Barnboksfamiljen

”Livet kan alltid göras bättre med vackra ord. Titta på de här glaspärlorna, om jag säger att en maharadja köpte dem i bröllopsgåva till sin undersköna fru, glänser de inte då som äkta orientaliska pärlor?”

Året är 1925 och fjortonåriga Nessa har hela sitt liv levt fattigt med sin originella mamma. Mamma som försörjt dem med att sälja krimskrams med vackra omskrivningar av verkligheten. Lika vackert beskriver mamma hur den rike greve Malcolm är Nessas far och när hon fyller år ska de tillsammans flytta in i hans herrgård.

Men när Nessas mamma hastigt dör tvingas hon inse att många av mammans vackra ord inte stämmer. Huset som var deras visar sig vara hyrt och Nessa står snart på bar backe. När hon vill ta kontakt med Greve Malcolm förkastar han hennes mor som lögnare och säger åt Nessa att ge sig av.

När Nessa är redo att ge upp så stannar Amelie sin bil för att kolla hur den unga flickan vid vägkanten mår. Amelie är en kvinna i 40-årsåldern som hela sitt liv behövt begränsa sig pga av tidens syn på kvinnor och en inskränkt make. Men nu har hon fått ett större arv, lämnat sin make och bestämt sig för att starta ett nytt liv i Paris.
Kanske vill Nessa följa med som hennes resesällskap? Och kan Nessa bryta sin mammas vana av att försköna allt med vackra lögner?

Lagerqvist är en författare som vi uppskattar här hemma. Hon har otroligt välskrivna böcker där hon ofta använder sig av historiska kontexter för att göra berättelsen till än en bättre läsupplevelse. Böckerna är på så sätt lärorika men på ett sätt som förstärker boken istället för tvärtom. Något som Lagerqvist gestaltar på ett mästerligt sätt i denna bok är hur livet som kvinna kunde skilja sig åt mellan olika samhällsklasser och beroende på hur man bodde i staden eller lantligt. Allt i en historiskt kontext under sent 1920-tal.

En bra bok som varit väldigt rolig att lösa.

Lego är en så otroligt bra julklapp som håller i många år och samlar familjen i en aktivitet som alla tycker är rolig.

Här kommer en riktig pärla till bilderbok med jultema. En berättelse full av själ som förmedlar det där budskapet och känslan vi föräldrar ofta vill förmedla till våra barn men kanske inte alltid lyckas med.

Berättelsen tar sin början på ett granplantage där en gran blåser omkull och växer mot granen intill. Resultatet blir en tanig och eländig gran som ingen vill köpa till jul, att den ens kom in till stan var pga att den fastnade i granen bredvid vid fällningen. När försäljaren säljer den stora granen sliter han bort den taniga granen för att slänga. Men en hemlös pojke frågar om han skulle kunna få den vilket mannen går med på.
Pojken tar till vara på granen och fixar en mysig julstämning vid sin sovplats utomhus där fler och fler personer stannar och skapar julstämning tillsammans.
När pojken några dagar senare kastar bort den vissna granen så är det istället en gatusopare som får upp ögonen för de få gröna skott som faktiskt finns kvar. Han väljer då att plantera granen i en park där granen får växa upp.

En väldigt mysig berättelse kring att se och ta tillvara på det man faktiskt har.
Att julstämning inte behöver handla om presenter och tomten utan gemenskap.

En kritik är att det är så gott som enbart män som aktiva karaktärer i historian. Försäljaren, pojken, gatumusikanten, gatusoparen. Även i illustrationerna finns mest personer som är normativa i form av utseende och annat. T.ex mödrar som kör barnvagnar, pojkar som klättrar i träd medans flickor läser, massor av heteropar osv. Vilket såklart känns tråkigt.

Visst kan man analysera än mer kring att människor inte reagerar mer på en hemlös pojke osv. Men jag upplever ändå boken som en fin konstrast till den kommersiella jul som ofta är en del av barndomen nu för tiden. Den skapar eftertanke och nyanser kring våra barns jul utan att kritisera dem för deras sätt att fira. Vi tyckte mycket om boken och den brist på normkritiskt perspektiv väljer jag att kompensera via mer representation i andra böcker. Men vill ändå upplysa då jag vet att vissa vill kunna välja bort böcker pga den aspekten.

