Alba Bjellebeck

Kort och gott är det en charmig, underhållande och lättläst bok med roliga karaktärer, unikt språk, intressanta steampunk-element och en fascinerande värld. Det jag däremot saknar är en starkare handling med mer yttre och inre konflikter, men på det stora hela är Etiquette & Espionage en fartfylld bok berättad med glimten i ögat som passar perfekt som lätt sommarläsning på stranden eller i hängmattan. Jag ser absolut fram emot nästa äventyr med Sophronia och gänget!

Intressant att få ta del av hennes bakgrund och upptäckter, i synnerhet eftersom jag är intresserad av kemi själv. Däremot blev det stundtals lite för långrandigt med sega transportsträckor för att sedan hoppa över viktiga delar, både vad gäller privatliv och yrkesliv, och är nästintill anti-feministisk.

Jag får inte nog av Gail Carrigers förtrollande värld och har alltid så himla roligt när jag läser hennes böcker, som är fyllda till bredden med galna eskapader, knasiga mackapärer och färgsprakande karaktärer som har för sig det ena rackartyget efter det andra. I Waistcoats & Weaponry fortsätter världen att expandera, karaktärerna att utvecklas och handlingen blir mer komplex och mystisk än förut.

Då världen ytterligare utvidgas får vi bland annat uppleva dikotomin mellan dem progressiva respektive konservativa ideologierna hos de olika samhällsgrupperingarna. Saker och ting antar därför, i den här boken, en mer politisk ton än den sprudlande lättsamhet som tidigare präglat serien så starkt. I första boken blev vi endast introducerade till de olika typer av varelser som samexisterar i Carrigers viktorianska steampunkvärld - vampyrer, varulvar, picklemen och vanliga människor. Om vi i förra boken fick veta mer om vampyrerna, så bjuds vi här in i varulvarnas värld. Boken snuddar som tidigare nämnts även vid den brinnande rivaliteten mellan de övernaturliga varelserna och picklemen, och vi får erfara när dessa två politiska åskådningar sätts i direkt konkurrens med varandra. Jag tycker det är otroligt intressant att få en djupare förståelse och inblick i världen och varelserna som bebor den. I takt med att flickorna själva mognar och blir äldre, gör omvärlden gradvis det också, och sorglösheten får sällskap av ett moget allvar i en perfekt balansgång.

Karaktärerna är utan tvekan drivkraften som ger liv åt berättelsen och de är lika charmiga och galna som vanligt, men de ges också utrymme till att bli lite mer komplexa och mångsidiga. Med tanke på att mycket av bokens fokus ligger på att visa upp delar av världen vi inte tidigare fått se, koncentrerar vi oss på ett mindre antal karaktärer - Soap, Dimity, Sidheag, Agatha och Felix - och får se mycket karaktärsutveckling från deras sida, och inte minst från Sophronia. Sophronia är en underbar karaktär att följa och hon är precis lika klipsk, modig, näsvis och impulsiv som vanligt, men det märks tydligt hur både tid och erfarenhet har format henne och vi får för första gången se hennes osäkerhet och sårbarhet när hon inser vilka konsekvenser hennes handlingar får och att allting inte alltid går att få som hon vill ha det. Det är också roligt att få se flickorna börja lämna barndomen, hur deras lojaliteter ifrågasätts och att de nu måste välja sida.

Kreativiteten flödar när Carriger presenterar den ena galna uppfinningen efter den andra och spektakulära mojänger och livsfarliga vapen är något vi absolut inte lider brist av. Åtstramande korsetter, fluffiga klänningar och utsmyckade hattar varvas med mekaniska husdjur, rakbladsvassa solfjädrar och gigantiska luftskepp. Det gammaldags och unika språket är stämningsfyllt och passar som handen i handsken i denna tedrickande viktorianska London-miljö. Carriger slänger sig med en uppsjö av tidsenliga termer och Google Translate har därför blivit min bästa vän, men oj vad jag får lära mig massa nya uttryck.

Precis som i föregångarna får vi följa med på ett hisnande fartfyllt äventyr och med Sophronia och gänget i täten blir det aldrig en lugn stund. Handlingen är den här gången något lättare att följa, men med risk för att låta motsägelsefull, så tycker jag att den saknar substans. Missförstå mig rätt; det händer saker konstant och blir aldrig någonsin långtråkigt, men samtidigt känns det som att de spenderade en hel evighet på det där tåget utan att riktigt komma framåt i handlingen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner såhär, men det är helt enkelt bara något som saknas. Till skillnad från tidigare böcker spenderas merparten av berättelsen iväg från den flygande spionskolan och nu får flickorna därför äntligen chansen att praktisera sina nyförvärvade färdigheter, vilket bjuder in till en hel del skratt. Jag är något så ofantligt förtjust i spionskolan, så samtidigt som det var roligt att få upptäcka nya saker så saknade jag den charmiga skolan och hade hoppats på lite mer förföringslektioner, giftlektioner och våghalsigt klättrande ner till maskinrummet. Och sist men inte minst måste jag bara få säga, vilket slut! Jag satt som på nålar och nu vill jag genast lägga vantarna på Manners & Mutiny.

