Melina Roy

Minns att när jag läste den i juni tyckte jag att det var en unik läsupplevelse, en spännande historia och ett levande språk. Nu i oktober minns jag i princip ingenting av den, knappt historien, få karaktärer och inte så mycket språkstil heller. Tycker det är intressant att en bok som gjorde stort intryck på mig under läsningen i princip är borta efter några månader.

Men! Med tanke på att jag gillade den starkt under läsningen så får den fortfarande höga poäng från mig och jag är taggad på att läsa uppföljarna. Hur viktigt är det egentligen att komma ihåg storyn av en bok i efterhand?

Häromdagen läste jag ut Jan-Philipp Sendkers bok Hjärtats innersta röst. Efter en så maffig bok som Testamente ville jag ge mig på något lättare och Sendker var perfekt.

Hjärtats innersta röst var en mysig berättelse om kärlek, till en partner, till en vän, till ett syskon, till sitt barn och till sina föräldrar.

Det finns en del brister i språket (kanske är det översättningen) och i vissa kommentarer som görs, men det hindrade inte mig från en fin läsupplevelse. Miljön som skildras i Burma är fascinerande och livsfilosofierna är inspirerande. Jag blir påmind om att andas, ha tålamod och följa min intuition.

Ru är en hjärtskärande berättelse om en föränderlig identitet: som vietnames, som amerikan, som kandensare, som flykting, som invandrare.

Om språkets vikt, att förlora sitt modersmål och hitta tillbaka till det.

Om befolkningens perspektiv på Vietnam-kriget. Hur det påverkade civila, om alla hemskheter som skedde.

Om ärr: både egenvållade och från andra.

Tunn men tung. Korta livsöden som är så viktiga.

Underbart poetiskt språk.

Kort sagt: fantastisk bok.

Unga kvinnor var verkligen en mysig bok! Inte den mest komplicerade berättelsen, inget wow-språk utan helt enkelt en mysig läsning. Jag tyckte den var lätt att läsa, berättelsen går för det mesta fort fram vilket jag inte upplever är vanligt bland klassiker och det var dynamiska karaktärer att relatera till. Rekommenderar denna till dig som vill ha en avslappnande och värmande läsning såhär på hösten.

Jag läste Perks of being a wallflower för första gången när jag var 14-15 år, precis i samma ålder som huvudkaraktären Charlie. Det var den typ av bok som jag slukade och blev fullkomligt tagen av.

Min omläsning nu, när jag är 22, var minst lika intensiv och känsloframkallande. Det är en hjärtskärande berättelse om ensamhet, vänskap, trauma, depression och att vara tonåring. Enormt viktiga ämnen som kan vara tuffa att läsa om, men samtidigt är så belönande då det genom hela boken finns hopp om en bättre framtid, en lycklig framtid.

Perks of being a wallflower är en enormt viktig bok som alltid kommer följa med mig.

Läste The Bluest Eye under en kurs i feministisk litteraturteori och det var en fantastisk läsning.

Toni Morrison var en begåvad författare som gestaltar känslor och upplevelser så att de känns djupt inne i själen. I denna använder hon bland annat färger för att beskriva stämningar, karaktärsutveckling och tankar. Språket är poetiskt men ändå tydligt. Handlingen är hemsk, spännande och stark.

Det här är en bok jag ofta tänker tillbaka på. En bok som stannar kvar helt enkelt.

De flesta känner kanske till Bodil Malmstens författarskap och Det här är hjärtat blev väldigt populär när den kom ut 2015. Jag läste den först sommaren 2019 och blev så tagen att den blev en av två diktsamlingar jag skrev om i min kandidatuppsats.

Det här är hjärtat är en så fantastisk dikt som tar sig in under huden och tvingar fram en mängd olika känslor: störst av alla är sorgen. Det är fullt tillräckligt att läsa den rakt igenom och därmed få ut väldigt mycket, men vid en närmare titt på språket och de olika stilgreppen går det att hitta fascinerande detaljer som avslöjar hur välskriven dikten är. Upprepningarna, referenserna, bildspråket och cirkuläriteten som genomsyrar. Allting kommer tillbaka till sorgen och det förödande telefonsamtalet om att diktjagets make har dött.

Att lyssna på Malmstens egna uppläsning är också en stark upplevelse som bidrar till mer djup och (om möjligt) ännu mer känsla.

Nä men vilken fantastisk bok!!

Kämpade lite med läslusten precis när jag började med boken (av olika anledningar) men när jag kommit ungefär 100 sidor in var den tillbaka.

Ng är en skicklig författare med ett språk som var lätt att följa och med vackra formuleringar. Men framför allt var det hennes berättelse som var underbar. Små eldar överallt fick mig att fundera över moderskap, kultur, klass, familjeband, vänskap och lögner.

Det var en läsning som aktiverade mig, utvecklade mina perspektiv och var njutbar. 5/5 helt enkelt!

Jag har, sedan jag började studera litteraturvetenskap, haft svårt att njuta av läsupplevelsen - inte läst för läsandets skull utan läst för att ha läst ut. Jag har varit motiverad av att ha boken bakom mig istället för att uppskatta läsakten.

Och så var det i början av Testamente också. Jag irriterade mig på allt svammel och onödiga sidospår, tyckte att författaren bara borde fokusera på att berätta huvudhistorien. Men någonstans i mitten bestämde jag mig för att prova lyssna på inläsningen av författaren själv (jag knappt lyssnat på ljudböcker förut) och jag blev golvad. Det som varit svammel blev plötsligt vackert och alla sidospår blev bland det mest intressanta. Jag fick en helt annan röst till boken än min egna torra pluggröst i huvudet. Och plötsligt njöt jag både av att lyssna på och läsa denna underbara historia och familjeskildring.

Testamente har djupa karaktärer, spännande livsskildringar, härligt och eget språk, och lagom tempo. När jag precis hade läst ut den var jag dock missnöjd med slutet, jag var inte helt tillfredsställd och kände att berättelsen inte var riktigt klar. Men så här i efterhand har jag insett att det bara var den där saknande känslan efter en riktigt bra bok, känslan av att vilja fortsätta läsa trots att orden tagit slut.

Är så tacksam för den här boken som mer eller mindre gett mig min läslust tillbaka. Wow säger jag bara.