Ulrika Hurtig

I mellandagarna 2021 kutade jag till bokhandeln och köpte mig själv två efterjulklappar. Två böcker inhandlades och nu har jag även läst bok nummer två. Det är Kjell Erikssons trettonde bok om Uppsala-polisen Ann Lindell, Ett dödligt tillstånd.

Den här gången står inte Ann Lindell i centrum utan hennes före detta kollega Sammy Nilsson. Sammy vaknar upp efter en hjärtoperation på Ackis. Plötsligt hör han en röst som tillhör en mördare han har jagat. Personen ligger i sängen bredvid. Naturligtvis är Sammy för dålig för att jaga mördare. Först efter några veckor är han på benen. Då har han kontaktat Ann Lindell för att få hjälp. Spåren leder från Uppsala, via Tunakolonin, ner till södra Sverige. Mördaren bär samma namn som Fästmöns bror…

Redan från början är boken spännande. Författaren är mycket skicklig och eftersom jag har läst samtliga böcker i serien är karaktärerna gamla bekanta. Ann Lindell kan ibland påminna om Mons Kallentofts Malin Fors, men Ann Lindell har några mer… milda drag. Ett intressant grepp är att mördarens identitet är känd och att läsaren också får följa mördaren.

Jag tycker att det är roligt med skildringarna från Uppsala. Eftersom författaren har bott länge här vet han hur stan ser ut. Men kanske är det i dagsläget väldigt få planerade hjärtoperationer som utförs på Sjukstugan i Backen, pandemi och personalbrist sätter stopp för det.

Men mest gillar jag förstås spänningen. Slutet på mördarjakten är väldigt otäckt. Även om Ann Lindell står i bakgrunden gillar jag den här boken. Mycket!

Mitt omdöme blir det högsta.

Det är roligt att göra nya författarbekantskaper – för det mesta. Nyligen har jag läst två för mig nya författare. Den senaste blev Gytha Lodge vars bok Det som är dolt blev en julklapp från arbetsgivaren 2021.

Boken utspelar sig dels 1983, dels i nutid. Ett gäng tonåringar ska tälta i skogen 1983. Aurora har fått följa med trots att hon är yngre än de andra. Det partajas på natten. Inte förrän morgonen därpå märker gänget att nån saknas – Aurora. Polis inkallas och en stor sökinsats görs, men den unga tjejen är försvunnen. Först 30 år senare hittas Aurora – på ett ställe i skogen som inga andra än de tältande ungdomarna kände till. Fallet hamnar på kommissarie Jonah Sheens bord. Han var ung själv när Aurora försvann. Nu måste han ta reda på vem som har ljugit i 30 år.

Det här är en debutdeckare och den första delen i en planerad trilogi om Jonah Sheens. Det är svårt att tro att det är ett första verk, men så har författaren tidigare skrivit pjäser. Läsaren får följa dåtid och nutid parallellt. Under läsningens gång vandrar mina tankar kring skuldfrågor och motiv. Men ingenting är tydligt och klart förrän i slutet – mer än att nån av tonåringarna gjorde sig skyldig till ett grovt brott.

Tonåringarna skildras som de unga personer de är. När de dyker upp igen 30 år senare är de medelålders, men vissa drag finns fortfarande kvar. Författaren har lyckats få karaktärerna att åldras mycket trovärdigt. Skogen och vattnet är perfekta som läskiga miljöer i den här mordgåtan, liksom även klättring. Ibland kan det ta lite tid att få berättelsen att gå framåt, fast det kanske handlar om att jag är otålig.

Mitt omdöm blir högt.

Det är alltid spännande att göra nya författarbekantskaper. Julen 2021 fick jag två böcker såna böcker av en vän, de två första i Sirpa Kähkönens Kuopio-serie. Jag har alldeles nyss slagit ihop pärmarna på första delen, Brudar i svart.

Bondflickan Anna växer upp i Finland under 1900-talets början. När hennes mamma har dött tar pappan henne till Kuopio för att tjäna hos doktorsparet Pettersson. Men det står inte på förrän hon möter Lassi och nånting händer i den unga flickan. Så småningom blir Lassi och Anna ett par. Det är då hon blir en brud i svart, för på den tiden gifte sig kvinnor i svarta klänningar. Klänningar, som de sen kunde använda i andra sammanhang. Men livet blir inte som nån av dem har trott.

Det här är en fantastisk historisk skildring av framför allt kvinnornas liv i Finland. Nånstans såg jag att serien har liknats vid Per Anders Fogelströms svenska Stad-serie och på sätt och vis stämmer det. Den här boken är emellertid inte alltför detaljrik och ibland hoppar den framåt ganska raskt i tiden. Det stämmer dock bra med berättelsen den skildrar, en berättelse om författarens hemstad i östra Finland. Enligt omslagets insida är serien delvis baserad på händelser i författarens egen släkt.

