C-A Herstedt
Användarprofil
Slutet
Bok av Mats Strandberg
I Slutet följer vi två sjuttonåringar under den sista tiden i mänsklighetens historia innan en komet ödelägger jorden: Simon, som till sina mammors frustration hellre vill festa och försöka få tillbaka sitt ex än att spendera tid med familjen; och Lucinda, som planerar att vänta ut undergången med sin pappa och syster, och som har sina skäl att nästan känna sig lättad över kometens ankomst.
Mats Strandberg har gjort ett bra jobb med att fånga en både bisarr och skrämmande undergångskänsla, men också hur vardagen trots allt fortsätter. Just det vardagliga är det som blir allra mest effektfullt: konservburkar med utgångsdatum som aldrig kommer, sista fotbollsturneringen någonsin, väderleksrapporterna som blir allt mindre omfattande.
Det är ett mordmysterium som driver berättelsen framåt och för de två berättarna samman, men det handlar till viss del i skymundan. Fokus ligger i första hand på hur den stundande undergången påverkar människor och relationer. De flesta som plockar upp Slutet gör det förmodligen inte för mordgåtans skull, men den som väntar sig något mer intrikat riskerar att bli besviken.
Överlag känns världen och personerna i den trovärdig. Boken fokuserar som sagt mer på den svenska vardagen, men vi får också bitvis glimtar av hur läget ser ut i resten av världen, från sekter till presidenttal och konstverk som tas ner för att bevaras för eventuella efterkommande.
Överlag känns boken väldigt 2018 – på ett bra sätt. Snarare än något som hade kunnat hända någon gång känns berättelsen som något som redan hade kunnat ha hänt, i ett alternativt universum. Just därför känns det en smula märkligt hur Strandberg till synes aktivt försöker undvika att tidsbestämma berättelsen. Ibland verkar den till och med vara tänkt att utspelas i någon odefinierad framtid – jag kan köpa att tonåringar omkring tiden då boken kom ut skulle kalla låtar från 2011 ”gamla”, men det känns mindre troligt att varken en sjuttonåring eller hans vuxna syster skulle veta vem Robbie Williams är. Lika märkligt är hur Robbie Williams liksom flera andra artister aldrig nämns med namn på utan undviks att nämnas på ett ibland onaturligt sätt. Det handlar inte heller om vaga popkulturella referenser utan bitar av låttexter som står skrivna rakt ut i texten. Det är inte direkt negativt, det är bara svårt att se poängen.
Greppet med två berättare funkar bra, särskilt då den ena berättaren, Simon, berättar i nutid för de omedelbara reaktionerna och dialogerna, medan Lucinda berättar i dåtid i form av ljudfiler som ska skickas ut i rymden. Eftersom Lucinda berättar för en tänkt lyssnare ger hennes avsnitt utrymme för bakgrundsfakta och reflektioner som annars hade varit svåra att få in på ett naturligt sätt. Lucindas röst är något mer sardonisk än Simons och i framförallt i början har de väldigt olika livssituationer. I övrigt är deras berättarröster relativt lika, men inte till den grad att läsaren riskerar att blanda ihop dem även om det hade varit intressant med större skillnader.
För den som läser Slutet på 2020-talet är det svårt att inte dra vissa paralleller när det kommer till sådant som ”kometförnekare” och utplockade livsmedelsaffärer. Växlingarna mellan det stora och det lilla, där vardagen är sig lik men samtidigt helt förändrad, är nog något som många numera kan relatera till. Och som sagt är det just där som Slutet är som allra bäst.
Mats Strandberg har gjort ett bra jobb med att fånga en både bisarr och skrämmande undergångskänsla, men också hur vardagen trots allt fortsätter. Just det vardagliga är det som blir allra mest effektfullt: konservburkar med utgångsdatum som aldrig kommer, sista fotbollsturneringen någonsin, väderleksrapporterna som blir allt mindre omfattande.
Det är ett mordmysterium som driver berättelsen framåt och för de två berättarna samman, men det handlar till viss del i skymundan. Fokus ligger i första hand på hur den stundande undergången påverkar människor och relationer. De flesta som plockar upp Slutet gör det förmodligen inte för mordgåtans skull, men den som väntar sig något mer intrikat riskerar att bli besviken.
Överlag känns världen och personerna i den trovärdig. Boken fokuserar som sagt mer på den svenska vardagen, men vi får också bitvis glimtar av hur läget ser ut i resten av världen, från sekter till presidenttal och konstverk som tas ner för att bevaras för eventuella efterkommande.
Överlag känns boken väldigt 2018 – på ett bra sätt. Snarare än något som hade kunnat hända någon gång känns berättelsen som något som redan hade kunnat ha hänt, i ett alternativt universum. Just därför känns det en smula märkligt hur Strandberg till synes aktivt försöker undvika att tidsbestämma berättelsen. Ibland verkar den till och med vara tänkt att utspelas i någon odefinierad framtid – jag kan köpa att tonåringar omkring tiden då boken kom ut skulle kalla låtar från 2011 ”gamla”, men det känns mindre troligt att varken en sjuttonåring eller hans vuxna syster skulle veta vem Robbie Williams är. Lika märkligt är hur Robbie Williams liksom flera andra artister aldrig nämns med namn på utan undviks att nämnas på ett ibland onaturligt sätt. Det handlar inte heller om vaga popkulturella referenser utan bitar av låttexter som står skrivna rakt ut i texten. Det är inte direkt negativt, det är bara svårt att se poängen.
Greppet med två berättare funkar bra, särskilt då den ena berättaren, Simon, berättar i nutid för de omedelbara reaktionerna och dialogerna, medan Lucinda berättar i dåtid i form av ljudfiler som ska skickas ut i rymden. Eftersom Lucinda berättar för en tänkt lyssnare ger hennes avsnitt utrymme för bakgrundsfakta och reflektioner som annars hade varit svåra att få in på ett naturligt sätt. Lucindas röst är något mer sardonisk än Simons och i framförallt i början har de väldigt olika livssituationer. I övrigt är deras berättarröster relativt lika, men inte till den grad att läsaren riskerar att blanda ihop dem även om det hade varit intressant med större skillnader.
För den som läser Slutet på 2020-talet är det svårt att inte dra vissa paralleller när det kommer till sådant som ”kometförnekare” och utplockade livsmedelsaffärer. Växlingarna mellan det stora och det lilla, där vardagen är sig lik men samtidigt helt förändrad, är nog något som många numera kan relatera till. Och som sagt är det just där som Slutet är som allra bäst.