Barnen Camila, Manuel och Shonda har tillsammans med sina två mammor tvingats flytta till staden R.
En stad där aldrig något dåligt händer enligt info, men snart inser familjen att anledningen till det är att man heller aldrig tar några risker. I staden R tar man aldrig kontakt med nya personer eller gör något uppseendeväckande. Så familjens försök till nya vänskaper och inkludering i samhället blir svårt.
Men när barnen skickar en önskelista till tomten får de snart svar från tomten via Nordpolsposten. Tomten behöver hjälp av familjen att slå in alla julklappar till R’s barn. När familjen accepterar utmaningen så kommer även 10 st småtomtar för att hjälpa dem.
Men kommer de hinna slå in över 200.000 julklappar på ett dygn? Och vad säger R’s invånare om det konstiga som pågår i familjens lägenhet och det växande berget med julklappar på taket?

Jag har högläst boken för I (7 år) och A (10,5 år). Bägge två har velat lyssna till boken och tyckt att den varit bra, även om vi har läst bättre julböcker. Handlingen är helt okej och lite charmig, men väcker inga wow-känslor hos någon av oss. Själva storyn känns lite enkel men samtidigt så väver författaren in många mellanmänskliga aspekter i handlingen. Hur kan vi öppna upp oss och vara mer inkluderande? Hur barn inte helt sällan kan vara klokare än vuxna. De delarna i berättelsen är fina och öppnar upp för samtal.

Det är kul att se en julsaga där huvudfamiljen har två mammor. I boken i stort synliggörs en variation av olika familjer och hudfärger.
Jag brukar dock föredra barnlitteratur när mångfalden normaliseras utan att man tänker på det, när det normbrytande synliggörs men inte pekas ut som avvikande. Denna bok känns som den balanserar lite mitt i mellan.
För anledningen till att mammorna flyttat med sin familj till staden R är att deras gamla land fick en ny president som förbjöd äktenskap mellan två kvinnor. Detta är något som nämns och problematiseras 2-3 gånger under bokens gång. Dessa inslag tänker jag ställer högre krav på den högläsande vuxna att samtala med barnen kring detta. I övrigt är boken på så sätt som jag tidigare beskriver. Synliggörande och normalisering.

En helt okej julbok, men ingen favorit i årets utgivning.

Här har Maria Jönsson omskapat en klassisk julvisa och med hennes myllrande illustrationer så får vi ta del av julvisan men även upptäcka små berättelser i illustrationerna att samtala om.

För visst är det så att boken utspelar sig på natten efter julfirande med en utplockad Aladdin-ask på soffbordet och ett diskberg i köket. Alla olika småtomtar som smyger runt - t.om en med käpp. En tomte som badar i gröt för att i nästa uppslag bada i ett glas med julmust, en hjärtpepparkaka som gått sönder som i ett brustet hjärta, katten som smyger runt och vill snappa åt sig en fisk. Det lilla tomteparet som håller varandras hand men vill gå åt olika håll.
En rolig grej är att det tog nog 7 stycken genomläsningar av boken innan vi upptäckte människan som ligger och sover på soffan på andra uppslaget, som t.om vaknar och sätter sig upp och tittar på tomtarna på nästsista uppslaget. Det hade vi totalt missat under de första genomläsningarna. Och hur många småtomtar är det egentligen? Kan det passande nog vara 24 st?

Ni förstår. Det finns så mycket att upptäcka i illustrationerna som är roligt att prata om tillsammans med barn.

De första gångerna vi läste boken blev jag lite frustrerad då jag ibland ville sjunga boken. Vilket var lite klurigt att få till. Men till slut lossnade det och nu varierar vi mellan att sjunga och läsa boken med fokus på samtal om illustrationerna.

Exempelvis så kan man jämföra hur vardagsrummet ser ut före och efter. De där små tomtarna har ju skapat ett smärre kaos, att det sammanfaller med versen
”Natten lider.
Snart de tomtar snälla,
kvickt och näpet
allt i ordning ställa”.