Jag läser den första delen ganska snabbt. Den är föredömligt lagom i längd – 283 i pocketutgåvan. Jag vill veta hur det går för Anna och Lassi och jag har svårt att släppa boken. Det är alltid lärorikt och tänkvärt att läsa om andra tider och om människor som har det svårt. För det är ett ganska tufft liv som skildras och bokens Anna måste förlita sig på sig själv och sin egen styrka.

För mig som delvis har finskt påbrå blir det här en extra viktig bok.

Mitt omdöme blir högt.

Visst är det snällt att ge bort bra böcker i julklapp? Men visst är det lite fräckt att sen låna de givna böckerna så snart mottagaren har läst dem? Så gjorde jag med Ninni Schulmans bok Dagen är kommen. Efter att ha lyssnat på sambon – som ger ljud ifrån sig när en bok är bra – blev jag ju bara jättesugen på att läsa sagda bok.

Den här boken börjar ett par dar före jul med ett brutalt mord på ett äldre par. Huset är en enda röra och det saknas både grejor och pengar. Paret har inte haft nåt större umgänge. Några fiender/ovänner tycks de inte heller ha haft. Kanske handlar det om ett rån som gått för långt? Polisen Christer Berglund och hans kollega Petra Wilander inser dock att fallet är mer komplicerat än så. Journalisten Magdalena Hansson, som har varit långtidssjukskriven, är tillbaka på banan. Hon blir mycket engagerad i morden.

Den här tegelstenen är ett mästerverk. Det här är den bästa boken i Hagfors-serien – och den är också seriens sista. En ska sluta när en är på topp. Boken har ta mig tusan allt. Författaren har ett underbart, flyhänt språk. Människorna hon tecknar blir levande och realistiska – även de onda. Boken är otäck och spännande från första sidan. Och nej, jag kan inte lista ut i förväg vem mördaren är. Slutet är överraskande och jag har mycket svårt att lägga den ifrån mig. Och ja, jag sörjer att det är det sista jag får läsa om Christer, Petra, Magdalena och de andra.

Mitt omdöme blir det högsta.

Att Elin Cullhed är en författare som bor i Uppsala är intressant för mig som också bor där och som läser mycket. När hon dessutom ger sig i kast med att skriva en roman om en annan författare, Sylvia Plath, en komplicerad person som led av svåra depressioner och som tog livet av sig, då går det inte att låta bli att bli nyfiken. Eufori: en roman om Sylvia Plath, som hann få Augustpriset 2021 som årets svenska skönlitterära bok, hamnade på min inköpslista. Tomten var snäll förra året – och uppenbarligen jag också – för jag fick den i julklapp, signerad av författaren.

Det här är en fiktiv roman, baserad på verkliga personer, och det är Elin Cullhed väldigt tydlig med. Ändå känns boken så… sann, så rätt. Amerikanska Sylvia Plath flyttar med sin brittiske make, poeten Ted Hughes, till en småstad i England. I rask takt får paret två barn. När den här romanen börjar är dottern Frieda ungefär ett år (född 1960) och Sylvia Plath gravid med sonen Nicholas (född 1962). Året efter sonens födelse tar Sylvia Plath livet av sig, endast 30 år gammal. (Även sonen led av depressioner och tog senare livet av sig.) Författaren beskriver här Sylvia Plaths och Ted Hughes stormiga relation, men också hur jobbigt mamman tycker att det är med småbarn. För Sylvia Plath är ju författare och vill skriva, nåt som inte riktigt räknas. Hon är främst poet, men romanen Glaskupen gavs ut bara veckor innan hon dog. (Romanen läste jag 1984 och året därpå hennes Johnny Panic och drömbibeln, en samling noveller, prosa och dagboksblad som gavs ut 1978, då under titeln Noveller.)

Jag tycker att Elin Cullhed har skrivit en roman där karaktärerna skildras väldigt trovärdigt. Det känner jag redan vid starten när jag dras in i Sylvia Plaths mentala berg-och-dalbana. För precis som stämningen är Elin Cullheds språk en berg-och-dalbana som exakt följer skiftningarna i karaktärernas, främst Sylvia Plaths, humör och mående. Det är en ganska tung bok, inte glad och sprudlande som ett nöjesfält där berg-och-dalbanor finns.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag förstår till fullo att Elin Cullhed fick pris för den här romanen.

Den trettonde och till svenska senast översatta delen i Ruth Galloway-serien av Elly Griffiths ville jag inte vara utan. Efter jul 2021 blev Nattfalkarna inköpt. Det blev det nya årets (2022) andra lästa bok.

