av. Och egentligen är det inte en berättelse utan flera, något som känns helt rätt i sammanhanget. De som överlever katastrofer kan ju faktiskt hantera detta på väldigt olika sätt. En del genom att våga möta sanningen, andra genom att… frisera den. Skildringarna av mänsklig utsatthet är så på pricken att jag undrar om det inte är självupplevt av författaren. Ett HBTQ-tema finns också med på ett naturligt sätt.
Kopplingen dåtid – nutid samt alkoholproblem – journalist känns däremot inte nyskapande. Jag hade gärna sett att kapitlen haft tidsangivelser eftersom det är flera berättelser i en och samma bok. Men i slutet får läsaren alla svar. Helhetsintrycket är mycket gott. Detta är en debutroman jag varmt kan rekommendera.
Mitt omdöme blir högt.
På jobbet gör en ibland fynd. Det kan handla om (gamla) bibliotek som har gallrat böcker eller nån kollega som inte vill ha böcker hemma i hyllorna. Oavsett vem och varför hittade jag Anna Lihammers och Ted Hesselboms bok Catalana. I den fjärde fristående delen i Carl Hell-serien har alltså Anna Lihammer skaffat sig en medskribent.
Det är 1937. I Klarakvarteren i Stockholm exploderar det och efteråt hittas en kvinnokropp. Kommissarie Carl Hell tvingas avsluta sin semester med sin älskarinna. Tillsammans med polissyster Maria Gustavsson försöker han ta reda på vem kvinnan är. Samtidigt väntar nån på sin dotter och en man flyr genom Europa.
Genast inser jag att det här är en mer politisk del i denna historiska kriminalserie. Den här gången ligger inte fokus på sånt som att Maria Gustavsson är lesbisk. Nu är det 1930-talets Europa och det mörker som tycks hitta fram överallt. Och det är väl intressant i sig, men… för mig blir detta inte nån deckare i vanlig mening utan mer en historisk, fiktiv roman med inslag av romantik. I det här fallet känner jag att inte tilltalas lika mycket som av de tidigare delarna. Att boken har två författare är också väldigt tydligt.
Mitt omdöme blir medel.
För snart tolv år sen inleddes min bekantskap med kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Då fick jag i julklapp den första boken i serien om honom. Samtidigt gick en TV-serie baserad på boken under mellandagarna. På årets bokrea (2022) inhandlade jag den sjunde delen, Som man sår.
Sebastian Bergman, som är en komplicerad person, har lämnat Riksmord och arbetar deltid som psykolog. Hans dotter Vanja Lithner har blivit mamma, men också ny chef vid Riksmord. Det första fallet som hon och hennes team får handlar om en prickskytt som på kort tid mördar flera personer i Karlshamn. Det finns vissa samband mellan offren, men fallen är inte solklara. Vanja konsulterar Sebastian trots att hon inte vill släppa in honom.
Läsaren får följa olika personers perspektiv. Ganska snart står det klart att morden handlar om såväl utsatthet som hämnd. Personteckningarna är rätt ytliga. Fokus ligger bitvis alltför mycket på Sebastian Bergman och varför han agerar som han gör och är som han är. Det blir understundom snudd på lite tradigt, faktiskt. Som alltid är det dock spännande läsning. Många i persongalleriet har hemligheter, inte bara mördaren, vars identitet blir känd för läsaren, utan även en och en annan polis. Och så den mystiske Tim. När jag inser Tims roll i det hela finns ingen tradighet kring Sebastian. Bara en längtan efter den åttonde och sista delen i den här serien. Jisses vilken cliffhanger och vilket spännande slut!
Mitt omdöme blir det högsta.
Jag valde ett presentkort i en bokhandel som julklapp från arbetsgivaren förra året. För det köpte jag med mig en riktigt härlig hög böcker i början av januari i år (2022). En av pocketarna som följde med hem var Karin Fossums bok Förmörkelsen. Det är den fjortonde boken i serien med polisen Konrad Sejer som huvudkaraktär. Jag har nu läst samtliga böcker som har kommit ut på svenska.