Det är blir roligt då tomtarna blir upptäckta och istället smiter iväg.
Fint att Jönsson har en viss variation i småtomtarnas hudfärger då tomtar i barnböcker så gott som alltid är illustrerade med vit hudfärg.

En rolig och annorlunda julbok som verkligen öppnar upp för samtal. Det känns som Jönsson haft kul under sitt arbete med denna bok.

I boken får vi följa elvaåriga Danja när hon tillsammans med sin familj åker på den årliga julresan till mormor. Mormor som bor i en nedlagd gammal tågstation. Danja är nedstämd då mycket har förändrats från förut. Storasyster Nanda verkar ha tappat allt intresse för att leka med Danja och lekfulla mormor har drabbats av demens och känner knappt igen henne. Hon klarar inte ens längre att baka sina fantastiska solskensbullar.
En kväll yrar mormor om en mystisk nyckel, senare försvinner hon och alla tror att det handlar om en dement kvinna som gått vilse i vinternatten. Samma natt så märker Danja hur ett tåg stannar vid den gamla stationen. Hon blir paff då inga tåg går förbi där längre men väljer ändå att kliva på, då får hon reda på att hon befinner sig på Nattexpressen. På Nattexpressen tas hon med på ett äventyr på dess olika fantastiska stationer och träffar olika personer som är ”spårare”. Spårare är människor som söker efter ”försvunna”, alltså saknade familjemedlemmar som de vill träffa igen, något som Nattexpressen kan hjälpa dem med.
Danja kämpar för att förstå vad som händer och inser snart att Nattexpressen har ett starkt band till hennes morföräldrar. Kommer Nattexpressen kunna hjälpa henne med att få kontakt med mormor? Kanske på fler sätt än ett? Och hur ska hon kunna hjälpa till så Nattexpressen kan kopplas på sin fulla bana till alla 24 stationer?

Jag har högläst ”Nattexpressen” för min A (10,5 år) och jag trodde faktiskt att han skulle lessna på boken halvvägs. Då den är eftertänksam, handlar mycket om mellanmänskliga relationer och saknad. Men förvånande nog uppskattade A boken lika mycket som jag. Han hade svårt att sätta fingret på vad han gillade med boken. Ett exempel som lyftes var att han uppskattade hur tid och rum skiljde sig åt från den vardagliga verkligenheten när Danja befinner sig på Nattexpressen och dess stationer.

Boken är otroligt välskriven och rakt igenom behaglig att högläsa. Bergtings fantastiska illustrationer gör inte helller boken sämre. De förhöjer verkligen stämningen under läsningen.

För att vara en adventsbok så har berättelsen väldigt lite traditionellt juliga inslag i sig om man jämför med andra adventsböcker. För det är inte särskilt mycket prat om jul och julförberedelser utan istället kring Danjas saknad och kärlek till sin mormor samt andra spårares sök och saknad efter sina försvunna. Men kanske är det just det som är det juliga med boken? Julen är en tid då vi vill vara med nära och kära och att sakna någon under denna period kan vara tufft. Jag tror att detta kan vara en väldigt fin adventsbok att läsa i familjer där exempelvis en mor/farförälder blivit drabbad av demens. Då skänker Nattexpressen igenkänning men även tröst.

En riktigt trevlig adventsbok och en härlig läsupplevelse som uppskattades av såväl mig som tioåringen.

På ett barnhem blir den snälla föreståndarinnan sjukskriven i utmattningssyndrom. När vikarierande Berta kommer så deklarerar hon att julfirandet ställs in. De äldre barnen Saga, Milo och Wilma bestämmer sig för att försöka rädda julen och fixa ett julfirande utan att Berta märker det.
Ska vännerna lyckas? Ska de bli barnhemmets julräddare? Och är verkligen Berta så elak som man först tror?

Jag har högläst boken för min I (7 år) och hon uppskattade läsningen väldigt mycket. Under vissa kapitel kunde hon sitta och le när hon lyssnande. Flera gånger deklarerade hon att hon trodde att de skulle klara att fixa julfirande för de yngre barnen. På så vis blev boken nästan lite feelgood-bok med julstämning för henne. Jag själv som vuxen kunde tycka att det blev för tillrättalagt och handlingen lite väl förutsägbar. Men jag är samtidigt inte alls målgruppen och I som tillhör målgruppen uppskattade boken mycket.