Ruth Galloway är tillbaka i Norfolk som prefekt på sitt gamla jobb på universitetet. Hon har flyttat från sin sambo och är tillbaka i närheten av kommissarie Harry Nelson, som hon har dottern Kate med. Nelson är fortfarande gift och förhållandet mellan honom och Ruth är minst sagt lite komplicerat. Men… Nelson kallar in Ruth i en utredning som rör en grupp amatörarkeologer och metallsökare. Nattfalkarna hittar inte bara en stor bronsåldersskatt, de hittar även ett lik intill. Utöver detta ramlar Nattfalkarna på ett mord/självmord. På en ödslig gård ligger en forskare och hans fru döda. Har maken skjutit sin fru och därefter tagit sitt eget liv? De båda fallen är mer komplicerade än vid första ögonkastet. I trädgården till parets ödsliga hus finns dessutom ett lik begravt.

Det här är en ganska typisk Ruth Galloway-deckare. Fokus ligger faktiskt inte på hennes förhållande med Nelson. Detta skildras en smula ironiskt ur Ruths synvinkel. I stället får läsaren se hur väl de två samarbetar, han som polis, hon som rättsarkeolog. Jag gillar de kortfattade beskrivningarna av personerna. Det gör dem liksom på pricken mänskliga, på nåt vis – och jag som läsare får vara med och bestämma. Slutet är oväntat och spännande – och lämnar en cliffhanger.

För övrigt blir det pluspoäng till författaren för hänvisning till Uppsala universitet som ett prestigefyllt universitet. Däremot blir det minuspoäng till översättaren som tror att det står ättika på borden i en fish ‘n chips-restaurang. I det här fallet skulle engelskans ‘vinegar’ ha översatts med ”vinäger”.

Mitt omdöme blir naturligtvis det högsta.

En serie böcker som ibland utspelar sig i Uppsala är alltid intressanta att läsa för mig som bor där. Extra spännande är det när de är deckare också. Författaren Jonas Moström skrev från början två serier, en som utspelar sig i Sundsvall och en som utspelar sig i Uppsala. Förra året (2021) kom den åttonde boken i Nathalie Svensson-serien, numera sammanvävd med Johan Axberg-serien, Den omänsklige. Det här var den andra julklappsboken från förra året som jag har läst.

Den omänsklige utspelar sig i Sundsvall där Johan Axberg bor och arbetar som polis. Han är nu tillsammans med psykiatrikern Nathalie Svensson som pendlar mellan Uppsala och Sundsvall. Båda har barn, men just detta med förhållanden och barn tar inte över för mycket i böckerna, vilket jag gillar. Den här gången försöker Nathalie förhindra ett självmord på sjukhuset. Ungefär samtidigt hittas en annan ung kvinna mördad. Båda har varit försvunna ett tag, båda är gravida och båda har en åtta tatuerad runt sina navlar. Sambanden gör att Johan och Nathalie delvis arbetar tillsammans kring fallen.

Det här är en riktig fullträff, tycker jag. Här fokuserar författaren inte så mycket på miljöerna utan på de inblandade personerna och karaktärerna. Dessa skildras mycket trovärdigt och då blir boken väldigt lätt att tycka om. Dessutom är det spännande och obehagligt hela tiden. Jag försöker som vanligt gissa mördare och motiv, men går bet. Jonas Moström lyckas dessutom att hålla läsaren på halster kring mördarens identitet ända in i slutet. Mycket bra. Dessutom är historien inte riktigt slut trots att boken tar slut…

Detta är en helt lysande kriminalroman och mitt omdöme blir det högsta.

Redan på juldagen 2021 kastade jag mig över den första julklappsboken. Jag fick fem böcker i julklapp, två oväntade och överraskande samt tre som stod på inköpslistan. Benvittring av Johan Theorin blev den jag valde att läsa först, för det var en av de mest önskade böckerna.

Benvittring är den femte delen i författarens Ölandssvit. Som alltid i svitens böcker är den gamle skepparen Gerlof en av huvudkaraktärerna. Ett stenras på en strand dödar en man. Vissa omständigheter, till exempel en färsk blomsterkrans, några kärleksbrev och gamla kvarlevor från en människa gör att polisen inte är helt säker på att det är en olycka. Polisen Tilda Davidsson, som är släkt med Gerlof, gör en koppling av vissa av fynden till Gerlof.

Det här är en sån där bok som är spännande från början. Läsaren flyttas mellan olika tidsepoker och mystiska dödsfall eller försvinnanden som uppenbarligen hänger samman. Det är mörkt och otäckt på Öland, även i gamla tider. Ett HBTQ-tema finns där längre tillbaka i tiden också. Annars skildras Tildas förhållande till Joakim och bonusbarnen ganska mycket. Det är inget enkelt förhållande, vilket ju är ganska vanligt i såväl litteraturen som i verkligheten. Gamlingarna i boken, även de dementa, skildras varsamt och med värme.

