Arne Rutgersson

Amerika på 90-talet, landsbygd i klassisk miljö. Där är den rättsamme sheriffen, skumma barägaren, apatiska livstidsfången, sargade tonårsflickan som ska skydda sin sexårige lillebror, store och bullrige farmarmorfadern,..... porträttgalleriet är fullt av udda eller vanliga figurer.
Det är en sorgsam berättelse med 100% mörka människoöden som bara kan sammanfattas i ett enda ord - "dystert". Men ständigt hoppas man att det ska gå väl för dessa människor, att det alltid finns hopp men allt grusas gång på gång. Spännande, dramatiskt - man kan inte sluta även om man flera gånger tänker att "nu får det vara nog" så läser man vidare

Nej, den håller inte !
Ibland förstår jag inte recensenterna. Att jämföra Sara Strömberg med sin debutbok Sly med Åsa Larsson eller Karin Smirnoff vet jag inte hur jag ska tolka. Medan jag som läsare blir nästan hänförd av Åsas och Karins berättelser så lyfter aldrig Sara Strömbergs debutroman.
Storyn är så krånglig att den är svår att förstå ens efter man läst färdigt. Ansatsen om att tonårsvänskap kan gå i kras och leda till livslång bitterhet kan vara rimlig. Men den här berättelsen känns långsökt och extremt udda.
Vera, den udda huvudpersonen, ger mest ett gnälligt intryck och att i rollen att som avdankad journalist ( i dessa tider när det inte finns ekonomi i att ha journalister anställda utan det mesta köps in i de stora tidningskoncernerna) få till århundradets scoop upplevs som orealistiskt.

Detta var min första bok av Knausgård vilket säkert påverkar mig så till vida att den sägs vara helt annorlunda än många av hans tidigare verk. Då vill jag definitivt inte läsa hans tidigare verk. Knausgård många personer som vi får läsa om i Morgonstjärnan är olyckliga. De lever i relationer som inte fungerar, de ljuger för varandra och andra om detta, de är bildligt eller bokstavligt enstöringar.

Knausgård är en mycket god berättare och med ett språk som driver läsande. Men berättelser blir sällan bättre bara för att man gör dem omfattande. "Morgonstjärnan", som finns där på himlavalvet över allt och alla, spelar i hela boken bara statistens roll. Och om det är någonting som händer pga denna stjärna på himlavalvet så får vi själva gissa oss till det. I en enda mening på sidan 608, bokens allra sista rader förutom den avslutande essän "Om döden och de döda", får vi veta att något stort har hänt.

Stark berättelse om gäng-/ungdomskriminalitet i dagens Sverige. Berättelsen om pojkarna Billy och Douglas (Dogge) handlar om hur unga/barn kan hamna i utanförskap i ett segregerat bostadsområde eller i en dysfunktionell familj. Billy, färgad och flykting blir kompis redan på förskolan med Douglas (Dogge), vit svensk överklass. Det omaka paret finner kamratskap i varandra och i utanförskapet. Skolkar från skola, snattar i den lokala mataffären och beundrar det stora buset. Tidigt blir pengar, droger och våld hela deras tillvaro. När till slut den ene vill bli "avhoppare" blir den andre den "svikne" och deras liv ändas i stort våld. Vem som är stark och svag beror på kärnfamiljen mer än på samhället.
Vi får en god och initierad insyn i polisens och domstolens arbete. För den som i samhällsdebatten ropar på mera poliser som lösning på problemen är Giolitos berättelse tydlig i att en så enkel lösning på ungas skjutningar finns inte. Här behövs ett brett samhällsengagemang och långsiktiga åtgärder.

David Lagercrantz är en mästare att skriva böcker där det redan finns en berättelse (om Zlatan) eller där kontexten redan är skapad (Milleniumböckerna), där hans detaljer för berättelsen framåt och hans språk trollbinder läsaren.
I Obscuritas behåller han Lisbeth Salander- nu i form av polisen Micaela Vargas - och ger sig själv den andra huvudrollen som en bipolär professor med missbruksproblem. En alltför stor del av boken går åt att måla upp bilden av detta omaka par. Så mycket att man kan uppleva att det är själva handlingen i boken.
Berättelsen går tillbaka 20-30 år i tiden när Afghanistan var ockuperat av ryssarna. Berättelsens händelsecentrum är litet, udda och knappast intressant. Möjligen kan anknytningen till talibanernas maktövertagande 2021 och denna regims extrema värderingar ha en viss relevans.
Men när en berättelse är tunn kan den lätt upplevas som alldeles för lång. Det blir inte bättre om man skriver mycket om innehållet inte motiverar det.
Nej, jag blir inte någon läsare av de fortsatta böckerna om professor Rekke och hans polis Micaela Vargas. Snarare stöter nog Lagercrantz bort läsare med att förklara, försvara sig själv i berättelsens Hans Rekke.