Karin Fossum skriver egentligen inte regelrätta deckare eller kriminalromaner även om Konrad Sejer-serien handlar om brott. Jag klassar böckerna mer som psykologiska thrillrar. Förmörkelsen är inget undantag. Den börjar riktigt ruggigt. Ett par har tagit in på hotell tillsammans med sin lille son Elias. Morgonen därpå händer nåt hemskt. Pojken faller – eller blir kastad – från balkongen och dör omedelbart. Men vad har hänt? Konrad Sejer får hand om fallet. Föräldrarna skyller på varandra, men är nån av dem skyldig till mord? Båda frikänns ju…
Oerhört obehaglig är boken redan från början. Hur kan nån vilja döda ett litet barn? Eller var det en olycka? Författaren lotsar läsaren genom händelserna via föräldrarnas respektive berättelser. Båda föräldrarna skyller mycket trovärdigt på varandra. Mina sympatier skiftar under resans gång. Konrad Sejer hamnar i ett svårt dilemma när han ska bedöma vem som är skyldig. Till sist kommer sanningen fram – men inte via Konrad Sejer…
Det här en ett psykologiskt drama där känslor och åsikter hela tiden kastas omkring och omkull. Persongalleriet är litet, men varje karaktär får stor plats. Nånstans mellan början och slutet blir berättelsen lite seg. Slutet kompenserar detta helt klart. Den här lilla boken är oerhört tung att läsa.
Mitt omdöme blir högt.
Så blev det dags för den femte delen i Elly Griffiths Brightonmysterier, Now you see them. Det är också den sista boken i serien som jag fick i julklapp. Del sex är nu hett önskad.
Det har gått elva år sen sist och det är 1964. Tonårstjejer svärmar för popidoler och filmstjärnor. Rhonda gillar Bobby Hambro. När hon försvinner från sin internatskola är både lärare och elever övertygade om att hon har stuckit till London för att försöka träffa Bobby. Men så hittar en polis som är med och utreder försvinnandet hennes skolhatt i en tunnel under skolan… Edgar Stephens, nu mera högre polischef, får hand om fallet. Hans fru Emma, tidigare polis, har svårt att låta bli att lägga sig i, men som den hemmafru hon har blivit måste hon prioritera hemmet och de tre barnen. Max Mephisto, Edgars gamle kompis, är tillbaka i England för en begravning av en gemensam vän, men också för att bli filmstjärna. Givetvis träffar han Edgar och hamnar mitt i fallet.
Som vanligt går det snabbt att komma in i handlingen. Denna gång börjar det emellertid inte med mord utan med ett försvinnande. Författaren är knivskarp i sina korta, men träffande beskrivningar av olika karaktärer. Det blir så lätt att föreställa sig dem! Spännande blir det också när ett mordoffer hittas och flera personer försvinner. Det kommer farligt nära flera av huvudkaraktärerna och kampen mot tiden ger den här deckaren en snabbhet, särskilt mot slutet. Roande är också att läsa om upploppen mellan mods och rockare i Brighton 1964, men det är egentligen en annan historia, baserad på verkliga händelser.
Mitt omdöme blir det högsta.
För några år sen led jag brist på nåt bra att läsa. Jag blev då tipsad om Fabian Risk-serien. Det är en serie kriminalromaner som är väldigt annorlunda. Böckerna är ofta väldigt otäcka och de slutar för det mesta inte lyckligt. Nu har jag kommit fram till del sex, Den sista spiken, en bok jag gav bort i julklapp. Den boken har jag nu lånat och läst.
Två parallella historier löper i den här boken: dels den om Fabian Risks son som tagit livet av sig i ett danskt fängelse, dels den om den danske underrättelsetjänstemannen som hittas död i en bil på botten av en sjö tillsammans med en kvinna. Eller egentligen är det tre berättelser, för Dunja Hougaard har lämnat polisen för att utreda sin tidigare chef, polischefen i Köpenhamn, Kim Sleizner.
Trots det ganska tunga och obehagliga innehållet kommer jag snabbt igång med läsningen. Plötsligt, bara så där, är jag nästan halvvägs in i boken på nolltid trots att den är ganska omfångsrik (470 sidor). Boken är välskriven och det är en fröjd att läsa en författare som kan behandla det svenska språket korrekt. Detta trots att det finns en hel del dansk dialog också. Karaktärerna känns levande främst genom sätten de uttrycker sig på. Perspektiven växlar från de olika inblandade, vilket gör att det kan bli nästan filmiska klipp mellan olika scener. Detta snabbar också upp handlingen och gör boken riktigt… läskig. Det här är inget för känsliga läsare att gripa sig an!
Mitt omdöme blir det högsta.