Benvittring är en uppföljare till Rörgast som kom 2013. Rörgast skulle bli den sista boken i serien, men jag hade tur. Den som väntar på nåt gott väntar ofta för länge. Den här gången var det en väl värd väntan.

Mitt omdöme blir det högsta.

I september 2021 nätshoppade jag en härlig hög böcker till mig själv. När jag letade efter intressanta titlar att införskaffa fann jag en av böckerna som stått ganska länge på min inköpslista. Jojo Moyes bok Silver Bay köpte jag på engelska för att få lite hjärn- och språkstimulans.

Boken utspelar sig i Australien, vid den lilla kuststaden Silver Bay. Där bor Liza McCullen med sin dotter Hannah och moster Kathleen som är en gammal känd hajjägare. Numera driver Kathleen byns hotell. Liza, som är skeppare och älskar valar, håller sig uppenbarligen undan för något/någon och är väldigt överbeskyddande gentemot Hannah. Hannah älskar vattnet och livet däri. Till denna idyll kommer Mike Dormer från London för att dra igång turistnäringen, läs: exploatera området. Men vem har rätten till Silver Bay? Mike, som dessutom snart ska gifta sig med Vanessa, chefens dotter, påbörjar dock uppdraget. Givetvis löper det inte enligt planerna.

Den här boken är en av författarens tidiga. Boken kom ut 2007 både i Storbritannien och i Sverige, här i landet som den fjärde av författarens böcker. Egentligen tillhör den en genre som inte är min favorit. Det är lite romance över det hela. Samtidigt skiljer författaren ut sig bland dem som skriver kärleksromaner. Här är till exempel skildringarna av miljöerna fantastiskt målande. Jag funderar över om inte Liza Marklund blev inspirerad av den här boken till att skriva Pärlfarmen…

Att författaren senare i sitt författarskap återkommer till temat Knepig kärlek mellan knepig kvinna och man kan bli lite tjatigt. I den här boken funkar det ändå rätt bra. Dessutom innehåller boken flera andra teman som exploatering där naturen och miljön kan påverkas negativt, men också skuld och lurendrejerier. I slutet blir boken riktigt bra och rörande även om jag tyckte att den var lite seg i början.

Mitt omdöme blir högt.

Innan 2021 års sista månad tar slut hade jag som mål att läsa den andra av de två novellsamlingar jag fick för recension. Samma författare som senast, det vill säga Jo Nesbø, släppte även Råttön och andra berättelser i år (2021). Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaren!

Råttön och andra berättelser är något mer omfångsrik än Svartsjukemannen och andra berättelser, men innehåller endast fem noveller. Titelnovellen Råttön är väldigt lång och snarare en kortroman. Råttön är dessutom mer åt science fiction än ren spänningsnovell. (Skräckberättelser, anger baksidestexten.) Den utspelar sig i framtiden i USA efter en världsomfattande pandemi. Rättsväsendet fungerar inte och kriminella gäng far fram och misshandlar, våldtar och mördar. Genom framför allt en ung mans göranden och låtanden får läsaren skåda ren ondska, men också vad att icke sunt förhållande mellan far och son kan åstadkomma. Mot slutet förvånas jag över att jag faktiskt ändå gillar den här novellen. Nästa novell har titeln Makulator och håller mer lagom antal sidor (42). För mig blir den ändå väldigt rörig. Här handlar det om medicinska frågor, men också om att ta sitt ansvar. I Cikadorna är de båda huvudpersonerna två ganska tävlingsinriktade män. Bara det att berättarjaget inte riktigt vill erkänna det. Berättelsen Serum utspelar sig i Botswana mellan far och son. Båda blir ormbitna, men bara en överlever. Svart springare är den femte och avslutande novellen. Den visar hur lite ett människoliv kan vara värt. Serum och Svart springare är föredömligt korta och den här bokens bästa noveller.

Samtliga noveller är välskrivna. Plus i kanten blir det för noll korrekturfel. Jag känner att jag kanske börjar kunna tycka om noveller lite mer än jag trodde. Men så är dessa skrivna av en driven författare. Ibland blir det emellertid lite för pratigt och för långt. Karaktärsbeskrivningarna är mer ingående i den här samlingen jämfört med Svarstjukemannen. Det mänskliga psyket är onekligen fascinerande och rikt att ösa ur. Vissa av de här novellerna är i blodigaste laget för mig, alltså aningen för mycket våld. Sci fi-inslaget hade jag klarat mig utan också. Så… den som gillar spänning, skräck, en dos fantasy och en del fullträffar vad gäller slutpoängerna – den gillar det här. Jag är inte helt övertygad än.

Mitt omdöme blir högt.