Bedrövligt

Siten Kapprakt sågar boken jäms med forknölzrna. När jag (med mycken tvekan) kommit upp emot 100 sidor var jag så frustrerad att jag tänkte "hur kan han skriv en sådan här egobok" och "varför har ingen recensent skrivit ned boken". Jag fick leta innan jag hittade en kritisk recension men den var totalkritisk. Och ja, det var precis så jag kände. Läs den recensionen, den säger allt. Jag har stängt boken och kommer inte att läsa färdigt den.

"Sällan har så få så mycket att berätta för så många" - en travestering på ett annat bevingat uttryck. Berättelsen är minimalistisk både i att den utspelar sig på en väldigt liten ö i norska havsbandet och med väldigt få personer i berättelsen. Ändå spänner boken över tre generationer.

Ingrid är enda barnet till Hans och Maria. Det är i tidigt 1900 tal väldigt ovanligt att få endast ett barn och vi lämnas okunniga varför det inte blir fler barn i äktenskapet. En ogift syster till Hans och en åldrande farfar är utöver Hans, Maria och lilla Ingrid öns enda invånare. När den lilla skaran reduceras genom att att några av huvudpersonerna dör utökas det med tre nya invånare med ett udda samband till de få personerna.

Trots att händelserna i berättelsen är så få som de kan bli på en nästa öde ö, så vardagliga att de knappast i något annat sammanhang skulle vara intressanta så är de fyllda av dramatiska ansträngningar och existentiella dimensioner.

Språket är lysande, persongalleriet mångfacetterat och dramatiken stark. En berättelse om livets nakenhet som läsaren inte kan värja sig mot.

Annorlunda kapitelindelning med två berättelser, en som utspelar sig under nuets sista dygn och börjar från slutet på dygnet kl 23.59 där syskonen håller på att slå ihjäl varandra och går till början av dagen kl 00.00 och ett som börjar med en småbarnsfamilj och slutar med att föräldrarna dör i total misär. Kapitlen varvas med varandra till en sällsam läsupplevelse. Ja, en sådan berättelse har jag aldrig läst förut. Boken har nerv hela tiden, mycket dramatik i båda tidsserierna, högt tempo och oväntade händelser.

Men, eller MEN vilken dysfunktionell familj. Så mörk bild av livet, sådan brist på kärlek i en familj och så mycket hat. Mörk, mörk och åter mörk är Alex Schulmans berättelse. Varför, vad är det han vill berätta och hur mår man själv om man vill skriva alla 270 sidorna med en total omfamning av det misslyckade.

Gurnah är en berättarens mästare. Det är mängder av berättelser som pågår fortlöpande genom hela boken. De kan vara en mening korta (även om hans meningar ofta är långa) eller pågå över långa utläggningar. Kapitlen är långa, över 70 sidor. Men jag lovar, jag som likt andra gillar böcker med korta tre-fem sidor långa kapitel, att du inte bara står ut med Gurnahs så lååånga kapitel - du kommer att omfamna dem, älska dem !

Han målar människoöden samtidigt som hans huvudrollsinnehavare har en tyst bakgrund som först i de långa berättelsernas final får komma fram. Gurnah´s berättelse är både en berättelse om en tid långt tidigare och hur denna aldrig går att glömma. Om flyktingens öde att lämna människor, miljöer och landskap han aldrig kommer att återse.

Läs Gurnah, jubla över en Nobelprisvinnare som skriver så du blir alldeles tagen.

Dramaturgin är till ytterlighet stark genom i bokens inledning. Miljöerna är outhärdliga, personerna är så skärrade att vill upphöra att existera, förminskas, försvinna ...... Detta upprepas en, två, tre, fyra gånger.
Polisens värsta proffs NOA mobiliserar alla sina vassaste resurser.

Men sakta blir det svårförståeligt för läsaren som börjar undra om det som ligger bakom allt detta tillintetgörande verkligen kan stå i proportion till vad ont de tillintetgjorda har gjort. Berättelsen går sakta mot att bygga på att läsaren inte ens kan ana vad det är. MEN vad är det som har hänt ?

När upplösningen kommer på de sista sidorna så blir det ett antiklimax. Vi har fått vänta så länge på svaret att det inte känns som ... nej det känns inte trovärdigt. Tyvärr !