Josefin Eliasson

Läste ut denna förra veckan och kan säga att jag redan glömt av det ens hände. Jag connectade inte med något i historien, varken karaktärer eller språket, men till en början hade jag inte så mycket att klaga på heller. Sedan kom slutet och det kom över mig hur meningslöst allt var. Boken, historien, läsupplevelsen. Ofta kan jag förstå varför något är populärt och omtyckt även fast det inte är för mig, men här är jag bara förvirrad.

Den här boken fungerade inte alls för mig. Konceptet är starkt, om hur medlemmarna i Daisy Jones & The Six berättar om tiden som ett av de största bandet i världen, och allt som egentligen hände bakom scenen. Men intervjuformatet lämnar för mycket osagt, och upplägget blir platt, känslolöst, och ointressant. Till slut blir det ganska långtråkigt att läsa hundratals sidor av intensivt låtskrivande när en varken bryr sig om karaktärerna eller musiken, och dessutom inte kan höra låtarna. Historien skulle troligtvis gjort sig mycket bättre som tv-serie eller film.

Det här var en bok som inte gick att lägga ner när jag väl började, och det blev sträckläsning till klockan 3 på natten för att jag inte ville skiljas från Evelyn Hugo en enda sekund. Skrivstilen är lite oinspirerad, och delar av historien var aningen förutsägbara, men det gör knappt något när resten sätter sig rätt in i hjärtat. Ett originellt karaktärsporträtt med drama, förbjuden kärlek, och spänning; precis allt en vill ha av en Hollywood-berättelse.

Oerhört stark essäsamling, perfekt för både den som är ny till ämnet och genren och de som tror sig redan veta allt. Det blir både personligt och generellt, och allt från politik till populärkultur tas upp och vävs in i klockrena anekdoter som stannar kvar hos en långt efter en lagt ner boken.

Den här boken slog mig lite som en käftsmäll. Fast en mjuk sådan, om det går.

En går in med idén om ett misslyckat rån och gisslandrama, som läggs fram med mycket humor, absurda moment, och de mest irriterande karaktärerna i hela världen, som över bokens gång sedan förvandlas till något helt annat.

Det blir mycket mer mänskligt, mer allvarligt, mer omsorgsfullt. Karaktärer som en önskade bara skulle försvinna rotar sig fast i ens hjärta utan att en märker det, och tårarna ville aldrig sluta under de sista 100 sidorna. Definitivt en av de bästa böckerna jag läst i år!