Ulrika Hurtig

Det har blivit dags för den fjärde delen i Elly Griffiths serie Brightonmysterier, The Vanishing Box. Nu återstår bara en del av de fem jag fick i julklapp. Och jag bara älskar böckerna!

Vinter 1953 och det går mot jul. Max Mephisto och hans dotter Ruby uppträder som magiker på Hippodromen i Brighton. Där framträder också ett gäng tjejer med en nakentablåshow. Dessa tjejer verkar ha en koppling till den unga blomsterflicka som hittas mördad och liksom placerad som i en tablå: Lady Jane Greys död. Edgar Stephens och hans poliser Emma och Bob utreder fallet som naturligtvis följs av flera mord. Misstankarna verkar vara riktiga när ytterligare ett mord inträffar – inom tablågruppen.

Läsaren kastas genast in till scenen med det första mordoffret. Mordet är så obehagligt att till och med poliserna, som man trodde var härdade, mår dåligt. Vem vill mörda en ung flicka, liksom? Författaren lotsar utredarna och mig vidare i berättelsen via en del kringelikrokar, men spännande är det hela tiden.

Karaktärsbeskrivningarna är fortfarande ganska kortfattade. Nu händer emellertid nåt med de återkommande karaktärerna, de blir mer levande. Kanske handlar det om att några av dem kommer till insikt om vissa livsviktiga ting.

Intressant är att läsa om Brightons Hippodrom och dess öden och äventyr, nåt som uppenbarligen engagerat författaren!

Mitt omdöme blir det högsta. Det här är mysigt och härligt, lite kärlek, en del Brighton. Del fem står på vänt att läsas!

För ett par, tre år sen läste jag den första delen i Rivieran-serien (länk finns nedan). Det var en annorlunda deckare, tyckte jag. Kanske annorlunda för mig eftersom den inte utspelar sig vare sig i Sverige eller England utan vid Rivieran, i Nice. Boken handlade mycket om det goda i livet såsom mat och dryck, nåt jag också uppskattar. I år fick jag äntligen möjlighet att komma tillbaka till serien. I början av januari köpte jag del två i Britt Peruzzis serie, Stilla vatten.

Kommissarie Alda Luppi har semester och står vid spisen när en mördad man hittas på stranden av en lekande pojke och hans pappa. Eftersom det är semestertider och Alda råkar befinna sig hemma får hon ta hand om fallet. Trots att mannen har mördats mitt bland folk finns inga vittnen. Så hej då, semestern! Inte konstigt att Alda ibland blir så himla arg. Eller handlar hennes ilska om nåt annat..?

Berättelsen kör igång direkt med ganska detaljerade yttre skildringar av de karaktärer som ingår. Mordet är brutalt och blodigt och den stackars pojken och pappan skildras trovärdigt i sina respektive chocktillstånd. Därefter kan det på sina ställen bli lite för tramsigt och lite för mycket av Alda Luppis familj. Det är i vart fall skönt att hon inte, som så många andra poliser, är alkoholiserad. En hel del mat och dryck förekommer även i denna andra del och det gillar jag i och för sig. Samtidigt tillför inte vissa delar nåt till själva huvudberättelsen.

Det här är i mångt och mycket en mysdeckare, där familj och livets goda får stor plats. Visserligen börjar boken blodigt, men sen blir den mest snäll. Mest. Den innehåller även fruktansvärda upplevelser bland de inblandade, nåt som gör slutet och mördarens identitet… oväntade.

Mitt omdöme blir högt.

Jag ångar på med Brighton-mysterierna av Elly Griffiths, julklappsböcker från förra året. Av de fem böckerna i serien jag fick återstår bara två, för även del tre, The Blood Card, har jag läst ut nu.

Det har blivit sommar och 1953. I England handlar allt om kröningen av drottning Elizabeth. Fast för polisen Edgar Stephens och hans vapenbroder Max Mephisto blir det smolk i bägaren: deras ledare från krigstiden, överste Cartwright, hittas mördad. Ovanpå kroppen har mördaren lämnat hjärter ess, the blood card. Samtidigt spolas kroppen av en spåkvinna upp vid Palace Pier. Emma Holmes får hand om det senare fallet, medan Edgar reser till London och flyger till New York. Givetvis hänger de två fallen ihop. Ovanpå detta spirar kärleken i boken

Spännande är det så det förslår – både de rent historiska fakta som boken berör och de fiktiva delarna i handlingen. Till exempel är det lite kul att läsa om TV:s intåg i England och USA. Intressant grepp av författaren är att låta två fall löpa parallellt och att fortsätta låta fokus ligga på hårt utredningsarbete. Samtidigt känner jag att den här tredje delen är lite för hoppig för att tilltala mig helt och hållet. Författaren lyckas emellertid få ihop det hela i slutet. Slutet är för övrigt spännande och en jakt på såväl mördare som tid. Som tidigare i den här serien kan jag inte i förväg klura ut vem mördaren är och varför.