Genren dystopier är väl ändå relativt välutforskad idag och det känns ganska svårt att komma med nytänkande historier - den ena är den andra lik - men Aguirre lyckas verkligen med att skapa en unik värld med annorlunda element. Jorden har drabbats av någon slags katastrof som har tvingat ned de överlevande människorna i underjorden - hur coolt? - till vad som verkar vara ett gammalt tunnelbanesystem där de har skapat sin egna lilla värld, långt nere under den pestdrabbade ytan. Vi får utforska en helt ny värld som jag aldrig har stött på tidigare och det var otroligt fascinerande att få läsa om det underjordiska samhällets seder och bruk, olika stammar som beskrivs och deras olika överlevnadsmetoder och jag vill genast veta mer.

Och det är här det skär sig lite. För grejen med dystopier är ju att fokus ligger på varför och hur världen har blivit som den är, och jag måste tyvärr säga att Aguirre misslyckas fatalt med detta till min stora besvikelse. Jag vill ha en förklaring till varför mänskligheten valde att söka skydd under markytan och det finns inte mycket information om vad exakt som hände för att jorden skulle förändras så drastiskt eller vad som orsakade apokalypsen. Det lutar lite åt att det kan ha varit någon slags sjukdom som i så fall kan ha resulterat i missfostrens existens, men det ges ingen förklaring till varför vissa människor skulle vara immuna. Samtidigt så tycks inte bokens karaktärer heller riktigt veta något om världen innan katastrofen eller vad det är som faktiskt har skett, och därför gör väl inte läsaren det heller, men slutet på boken ger mig en känsla av att vi förhoppningsvis får reda på mer om det i nästa bok.

Miljöbeskrivningarna av den mörka trånga underjordiska världen Spadertvå växt upp i är väldigt målande och lyckas verkligen förmedla den dystra och förtryckande atmosfären. Beskrivningarna blir tunnare och mer detaljlösa ovan jord och författaren slösar definitivt inga sidor i onödan. Men det har utan tvekan sina fördelar, för boken blir aldrig långtråkig utan är verkligen konstant spännande med ett rafflande snabbt tempo som uppslukar en från allra första sidan. Ibland går det kanske lite väl fort och det känns inte som att vi riktigt får tid till att lära känna karaktärerna på djupet.

Det kanske är just bristen på tid till att anknyta till karaktärerna som gjorde att jag under bokens gång konstant vacklade mellan att gilla och att inte gilla Spadertvå. Hon är målmedveten, tuff och kick-ass så det skriker om det. Samtidigt upplever jag henne som otroligt känslokall och distanserad, nästan som en robot, och hon förstår sig verkligen inte på känslor. Givetvis kan upphovet till det kalla beteendet ligga i sättet hon växt upp på - i ett samhälle där det inte finns plats för omsorg, kärlek och känslor och där det enda som räknas är styrka. Men trots avsaknaden av empati döljer sig en mjukare sida bakom den hårda ytan, även om hon själv inte vill erkänna det. Tålig är den karaktär jag fastnade mest för. Han skildras som väldigt mörk, mystisk och farlig, men visar sig vara tryggheten själv med ett stort hjärta. Det faktum att han växte upp på ovansidan gör honom till en väldigt intressant karaktär och jag vill genast veta mer om honom och hans tidigare liv. Till en början är Spadertvå väldigt naiv och lyder blint enklavens auktoritet utan att någonsin ifrågasätta - hon gör vad hon blir tillsagd att göra och tror på det hon blir tillsagd att tro på. Eftersom Tålig har sett världen utanför enklaven så är han mer villig att ifrågasätta och se sanningen bakom lögnen. Kemin och spänningen mellan Spadertvå och Tålig trappas upp allteftersom berättelsen fortskrider och romansen ligger hela tiden och pyr lite i bakgrunden, utan att ta överhanden över resten av berättelsen.

Jag hade gärna velat ha mer bakgrundsinformation och tid till att lära känna karaktärerna på djupet, men bortsett från dessa saker är Enklav faktiskt en riktigt bra bok med fascinerande världsuppbyggnad, spännande handling och pulshöjande takt som gör det svårt att sluta läsa. Boken besitter utan tvekan stor potential till att utvecklas och bli så mycket bättre och jag är definitivt spänd på att få se vad som väntar i nästa bok.