Jag som vuxen tyckte det var fint att de äldre i barnen anstränger sig så mycket för de yngre barnen i boken. De är kreativa och hittar på kluriga lösningar och aktiviteter för att skapa förutsättningar på julfirande. Allt från att skramla pengar genom att uppträda som julkör på stan för att sedan använda dessa och shoppa billiga julklappar på second hand.

Boken är lättläst och har korta kapitel. Så kan passa att högläsa för en grupp där kortare kapitel passar eller att låta barnet läsa själv. I min familj hade dock kapitlen varit för korta för att vara den perfekta adventsboken.

Detta är en riktigt rolig och annorlunda läsupplevelse som inte bara kräver att du högläser med inlevelse. Nej, här behöver du även ta fram din inre skådespelare!
Denna bok vill nämligen INTE bli läst och tar till alla knep för att komma undan. Boken försöker förvandla sig till en ratt som vill köra iväg, den skaffar sig vingar för att försöka flyga iväg (här gäller det att som vuxen hålla hårt i boken så den inte lyckas!). Texten varierar i storlek och lyssnar inte ens när man säger åt den på skarpen. På liknande sätt fortsätter det boken igenom och det blir en riktig kamp för att kunna läsa till sista sidan. Sista sidan som också vänder och blir mysigaste sidan att högläsa med sitt barn.

Detta är helt klart en bok som alla barnfamiljer måste högläsa. Jag kan tycka att det är lite förargligt att det flera gånger skrivs in detaljer om att boken blir läst när barnet som snart ska somna. För på sätt och vis begränsar det läsupplevelsen och stör lite när jag läser den för barn dagtid. För detta är ingen bok som jag kommer läsa innan nattning. Dels för jag inte vill råka ramla ut ur sängen och skada mig, men framförallt för att jag inte vill lägga på en extra halvtimme på nattningen. Visst ska man kunna läsa roliga böcker vid nattning, men denna är för rolig och för actionfylld för mina barn precis innan nattning. Men barn är olika såklart!
Personligen tror jag att jag ska försöka gå igenom boken och försöka läsa omkring sov-bitarna när jag exempelvis högläser boken dagtid på jobbet som förskollärare. Även det mysigaste slutet får då omformuleras med fokus på att barnet kan bli vad den bli osv.

Men det är fint att boken inte benämner den högläsande vuxna som förälder/mamma/pappa utan som just en vuxen. För alla familjer ser olika ut men oavsett hur familjen ser ut så har barn (absoluta majoriteten iallafall) en vuxen som älskar dem i sin närhet. Inkluderande och bra utformning av Sundin!

Extra roligt blir det också av att författaren David Sundin hade en framträdande roll i årets sommarlovsprogram och han visade sig vara årets Sommarskuggan. Därför passar det väldigt bra att använda denna bok för att diskutera med barnen kring vad en författare gör då Sundin är ett välbekant ansikte för många barn. Även Sundins bild finns både på baksidan och första omslaget, så för de barn som glömt namnet sen i somras kan fortfarande minnas genom bilden.

Däremot blir jag lite paff över att enbart David Sundins namn står på bokens framsida och bokens första uppslag. För bokens illustrationer är verkligen snygga och grafiskt tilltalande. Då tycker jag att det är udda att snudd på osynliggöra Alexis Holmqvist som gjort ett väldigt fint jobb med boken. Speciellt när David Sundin-namnet OCH bilder på honom finns överallt. Då kunde ju iallafall Holmqvists namn finnas med mer framträdande på bokens framsida och/eller första uppslaget? Min åsikt men inget som påverkar läsupplevelsen med barnet.
För detta är en väldigt härlig och rolig läsupplevelse. Även stort plus för världens mysigaste slut ❤️ En bok som alla måste läsa under sin livstid.