Mitt omdöme blir högt.

Den som väntar på nåt gott väntar alltid alldeles för länge. Av författaren själv, Christina Wahldén, blev jag lovad ett recensionsexemplar av hennes senaste Darwin-deckare. En torsdag i februari plingade äntligen brevbäraren på dörren och levererade Enbart kvinnor. Tusen tack till författaren och Forum!

Tillbaka i Darwin i Australien igen efter ett för mig kort uppehåll (en knapp månad). Nu är det augusti. Inledningsvis hittas, av en stackars lokalvårdare, ministern Laura Jones mördad – i högsta domstolen. Ministern har nyligen beslutat om en exploatering av en gruva. Gruvan är en helig plats för ursprungsbefolkningen och givetvis uppstår protester. Poliserna Bluey och Jess får hand om fallet, men mördaren kan ju liksom vara vem som helst. Samtidigt händer det mycket med poliserna rent privat. Vissa saker påverkar förstås utredningen.

Det här är spännande redan från start. Föredömligt korta kapitel, välskrivet och så gamla bekanta karaktärer och några nya. Intressanta miljöer är det förstås också – och kanske inte enbart kvinnor, som titeln säger, men huvudsakligen kvinnor. De flesta av dem starka. De män som tecknas är ganska svaga. Det är en av flera ingredienser som gör den här deckaren annorlunda. En annan är att det inte är nån renodlad deckare. Och då menar jag inte relationsbitarna inklusive HBTQ-temat utan engagemanget i ursprungsbefolkningen och dess villkor. Detta gör berättelsen realistisk och mer spännande och engagerande. Att slutet är såväl romantiskt som sorgligt blir pluspoäng liksom avslöjandet av mördaren. Oväntat!

Mitt omdöme blir det högsta. Och nu vänter jag på del fyra!

Raskt har jag hoppat vidare bland Elly Griffiths Brighton-mysterier. Jag fick ju de fem första böckerna i serien i julklapp. Och jag bara älskar dem! Nu har jag plöjt den andra delen i serien, Smoke and Mirrors.

Tillbaka i Brighton är det år 1951 och vinter. Två barn försvinner, Annie och Mark. Eftersom det är mycket snö och mycket kallt pågår ett intensivt eftersökningsarbete. Dessvärre hittas barnen döda, mördade i vackra Devil’s Dyke utanför Hove. Runt omkring barnen ligger polkagrisar (Brighton Rocks) och karameller. Polisen Edgar Stephens får hand om fallet och han drar paralleller till sagan om Hans och Greta. Men fler personer faller offer för mördaren. Även denna gång finns Edgars krigarkompis, magikern Max Mephisto, i närheten eftersom fallen tycks ha anknytning till teatervärlden. Så gör även Ruby, hans dotter, en ung kvinna som Edgar är mycket förtjust i.

Det är inte alls svårt att komma in i boken. Jag färdas tillbaka till Brighton, där jag faktiskt upplevde en ruggig vinter en gång på medeltiden när jag bodde där som ung. Den här gången gläds jag åt att få ”se” så mycket mer av stan än i den första delen. Men försvunna och mördade barn är förstås inget att skratta åt. Det är spännande redan från början och en kamp mot tiden.

Den här serien påminner lite om Agatha Christie i det att böckerna är en sorts mysiga pusseldeckare. De är också spännande och otäcka, men det är själva kriminalarbetet som är det viktiga. Karaktärerna är sympatiska, framför allt Edgar, som är en mycket känslig polis. Även den kvinnliga polisen i hans team, Emma, är sympatisk. Märkligt nog är båda väldigt barnkära. Utan att nån av dem har barn själva får de liksom barn ”i sängen” båda två. Dessutom finns ett litet, men viktigt HBTQ-tema i boken. Brighton var redan på 1950-talet ett centrum för HBTQ-personer.

Jag gillar de här böckerna, de två jag hittills har läst, jättemycket, helt enkelt. De går lika snabbt att läsa som deckare på svenska.

Mitt omdöme blir det högsta, surprise, surprise!

