Sara Lönnborg

Moa Herngren är verkligen skicklig när det gäller att beskriva det allra svåraste i våra nära relationer. I "Svärmodern" är det Åsa som får problem när sonen, Andreas, träffar en ny flickvän. Åsa och Andreas har haft en väldigt nära relation ända sedan Andreas pappa lämnade dem när Andreas var mycket liten, men relationen ställs på ända när svärdottern kommer in i bilden. Åsa förstår sig inte på Josefin, som bara drar sig undan när Åsa anstränger sig för att skapa en god relation till henne. Inte heller blir det bättre av att Josefin snabbt blir gravid och Åsa inte bara ska förhålla sig till rollen som svärmor, utan också till rollen som farmor. Andreas börjar gå i terapi och påhejad av Josefin vänder han sig alltmer bort ifrån Åsa, som han tycker är gränslös och som bär ansvar för att han under sin uppväxt inte har fått träffa sin pappa.

Boken väcker starka känslor hos mig. Jag pendlar hela tiden mellan att tycka synd om Åsa och att vara riktigt irriterad på henne. För det stämmer verkligen att hon är gränslös. Hon är inte det minsta taktfull utan tränger sig på när det är uppenbart att hon inte är välkommen, och hon gör ständiga övertramp och kommer med klumpiga kommentarer. Men samtidigt vill hon bara väl, och det är inte rättvist att Andreas och Josefin straffar henne så hårt. Josefin är också en väldigt osympatisk person, och det är lätt att förstå varför Åsa har så svårt för henne.

Det här är en bok som lätt sträckläses. För när du väl har börjat läsa den vill du genast veta hur det hela ska sluta. Och en och annan hemlighet och oväntad vändning dyker upp längs vägen. Boken rekommenderas varmt till alla som tycker om att utforska nära relationer i romanform. Själv är jag omåttligt förtjust i just detta så jag tyckte mycket om boken. Jag hade dock önskat att jag hade fått en lite större inblick i Andreas och Josefins värld. Kapitlen där de får komma till tals är lite väl korta.