Detta är andra boken om Vanessa och hennes mystiska kamera som kan filma spöken med nattläget påslaget.
I denna bok så åker Vanessa, Abbe och hennes pappa med Martins familj till Gotland. Vanessa är fast besluten om att försöka filma ett nytt spöke till sin youtubekanal och har kameran redo när familjerna sover vid Katthamra gård, samt vid besöken till Lummelundagrottan och området där det mystiska Marteboljuset synts till av människor sen 100 år tillbaka.
Samtliga platser där boken utspelar sig finns på riktigt på Gotland.

Samtidigt får Vanessa mailvarningar via sin youtubekanal om att använda kameran från dess tidigare ägare. Enligt denna så kan kameran inte bara filma spöken utan suddar även ut balansen mellan världarna. Finns en risk att kameran faktiskt inte bara gör spöken synliga utan också drar till sig spöken och gör dem starkare?
Under en utflykt så ser familjerna ljusfenomenet Marteboljuset. När ljuset försvinner inser alla att Martins lillebror Magnus också är försvunnen.
Ett stort eftersök drar igång men Vanessa och hennes vänner misstänker att något övernaturligt är inblandat i försvinnandet. Med spökkameran som verktyg ger sig gänget ut för att ta reda på vad som faktiskt hänt Magnus.

Vi läste nyligen första boken ”Prästgårdens hemlighet”, en läsupplevelse vi uppskattade mycket. Denna bok som är en fristående fortsättning är en härlig och läskig läsupplevelse. Söderlund bygger upp stämningen pö om pö genom boken som är väldigt välskriven. Jag som vuxen uppskattar också hur Söderlunds karaktärer har varierande personligheter. Exempelvis huvudkaraktären Vanessa har även sämre egenskaper och personer hon tycker illa om kan visa sig ha fina sidor eller anledningar bakom sitt beteende som först irriterar Vanessa.
Söderlund väver även in relationella delar i boken om ung kärlek, att ta de första stapplande steg i en ny relation och svartsjuka. Men på en lagom nivå utan att det tar över bokens handling för mycket.
Resultatet blir en genuin berättelse som känns äkta utan att den känns överdriven.
En bok som öppnar för samtal kring mystiska fenomen och historiska kontexter, men även kring vänskap och relationer. Rekommenderas!

Nu har vi läst femte boken i denna serie där vi får följa de små mössen Musse och Helium. De har fått växa upp i människornas värld hos Camilla - författaren. Men plötsligt en dag öppnar sig ett hål i väggen till det magiska djurriket. Det visar sig att Musse & Helium faktiskt är prins och prinsessa i Djurriket och att deras föräldrar är försvunna tillsammans med den magiska guldosten.

I denna femte del så är mössen tillfångatagna av de onda duvjägarna i deras näste. Deras ledare planerar att använda en av deras vänners liv som utpressningsmedel för att tvinga mössen att hitta guldosten åt duvjägarna istället.
Med hjälp av nya och gamla bekantskaper kämpar de små mössen för undslippa duvjägarnas klor.

Jag har högläst boken för min I (7 år) som har älskat boken. Hon har varit totalt uppslukad och lyssnat fokuserat. En hel del skratt har berättelsen också bjudit på.
Direkt när vi läst ut boken deklarerade hon att hon längtade väldigt mycket till nästa bok.

En rolig detalj är att i denna bok får vi återigen träffa på en mängd av de fantastiska och magiska varelser som vi fått bekanta oss med i de tidigare böckerna. Varelser som fascinerar de barn som lyssnar till berättelsen. Brinck vet verkligen hur hon får sin målgrupp att utbrista i hänförda ”Wooooow!” under läsningens gång.

Vi tyckte dock att illustrationerna i denna bok många gånger blev lite för mörka.
Även om det passar med mörkare illustrationer när handlingen utspelar sig i duvjägarnästet så blir de ändå för mörka enligt oss när man läser om kvällen i ett delvis nedsläckt rum. Även de delar i boken som inte utspelar sig i duvjägarnas område hade vi gärna sett varit lite ljusare, förutom några enstaka. Men den känslan tror jag beror mycket på kvällsläsningens belysning som sagt. Fina oavsett.

En härlig och fantasifull läsupplevelse som kommer locka många barn in i läsandets värld!