På min inköpslista står ofta nån bok av Elly Griffiths. Jag älskar hennes Ruth Galloway-serie, till exempel. Men sen upptäckte jag en serie som inte har översatts till svenska, The Brighton mystery series, även kallad The Stephens and Mephisto series. Som läskunniga kan förstå utspelar sig händelserna i böckerna i Brighton, med start 1950 och framåt. Jag blev sååå glad när jag fick de fem första böckerna i serien i julklapp. Jag har just slagit ihop pärmarna till del ett, The Zig Zag girl.

Brighton 1950 och efterkrigstid. Polisen Edgar Stephens får ett fall med en itusågad kvinna på sitt bord (rent fysiskt, nästan). I utredningen tar han hjälp av sin gamla krigarkompis Max Mephisto som var den som uppfann Zig Zag-lådan. Det är alltså en låda som trollkarlar använder för att såga itu damer – fejk, förstås. Max är inte så jättesugen på att ”hjälpa till”, men när han inser att offret är en tidigare assistent ändrar han sig. Sen inträffar ytterligare ett mord. Den här gången känner både Edgar och Max offret. Plötsligt inser de att de kan vara nästa offer – eller att en av dem är mördaren. Den specialgrupp de tillhörde under kriget börjar nämligen minimeras.

Det här är både läskigt och lättläst. Redan från start får jag bra flyt i läsningen. Karaktärerna är nästan lika speciella som Ruth Galloway, vilket jag gillar. Författaren ger dem via sitt sätt att skriva en humor som jag uppskattar mycket. Jag gillar också att hon släpper information lite pö om pö om personerna och deras bakgrund. Jag börjar förstås gissa vem som är mördaren. Delvis gissar jag rätt, men inte helt. Och det ger pluspoäng till författaren!

Ett annat plus i boken är att jag får följa med till Great Yarmouth där min pappas farmor Mabel föddes. Men jag hade förstås gärna sett mer av Brighton i boken. Miljöskildringarna är ganska knapphändiga i mitt tycke. Även om jag gjorde mitt första besök där 1976 såg det förstås annorlunda ut 1950, men ändå. Jag vill ju veta! Men jag är lugn. Jag har ytterligare fyra delar att gräva ner mig i. Härligt.

Mitt omdöme blir det högsta.

Jag gillar verkligen när för mig nya författarbekantskaper blir riktiga lyckträffar! I september förra året köpte jag Jessie Burtons bok Bekännelsen, antagligen för att den handlar om kvinnors vänskap eller kärlek. Boken blev stående i hyllan med olästa böcker ända till slutet av januari i år. Eftersom jag bytte till den här boken från en annan bok om kvinnlig vänskap gillade jag uppenbarligen det spåret. Nu är boken utläst.

Händelserna i boken utspelar sig dels i början av 1980, dels 2017, men under båda tidsepokerna mest i London. Elise Morceau träffar författaren Constance Holden av en slump. Constance, eller Connie, som hon kallas, är riktigt karismatisk. Elise följer med henne till USA för att Connies bok ska filmatiseras. År 2017, en berättelse som går parallellt, letar Rose Simmons efter sin mamma som försvann spårlöst när Rose var bebis. Rose har vuxit upp med sin pappa. Pappan har varit väldigt förtegen om mamman. Men så lämnar han två böcker till Rose, de två böcker som Constance Holden skrev, hon som var den sista personen som såg Roses mamma. Rose bestämmer sig för att leta efter Connie för att få veta vad som hände med sin mamma.

Det här är nästan som en kriminalroman – och ändå inte. Det är också nästan som en bok med HBTQ-tema – och ändå inte riktigt heller. Som läsare kan en förstå hur svårt det måste ha varit att växa upp utan en mamma – och dessutom inte veta om mamman lever eller är död. Det är spännande att följa Rose – och Elise – i hälarna. Jag får information genom händelserna som skildras både i dåtid och nutid tills de flyter ihop till en enda berättelse. Det är ett föga ovanligt grepp med två parallella berättelser från olika epoker. I det här fallet lyckas författaren briljant. Pocketutgåvans cirka 450 sidor läser jag snabbt, för jag vill nästan lika gärna som Rose veta vad som har hänt.

Personerna i berättelsen får lätt mina sympatier eller antipatier. Givetvis är jag helt på Roses sida. Karaktärerna är trovärdiga och bär berättelsen. Miljöerna skildras inte jättedetaljerat. Där hade jag möjligen önskat lite mer av London. Bekännelsen är författarens tredje roman och en väldigt annorlunda bok. Jag ska givetvis leta upp de första två.

Mitt omdöme blir det högsta.

I julklapp 2021 fick jag två böcker av en finländsk författare. Det var de två första delarna i Sirpa Kähkönens Kuopio-svit. Del två, Järnnätter, har jag nyss slagit ihop pärmarna till.

Nu har det blivit 1940 och kriget hotar. Anna är hemma med sina tvillingar, maken Lassi ligger mest på vinden och mår dåligt efter sin fängelsevistelse. Som tur är finns Helvi, grannen, som blir Annas kompis under sommaren.

Å vad jag gillar de här böckerna! Även om bokens Anna tycker att hon har ett torftigt liv är det spännande läsning för mig. Och nyttig. Det är lätt att ta saker för givna när en lever i Sverige idag. Här har liksom inte varit krig på ett tag. Anna och hennes familj drabbas av saknade soldater och svårigheter att försörja sig. Kvinnorna i den här boken är emellertid starka och uppfinningsrika. Dessutom hjälps de åt. Författaren skildrar deras liv och leverne med en enkel självklarhet i språket. Människorna träder fram med några få beskrivande ord, som penseldrag. Det är lysande. Och stundtals mycket sorgliga skildringar.

Mitt omdöme blir det högsta. Del tre står på inköpslistan!

En spännande Uppsala-författare, Christina Wahldén, har en del olika genrer på sitt samvete när det gäller det egna författarskapet. Jag har fastnat för Darwin-serien som utspelar sig i Australien. Hittills har tre böcker i serien kommit ut, sen senaste i januari 2022. Nyss slog jag ihop pärmarna till del två, Cyklonvarning.

Det drar mot jul i Darwin. Vädret är varmt, men en cyklon hotar också. Greta, svensk student, lever där med Cat, dotter till polisen Bluey. (HBTQ-tema, alltså) Tanken är att de tre ska fira jul tillsammans. Precis som jag är Bluey inget fan av julen, för det var då hans lillebror dog – i en cyklon. Samtidigt får Bluey och hans kollega Jess ett mordfall att hantera. Mordet på den unge killen hänger ihop med narkotikaaffärer bland de redan utsatta ”abos”, ursprungsbefolkningen. Såväl fallet som vädret blir allt… farligare.

Det här är både spännande och snabbläst litteratur. Boken är svår att lägga ifrån sig. Men författaren skildrar också en värld, en plats, ett folk som jag inte är bekant med. Det ökar mitt intresse. Det är så roligt att få resa, särskilt i dessa tider när det inte går. Och jag instämmer fullt i Billies, en av bokens bifigurer, ord:

”Böckerna räddar mig.

Detta är en författare som kan skriva. Det ökar min njutning. Personerna hon skildrar känns verkliga. Miljön, med dess annorlunda djur och natur, är så väl beskriven att det känns som om jag nästan är på plats. Med cyklonen som ökar i styrka ökar också spänningen i jakten på mördaren.

Samtidigt är det här en ganska tung bok som skildrar ursprungsbefolkningens tuffa liv och dess utsatthet. Extra intressant är skildringen av Jess som är nåt så ovanligt som en ”abo” och polis och kvinna. I ett efterord skriver författaren att boken har verklighetsanknytning. Utöver det är det en rörande skildring av en vuxen man som gör upp med ett barndomstrauma och som dessutom kan se på sig själv med en viss glimt och ett visst allvar i ögat när han i slutet tänker om sig själv:

”En vuxen man som talar med djur och de döda.

Mitt omdöme blir det högsta.

Efter en förfrågan från författaren Lisa Hågensen via sociala medier tackade jag ja till att recensera hennes fjärde och senaste del i Raili och Ylva-serien, Virvelvind. Jag har läst de tidigare tre böcker i serien, med lite blandad förtjusning. Men det är onekligen nåt som lockar med de underliga bibliotekarierna och deras öden och äventyr.

Den här gången är Raili under isen efter deras senaste bravader. Men Ylva och kollegorna tvingar upp henne ur soffan, bort från ett oärligt ex till ett vandrarhem på en ö. Där ska firas påsk i lugn och ro. Men inte bara bibliotekarierna är underliga, de andra gästerna är det också. Ett dödsfall sommaren innan diskuteras – och så dör en av påskgästerna. Är det rent av mord?

Lite av en pusseldeckare anas i baksidestexten. Såna gillar vi! Men som så ofta i den här serien händer märkliga ting. Jag gillar författarens sätt att skriva dialoger. De känns äkta och då blir även karaktärerna trovärdiga. Däremot kan samtalen ibland ta lite väl underliga vändningar. Då tillför de inget utan snarare förvirrar och känns mest som utfyllnad. Men den läskiga miljön är författaren mästerlig på att bygga upp och hålla. Många kapitel slutar i cliffhangers. Det gör att jag ogärna lägger boken ifrån mig under läsningen.

Mitt omdöme blir högt.